21-årsdagen
Dagen innan min födelsedag hade det slagit mig; Jag har ingen anining om vad jag ska göra imorgon!? Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra på kvällen? Ska jag hinna träffa alla jag vill träffa? Vilka kan träffa mig....? Det var dock onödig orolighet, som vanligt. Jag slapp vara ensam en sekund, typ.
Jag vaknade i ett tomt och stilla hus med dagen till ära låg det en present på köksbordet. Pappa hade tagit upp en bulle från Nolbygård och satt en ljus i det, pyntat med serpentiner och blåst upp en rosa ballong. "Inte riktigt en tårta man nära nog". Så jag åt frukost med bulle till efterrätt. 
Efter tog jag årets första cykeltur ner till tåget. Vägarna hade sopats rena från grus och det var som att våren hade blåst fram över vägen. Jag åkte jag till göteborg för att där äta lunch med Frida. Vi hamnade på WayCup vid Domkyrkan. Jag åt soppa i glaskruka och till efterrätt bjöd hon min på dagens andra bulle. Vi pratade länge och väl. Bästa lunchen på evigheter!
Så stötte jag även på Johans syster Hanna. Hon kom in på fiket för att träffa sina kompisar och jag överraskade henne. Hon kramade mig hårt och mitt hjärta bultade. Jag hade verkligen saknat henne! Det slog mig att, om mitt hjärta bultar så nu, hur blir det på måndag när jag ska få krama Johan för första gånger på evigheter....
Sen mötte Pyttan oss och Frida lämnade över mig i hennes förvar. Jag hade räknat med att behöva vara ensam ett par timmar och hade tagit med mig böcker att läsa och skriva i men jag behövde inte använda de en endaste sekund. Jag och Pyttan gick till Emmaus och satte oss sen på ett fik i Haga för att vila fötterna. Där fick jag en present av henne. Denna teckning som hon gjort, föreställande mig. En lite sagolik variant, som om jag vore en karaktär i någon film eller så. SÅ OTROLIGT FIN! Hon har gjort en liknande innan men inte lika stor som denna. Så fort fom möjligt skall den ramas in och hänga på min vägg. 
Senare gick vi till Kings Head och drack öl. Flera personer gjorde oss sällskap. Först kom Billie, sen Alice och sen Hannes. Vi drack och skrattade och försökte minnas sånger från vår barndom. Senare kom Sandra och Cissi. De hade med sig gula tulpaner till mig! Jag och Sandra hade världens härligaste skrattattack, Cissi och jag bestämde att hon skulle komma till mitt jobb och vi tre plus Hannes smidde planer om nästa stora hitt i Göteborg; baran Oåst. (Alltså ost fast uttalat med samma dialekt som Mia Skäringers Gullan har).
Sen gick Sandra och Cissi. Jag sprang till Järntorget för att försöka hinna med min stista spårvag som skulle ta mig till mitt sista tåg för kvällen men jag missade den. Så jag gick tillbaka till Alice, Pyttan och Hannes och tog en till öl. Det bestämdes att vi skulle gå till lägenheten, äta popcorn och göra chokladbollar så då gjorde vi det. Innan det tog vi ett stop på 7-eleven och alice bjöd oss på världens kortaste och mest onödiga taxiresa någonsin. Upp för berget. Det tog 2 minuter och kostade 60 kr.
Vi satt vid köksbordet och vräkte i oss medan vi lyssnade på Nationalteatern, Led Zeppelin och Håkan. När klockan närmade sig halv fem sa vi att det var dags att gå och lägga sig. Då kom jag på att mitt tåg snart skulle börja gå igen. Första tåget på dagen. Så jag tog snabbt på mig skorna, kramade mina fina vänner och ilade ner för berget. Göteborg var mörkt, tyst och stilla. Inte en människa syntes till (förutom på spårvagnsplatsen). Allt som hördes var en vårfågel som sjöng över taken. Tidigt, tidigt på morgonen av slutet på min födelsedag.
TACK allesammans för att ni förevigade min födelsedag. Jag älskar er!
Saker jag gör när jag inte jobbar och det gör jag väldigt sällan så jag gör ganska mycket saker. Vilket ju är bra.
Jag tänkte nu ge er en ligen bildsamlig över några saker jag haft för mig de senaste veckorna. Veckor som jag räknar ned dag för dag, timma för timma nästan, i väntan på att det skall bli den 10:e mars och att Johan ska vara hemma igen. Idag är det bara tre ynka dagar kvar! Jag har gått runt och väntat i 55 dagar. Det är typ två månader. Tack och lov har jag inte suttit hemma, sysslolös och rådlös riktigt hela tiden.
Jag har bland annat ätit lunch med Maggan, Hanna och Wilma på Mangiamo. Jag och Hanna delade på två pizzor. En med kantareller och bacon och en med chevre, chili och rosmarindressing. SÅÅÅÅ goda. Sedan gick vi för att köpa trosor med prinsessor på till Wilma. Hon hittade inga i hennes storlek men där emot en prinsesskrona. JAg frågade vad den kostade och hon gav mig den här minen och orden; "Jag vet inte..."
Så har jag självklart planerat min födelsedag in i minsta detalj för det är sådant jag älskar att göra. Skriva listor, leta recept, bild-googla och handla mat.
Med mycket fritid har man tid att göra saker man annars inte orkar eller ens tänker är möjligt. Så istället för att vänta i en timme hemma (och antagligen bara sitta i soffan och se på två avsnitt av någon serie) innan det skulle varit dags att ta tåget in till Alingsås för att möta pappa och tillsammans åka och handla, så tog jag på mig träningsbyxorna, packade ryggsäcken och laddade ner några podcasts och började traska. Jag traskade hela vägen till Alingsås och till Maxi där pappa mötte upp mig och mina trötta fötter. Perfekt tidsfördriv för en timme man har till övers. 
Så kom kalasdagen. Jag och mamma hade fixat och donat. Jag hade hållt på sedan torsdagen. Det hämtades bord, lades ut dukar, plockades med tallrikar och glas och allt var i ordning. Folket kom samtidigt, trots att det var öppet hus, och på något sätt lyckades vi ha plats för alla att sitta. De åt och åt. Jag var enormt nöjd för fasen fa gott det var, tyckte jag själv. 
Lasse min Lasse, hade bakat ett fantastiskt brytbröd till mig som blev kronan på verket. Det fick bli plan-B för de stackare som inte föll för min vegetariska matlagning. 
Å sist kom Kristina och Lisa med alla presenterna. En grillstekpanna i gjutjärn, en mandolin, ett grytunderlägg i rostfritt stål och en flaska vin! Innan dess hade jag fått fin choklad av Elin, en massagebehandling med varma stenar av Hanna och Mikael, kläder av Siv, tulpaner, en flaska rosé och en flaska rött av Maggan och Sacke och fyra Monami-skålar av mamma och pappa. GRYMT!!! Precis sådan jag önskat mig. Dagen efter blev det oblgatorisk brakfrukost med rester från buffén. Jag och mamma var i himlen. Pappa njöt av Lasses bröd. En himla bra födelsedagkalas-helg!
VB's skogar
Det var en vanlig måndag. Jag hade tid att döda. Jag har ofta det. Så jag tänkte att jag kunde gå en liten promenad i vårvädret som plötsligt slagit ut. Ttrots att jag gick förbi den första vägen som leder till "dagisskogen" (den vi alltid vandrade till för att leka trädlekar, äta matsäck och springa runt när vi gick i skolan), hamnade jag där ändå. Jag gick i det som nu är ett kalhygge, på en stig jag inte för mitt liv kunde känna igen från min barndom. Jag stängde av musiken och lyssnade på solen och den starka vinden som jagade upp varandra. Så blickade jag upp mot den stora kullen som sträckte sig längs med min höra sidan. En kulle man inte kunnas se förr eftersom den varit dold av granskog. Jag tvekade faktiskt en gång eller två, men sen vek jag av från stigen och stegade mig fram genom snårigt sly och upp för den kaotiska branten. "När slutade man gå utanför stigen?" tänkte jag. Vid vilken ålder känns det inte längre självklart att ta den krångliga, steniga, buckliga och roliga vägen mot målet. Och när slutade man se sina egna mål istället för det som finns i andra änden av stigen? Så jag klättrade mot utsikten.
Väl uppe fanns en sårad skog med fallna träd, rotvältor och förruttnad. Alltihop övervakat av tappra, nakna tallar som fortfarande stod och klamrade sig fast vid det som en gång var. Jag kunde inte avgöra om detta var ett resultat av höststormar eller om någon lekt skogsmästare och inte brytt sig om att städa upp efteråt.
När jag vände mig om och såg ut över sjön vi alla åkt skridskor på i barndommen. Utsikten var större än jag förväntat mig. Vinden tog tag i de få träd som stod kvar runt mig och jag började snedda nedåt mot stigen igen. Jag tänkte av gammal vana att det är bäst att följa sigen så jag inte tappar bort mig. Sen insåg jag att det gällde när skogen var stor och tät. När man inte kunde se till andra sidan av den. När den inte var så naken och försynt.
Mitt i kalhygget kom jag till en trädvägg och en äldre stig med karaktär uppdagade sig. Till vänster om stigen, i början av den riktiga skogen, låg en sten. En iögonfallande sten. Allt stämde förrutom dess placering. Så förstod jag att det faktiskt var "Stora sten" som låg där och jag stog på platsen som alltid var vår landningsplats under skogsvandringarna. Där vi sprang från träd till träd i lekarna, samlade kottar, kutade ner för den lilla sluttningen. Hoppade smidigt över mossbeklädda stenar och besteg den strösta av alla; Stora sten. En enorm bumlig som stod som i en glänta där jag vill minnas att det alltid vad ett speiciellt ljus. Nu stod den där i ett kalhygge utan ivriga bestigare. Så jag klev upp.
Bilden är utsikten från stenen. Vart tog vår barndom vägen!?
Allt är ju så mycket mindre nu för tiden. Så litet jämfört med minnena. Stigen genom skogen som kändes som en halv dagsutflykt tog nu en halvtimme att gå men vissa saker var det samma. Gläntan där tomten brukade sitta, eller ibland den mystiske spåtanten, som ligger vid korsningen där skogsstig övergår i gammal grusväg, den gläntan är fortfarande lika kuslig. Jag övervägde tanken att gå in och vidare genom skogen eftersom jag aldrig sett var som finns där borta, men jag kunde inte. Tanken gjorde mig nästan livrädd, trots att solen stod högt och jag är tio år äldre. Det kändes fint. Då var åtminstonde något som det skulle.
Så kom jag ut ur skogen och klev in i en byggarbetsplats. Jag vill slå sönder grävskopan men höll mig i skinnet. De gör ju bara plats för nya minnen. Så gick jag hem och gjorde hummus och stekte massa zucchini till lunch.
Pyttan min Pyttan
21 vårar blir hon och jag har fått vara hennes vän i fem fantastiska år nu.
Pyttan.
För mig är du:
Musik
Minnen
Drömmar
Inspiration
Mat
Jävlaranamma
Talang
Hår
Då, nu och sen
Kärlek
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN VACKRA VÄN!
Söndagsjobb, samtal från andra sidan jorden och förändring
Idag är det onsdag och jag har lite ledigt från jobbet. Det har blivit en del jobb det senaste, tack och lov! Vi har börjat ha öppet på söndagar och denna veckan blir min tredje söndag att jobba på i rad. Söndagar innebär go-fika med enbart sötsaker och ingen mat. Det är bara jag på jobbet så jag styr stället. Öppnar med nykeln, slåt på ugn och jäs, gräddar bullar, tänder ljus, gör semlor, fyller på kaffe, diskar och tar betalt helt på egen hand. Det är än så länge inte så stor omsättning på söndagar så än så länge går det riktigt bra. Faktum är att det är riktigt härligt att lulla runt i min ensamhet, ge mycket tid åt de kunder som kommer och bara ta det lugnt.
Det har gått en månad av Johans och Jacobs resa i Australien och Nya Zeland. "Oj va fort det har gått!" kanske man kan tänka. Men när jag inser att det är lika mycket tid kvar att vänta ut, blir jag riktigt matt och vill lixom ge upp spelet. Stänga av, logga ut och erkänna att jag inte klarade. Bara han kommer hem igen. NU!Tack och lov finns facetime. De båda höll mig sällskap en morgon när jag åt frukost innan jobbet. Om ändå alla mornar kunde börja på det sättet...
Idag är det en regnig onsdag och jag kunde inte med att inte göra något vettigt. Så jag skrev en lista. Sysslorna expanderade lite allt eftersom. Byta på sängen och städa mitt rum resulterade i att jag bestämde mig för att grovstäda. Mattan åkte ut och mattpiskan åkte fram, sängen drogs undan och dammet som troligtvis kännt sig relativt säkert på sin överlvnad där i mörkret, sögs upp av damsugaren. När jag ändå var igång bestämde jag mig för att möblera om lite så nu står soffan mot den svarta väggen istället. Man kan inte leka så mycket med utrymmet eftersom en hel vägg är paxad för förvaring och hindrar saker från att stå där. Dock känns det nya upplägget grymt.
Brysselkål och broccoli till lunch med en kardemummasnurra till efterrätt. En av mina bättre lediga dagar faktiskt och än är den inte slut. Träning och mumsig middag väntar.
Hittat i en hög med gamla papper
Timmervik
Personbeskrivning av Hans-Herman Lundin 50 år.
Hans-Herman är en ganska kort man med kal hårväxt. Det går en tydlig blank stig på hans hjässa från pannan till bakhuvudet. Det bryr han sig inte så mycket om utan kammar över lite hår från klungan på vänster sida. Så som hans pappa alltid gjorde. Han bär jeans-blå jeans från Dressman, vit skjorta med smala röda streck i ett stort rutmönster och över det, en beige höstjacka som är lite för kort i ärmarna och i längden. Den smiter åt i midjan och får hans rumpa att se dubbelt så stor ut. Dock har ingen sagt detta till honom. Vem skulle göra det?
Han har knappt något skägg så han sparar in på raklödder vilket han ofta påminner sig själv om när något är jobbigt. Han har små, blå ögon och rund näsa med stora näsborrar som viftar när han funderar hårt på något. På fötterna har han seglarkor, vad annars. Sin fars gamla faktiskt, rysligt bekväma.
Han jobbar som chefsmaskinist på Volvo. Där var han en av de som inte behövde gå när det var finanskris för ett tag sedan. Hans gode kamrat Stellan dock, han fick sluta och blev tvungen att flytta till Horla för att kunna försörja fru och barn. Stackars karl. De talas inte vid så ofta länge, med tanke på avstånd och så.
Själv har Hans-Herman inga barn. Han separerade från sin fru för bortemot fem år sedan. Han önskar henne all lycka. Faktum är att hon har man och två barn.
I hemlighet drömmer Hans-Herman om att gå på nattklubb, men vem skulle han gå med? Så nej, han drömmer inte så ofta. Han har ju annat att tänka på. Maskiner och så...
En liten saga om en blombukett
Han hette Heden Tulpanbukett och bodde i en flickas hand. Han var en maskros, en viol, två grässtrån och tre smörblommor stor. Han hade haft sitt liv i nära en timme nu. Han föddes en solig vårdag på ängen intill torpet Figaro. Han minns inget som maskros eller smörblomma. Inget innan Heden.
Hennes hand var mjuk, varm och spänd. Hon kramade hårt runt hans späda stjälkar. Ett och annat blad var visset men vad gör väll ett blad i det stora hela. Snart skulle han få se världen ovanför gräshöjden.
Så här långt in i livet trivdes Heden bra. Han hade hälsat på busken Charles när han och flickan traskade in på husets gård. Dock fick han aldrig svar. I ett hörn av tomten stod en torkad ormbuske ensam i beige. Heden log utan svar där heller. "Stackars beiga, torkade ormbuske", tänkte han. "Du får aldrig leva".
Flickan släppte taget och Heden dog.
Jag önskar mig...
SNART ska jag ha vegetariskt kalas för er alla och för mig. Två födelsedagar i ett. Sent 20-årskalas och punktligt 21-årskalas. Alltså kan vi slå på stort tycker jag. Ni är oerhört välkomna och om ni vill ta med er någon passande present kommer här en lista på saker jag önskar mig.
En mandolin. Denna är modellen Kyocera och blev utsedd till bäst i test av Ica Kuriren. Vi har den på jobbet och den är grym. Finns att beställa på nätet :)
En grill-stekpanna av något slag. Gärna fyrkantig.
Dessa vackra glas från Lagerhouse eller Cervera (Den låga varianten)
Mörk Choklad (gärna fairtrade) från tex affären Planeten eller Solen (i Alingsås)
Goda viner och öl, lite finare. Sånt man inte riktigt brukar köpa ni vet.
Om inget annat går är jag superglad för en enkel slant också. Det lär komma till användning. Det brukar det göra ;)
KRAM!
En vecka på egen hand
Som min mamma så fin påpekade i komentarsfältet på förra inlägget så är det inte så ofta jag uppdaterar den här sidan. Jag funderar faktiskt på att lägga ner det helt eftersom det inte är roligt längre. Dock får jag små ryck när jag plötsligt vill skriva ov mig och har tid över och vipps har ni ett inlägg att läsa. Det kanske är bättre än inget?...
Året har börjat bra! mitt närtidsminne har blivit förskräckligt dåligt på senaste tiden så jag minns knappt vad jag har gjort. Kanske har det inte varit av större betydelse och har där av hamnat i glömska, eller så är jag helt enkelt bara glömsk.
Något jag är mer än väl medveten om och som tar upp den största tiden av mitt tänkande och känslosvall, är att Johan och hans bästis Jacob (Berra) flög långvägars för att upptäcka de stora öarna i söder; Australien och Nya Zeeland. Jag kysste Johan hejdå den 12 januari och kan nu kryssa av sju dagar av alla de 57 som skall räknas innan jag får krama honom igen. En vecka har alltså gått och det känns som en evighet. Som om jag spenderat mer tid ifrån honom än vad jag haft med honom ända sedan vi träffades. Det är självfallet inte sant men frånvaron är så påtaglig att den nästan räknas som den dubbla tiden.
För att få dagarna och veckorna att gå bokar jag upp mig till max. Målet är at fylla min egngjorda kalender över januari och februari. Nästa vecka ser bra ut men där på är det lite glest. Februari ser helt kal ut. Tack och lov är min omgivning fullpackad med människor som vill lysta upp mig och underhålla mig bäst de kan och jag är evigt tacksam.
Jag vill inte ses som ett offer dock. Jag vill inte vara den som "blev lämnad kvar". Jag är inte ledsen för att Johan är där borta, jag unnar honom det och är grymt avis på allt de får uppleva. Faktum är att en del av mig (fortfarande, man vet inte hur länge det håller i sig) är taggad för att hitta på saker själv. Passa på medan tiden finns. Göra sådan jag valt bort i fyra månader nu.
Innan de åkte var folk väldigt oroliga för mig. "Men hur ska DU klara dig då Moa?" "Hur mår du?!". Kärleken är fantastisk och omtanken god men det fick mig att börja leta efter alla de problem och orosmoment som jag kanske "borde känna" när Johan skulle iväg. Jag antar att saknad och smärta kommer med tiden så varför trycka fram det. självklart var et inte det folk ville, men så reagerade jag.
TACK OCH LOV funkar facetime och skype hela vägen till andra sidan jorden så med en viss anpassnings med tider och sånt bajs, har jag kunnat bli uppdaterad typ varje dag om allt awesome som de hittar på. Fiskar med pilbåge, driver boskap, smakar vin och steks i solen. Underbart! Alltså beöver jag inte saknar hans röst eller att se honom. Två saknader avvärjda. Pust.
Jaja. Jag ska inte snacka om honom hela tiden! Fy va tjatigt!
Annars då? Jo jag har MASSA tid till att träna, jobba (när jag väl får) och kolla på allt som SVTplay har att erbjuda. Swell säger jag bara. Och dricka rödvin med pappa.
Nu skriver jag bara ibland och när jag faktiskt vill.
Jag och Johan gick på årets sista Jul på Liseberg. Vi börjar med att missa fyrverkerierna medan vi står och köar för att komma in. Vi beskådar festligheterna i reflektionen från höghusens glasfasad på andra sida gatan.
Där efter börjar vi med ett toalettbesök. Jag sätter mig i ett bås bredvid en mamma och hennes lille son. När jag börjar kissa med en stadig stråle hör jag pojken glatt säga; Det är någon som duschar!. Hans mamma försöker att inte låtsas om vad sonen precis sa och frågar istället om han är klar. "Hör du, det är någon som duschar där ute". Jag hör att han ler och jag måste hålla mig för skratt. När jag tar på mig byxorna börjar den lille killen istället klaga på ett sårat knä. "Gör det ont?!" frågar han mamma. "Mmm... Jag behöver saft", mumlar killen. Hans mamma skrattar lite. "Och kakor..." fortsätter killen. "Jasså du. Saft och kakor hjälper mot onda knän?!" säger hans mamma ironiskt. "Mmm...och köttbullar".
Jag höll på att bryta ihop. En så himla söt kille. Jag gick ut och väntade otåligt på att Johan skulle bli klar så att jag kune berätta. Bästa ungen jag (nästan) stött på.
Fullspäckat schema
För kanske två veckor sedan tog jag tag i saken och köpte mig ett Göteborg +++ kort. Ett kort som sträcker sig genom tre zooner, från Göteborg till Alingsås. Det räcker i 30 dagar och kostar för någon som är 19 (eller i alla fall påstår att de är det) 1 090 riksdaler. Det är förbannat, det är vad det är. Det positiva är dock att pengen är betald och man behöver inte känna att man måste snåla med turerna i kollektitrafiken och förhoppningsvis tjänar man på det i längden. En resa till Göteborg fram och tillbaka slutar på 160 kr i sig så...
Jag anade att jag skulle behöva +++-korter den här månaden för oj va man far runt. Jag har varit i stora stan minst tre gånger varje vecka för att köpa julklappar, komplettera julklappar och julmysa. Öl med fina människor på Andra lång, spontanresor till Johan och turer till jobbet.
På något vis började jag min jul med en lugn inställning. Jag var redan säker på vad jag skulle ge alla och var övertygad om att det jag inte kunde planera i förväg skulle lösa sig i god tid. Ändå ligger jag vaken på kvällarna och kan inte sluta tänka på hur jag ska packa in vissa julklappar, panikar över att jag inte skickat något julkort till familjen i London, ångrar saker jag köpt och oroar mig för att hinna med. Jag har helt enkelt för mycket att göra på dagarna för att hinna vara förberedd. Bra kan man ju tycka.
Men nu har julen tagit plats hemma, äntligen. Efter att jag slutade jobba idag vid halv fyra, åkte jag och handlade mat i en väldigt fart för att ta mig hem och ordna ett julbord för två med farsgubben. När jag kom hem, stressad, mötte familjen från Loo mig i dörren. De hade länsat vår vind på docksaker. "Vi ses om några dagar då" sa vi. Bara fyra ynka dagar.
Så klev jag in i hallen och gav order till pappa; "På men julmusiken och röj i köket så kör vi". Jag var hemma från jobb och handling klockan fem och vid sju satte vi oss vid köksbordet med välfylda tallrikar. Vår första egengjorda julmiddag som liten familj. Hittills har jag inte känt att det varit någon ide men i år, av någon anledning, hände det bara. Så på två timmar gjorde vi Jansson, köttbullar, grönkålssallad med apelsin, äpple, russin, valnötter och honung, brysselkål med smör och rostade hasselnötter och hemgjord rödbetssallad. Lite sill och köpt skinka på det! En höjdarmåltid!
Imorgon är det dags för mini-jul med Pyttan, Alice och Frida. Vi ska äta julmat, byta julklappar och mysa hela kvällen. Så ska jag sova där och vakna upp till grötfrukost och julmusik för att sedan träffa Johan. Han och jag ska se den nya Hobbit-filmen med Jacon och Aida (Johans bästa kompis och hans flickvän). Efter det blir det förhoppningsvis en lång finmiddag i Göteborg för att sedan avrunda en perfekt helg med att träffa vänner som bor långt bort men som är på besök för några få timmar och så få somna bredvid en varm Johan.
Sen är det JULAFTON! typ....
Julstress
Vanligtvis får jag ingen speciell julstress men i år, när julen överraskat alla. Förklädd i höstväderdräkt har den hoppt fram och skrikit "Första advent var det här" och plötsligt började nedräkningen.
Det är stressigt på jobbet av många anledningar. Det är en berg och dalbana. Vissa stunder oroar man sig för att det finns på tok för lite att göra och dagarna inte lönar sig. I nästa stund står man med åtta beställningar på jultallrikar som man inte vetat om och utan något att ha på. Så löser man det med nöd och näppe och tappar allt som heter kontroll i köket som sedan ser ut som ett bombnedslag med disk i stora högar, söndertrasade salladshuvuden, dränkt ruccola, massakerad gurka och en rödbetsblodig bänk.
Utanför jobbet pågår julklappsstress. Vad köper man till sin pojkvän?!
Ovanpå allt ligger min nästa stora inlämning och osar surt. Hur skall den bli klar mitt i allt annat som skall göras. Mysa med vänner, mysa med familjen, mysa med Johan, fixa julklappar och ställa upp på jobbet. Det finns bara en kväll och en dag på min helg plus måndagen men då finns det ingen som kan mysa ändå.
Detta är faktiskt petitesser. Jag har ett jobb jag älskar och inte kan låta bli att engagera mig i. Jag är snart klar med min distanskurs och kan verkligen säga att den gett mig massor. Jag har så många fina människor i min närhet att jag knappt kan ha tid till dem allihopa. Det är faktiskt en bra grej. Å så Johan. Det absolut bästa i mitt liv just nu.
Kram
Sigur Ros
I onsdags vaknade jag upp i Lerum, ledig från jobb och med ett äventyr framför mig. Jag, Johan och hans kompis Jacob skulle samma morgon åka på en roadtripp ner genom landet till Malmö för att där se bandet Sigur Ros, ett isländskt band med väldigt speciell stil som också sjunger på Isländska.
Jag har lyssnat på Sigur Ros sedan högstadiet, troligtvis åttan, och det finns inget annat som är likadant i musikvärlden, vad jag vet. Deras tidigare låtar, de som jag blev introducerade för och som jag kom att älska, är lite mer lättsmälta och akustiska än deras senaste skiva. Deras musik har alltid varit som sång över bergen, studsande mot isflak och kala klippor. Den har återspeglat Island på något sätt. Den senaste skivan är dock lite mer post-rock, electro och symfonisk och jag måste erkänna att jag hade lite svårt att ta till mig det.
När jag och Johan känt varandra i kanske en halv månad, och vi sågs för andra eller tredje gången någonsin, kom Sigur Ros på tal. Vi satt i hans bil på väg hem till mig där han skulle släppa av mig, vi hade fikat i Alingsås och allt hade varit så himla bra. I bilen fick jag välja musiken och jag letade igenom hans listor för att se vad jag kunde hitta som jag kände igen. "Åh, Sigur Ros!" sa jag när jag såg namnet bland låtarna. "Gillar du Sigur Ros?!" sa Johan med världens största leende. "OH ja! jag älskar dem!" svarade jag och hans ansikte sken upp i någon som liknade tacksamhet och lycka. Så berättade han att han och hans kompis Berra/Jacob skulle se dem i Malmö i november. "Följ med vettja!" sa han med uppriktiga ögon och så blev det.
På onsdagen köpte vi färdkost i form av sött och salt och dryck och så bar det av längs med E20. Berra satt fram och hade musikquiz med mig och Johan tills allas 3G tog slut. Det var lika bra det för jag förlorade ändå. Man kan inte slå Johan i en musiktävling.
Efter en smärtfri resa kom vi fram till Malmö och vårt hostel. Vi checkade in och promenerade till Malmö City för att fördriva tiden och äta lite mat innan det var dags att dra till konserten. Kvinnan i receptionen sa att det bara var ca 3 minuter till stan men när vi gått i kanske 20 minuter och ännu inte kommit dit vi hoppats, var vi starkt kritiska till detta. Det var inte föräns senare vi förstod att hon menade 3 minuter med BIL... Jaja.
Dagen försvann och vi behövde snabbt hitta någonstans att äta. Vi hade kollat upp en buss vi kunde ta tillbaka till hostlet så att vi skulle slippa gå och tänkte betala på bussen med kontanter. Vi har enorm tur i och med att bussen kommer precis i samma stund som vi hittat fram till vår busstation men när vi sedan vill köpa våra biljetter säger busschauffören att det inte går. "Det har man inte kunnat på flera år". En man bakom oss som väntar på att få gå in säger att vi behöver gå till ett pressbyrån och fixa biljetter men när vi motvilligt är på väg av bussen stoppar chauffören oss och säger "Men jag kan ju inte slänga av er heller! Kom in, kom in." Vi tackar så mycket och sätter oss. När vi någon timme senare står och väntar på bandet i arenan, förstår vi vilken tur vi hade. Om vi inte fått åka med den bussen, hade vi nog inte kommit fram i tid.
Johan var hur förväntansfull som helst. Sprallig som ett barn innan julafton. Jag och Berra var lite lugnare och jag tror att jag inte riktigt visste vad som väntade mig. Kanske var det bra för jag blev väldigt glatt överraskad. Det hela var briljant och supermaffigt!
Jonsi, som sångaren heter, har en röst som är som ett instrument. Ljus, stark men skör på samma gång och mäktig. Vid ett tillfälle var det kanske minst ett tiotal personer på scenen samtidigt och man hade svårt att förstå att detta faktiskt skedde live, i detta nu, här mitt framför oss. Perfektion.
De använde sig av massa små glödlampor som fanns på scenen och med en film i bakgrunden som spelade upp små berättelser till varje låt. Det gör absolut ingenting att det är på isländska och att du inte kan språket, man förstår ändå och stämningen talar för sig själv.
Efter konserten var vi helt genomsvett pga den dåliga luften inne i lokalen och överlyckliga. Det är på något vid nu i efterhand och tack vare själva konserten som jag fattat hur himla bra de är. Jag fattar varför Johan är så totalt förlorad i musiken och en riktig nörd. Jag kan på något vis se skickligheten i det de gör på ett annat sätt nu när Johan pekat ut saker åt mig.
Det var puls, stjärnhimmel, isande kyla, glödande lampor, lycka, sorg, tvivel och norrsken på en och samma scen. Magiskt. 
Efter marknaden
Man kan säga att det blev precis som jag trodde och samtidigt helt oväntat. Jag hade stora förhoppningar och var riktigt pepp inför dagen och det blev precis lika kul som jag trodde, plus en massa annat.
När jag anlände vid sju möttes jag av en koncentrerad och redan trött bagare som inte sovit på hela natten, förutom den timmen han slumrade till i soffan och glömde bort de jäsande frallorna som tyvärr gick förorade. Därför var Lasse lite stressad och efter i planeringen så jag hoppade in och hjälpte till med det jag kunde innan jag anslöt mig till macktillverklingen nere i källaren.
Vi stod och bredde mackor, sprang efter brickor och värmde smörpaket på ugnen. "Ni måste stänga dörren för smöret blir för hårt annars". Varje gång man gick upp för att hämta eller lämnan något såg man hur utsällarna steg i antal och så småningom anlände även besökarna. Alla som ställde ut och alla som jobbade med marknaden var klädda i tidsenliga kläder, sekelskiftet ingefär vilket gav det hela en gammaldags känsla. Briljant!
Jag är himla tacksam över att jag fick vara nere i källaren och jobba istället för i cafet för där rådde det kaos hela tiden. Det var en lättnad att bara kunna gå upp och lämna sörgåsar och gå ner igen utan att behöve reflektera över disken eller kassan, det var inte min avdelning. Ändå gången jag stannde en längre tid var när jag av ren slump hamnade mitt framför Pyttan och Matilda som kommit för att fika. Jag blev så HIMLA glad att se dem.
Vid ett-tiden bytte jag dock plats med Elenor som stått vid kassan sedan starten. Hon behövde en paus nere i källaren där vi lyssnade på Paolo Nutini och Tallest man on earth, sjöng och torkade sallad. Jag tog mig mot kassan med fasa eftersom Elenor berättat om buttra kunder och en kassa utan växel. Dock hade jag det riktigt roligt. Småprata med kunderna och hälsa på Maggan, Hanna, Wilma och Julia som tittade förbi.
Jag bytte mig ner till källaren igen och kunde pusta ut ett tag. Efter att ha tryckt sig förbi den aldrig sinande kön av kunder i cafét och förbi den jämnförbara högen med disk, insåg jag att min dag inte skulle sluta vid tre då marknaden stängde.
Efter mycket disk, sopning och städning, såg cafét och bageriet ut som det brukar. Jag och Elenor smet iväg lite för att kanske få en gilmt av själva marknaden, vi hade inte haft ett ögonlick ledigt till att göra det innan. Vi såg det som såg ut att ha varit en underbart mysig marknad inne i ladugården med hö i gången och spisar i höjd med väggarna.
Vid halv fem skrev jag ut mig, tog en kaffe och en julgran (rawfoodboll med smak av pepparkaka) och satta mig ner för första gången den dagen. Det som var tänkt att bli en kort fika med Annie blev en After Work med tänt ljus, julmusik, ännu mer kaffe och skratt med en lädgit trött Lasse, Maria, paret pizzabagare och Ann-Ida.
Jag hoppas att ni som kom tyckte om marknaden och att det inte var för jobbigt med den begränsade ytan. Jag har ingen aning om hur det var utanför källaren eller bortanför kassan. Jag vet bara att i stort sett allt tog slut och att jag kommer sova gott inatt. KRAM och.... God jul?
Julmarknad
På lördag ska det bli julmarknad på Nolbygård och förberedelserna är i full gång. Om det inte varit så att jag och Pyttan kommit överrens om att inte spela julmysik och inte börja julmysa förrän den förste advent, hade jag redan blossat röd av jul-pepp och pepparkaksdeg. Det är verkligen inte så att jag och Pyttan INTE vill känna julstämning och mysa, det är snarare det vi vill mest av allt i hela världen vid den här tiden. Det är bara det att när vi väl börjar spela julmysik kan vi inte sluta och vi suger ut all julkänsla som kan finnas i en och samma människa och har ingen kvar till själva julafton. Detta är alltså för vårt eget och för julens bästa.
Dock kan man inte göra mer än man förmår för att hålla julkänslorna tillbaka. Det är svårt att stå emot när bageriet doftar pepparkaka då det bakas inför marknaden. Imorse hade vaniljbullarna bytts ut mot lussekatter och lussehundar med mandelmassa och nör jag stod och gjorde de vanliga mazarinerna osade det vört från senugnen.
Så, på lördag får ni komma till Nolbygård och kick-starta julen med hantverkt, skinksmörgåsar, lussebullar, live-musik och öppna brasor. Jag kommer vara stressad, stressad, stressad men att se er kommer lyfta mig och ge mig energi för att kunna ge allt en kvart till. KRAM
Något stämmer inte
Är det inte konstigt att människan lyckats skapa grönskande oaser mitt i öknen eller stora torrlagda ytor där vatten är och kanske borde vara en lyx? Är det inte underligt att Las Vegas och Palm Springs, några av världens mest efterrtracktade och rikaste städer, båda ligger placerade mitt i öknen där det innan var omöjligt att bo och omöjligt för gräsmattor att växa? Vart kommer vattnet ifrån?
I Indien tvingas människor gräva djupare och djupare brunnar eftersom grundvattnet ligger flera kilometer under marken och fortsätter sjunka allt djupare eftersom efterfrågan på vatten städigt ökar för att försörja konsumtions-, jordbruks- och befolkningsutvecklingen. Samtidigt, i en annan del av världen, konsumeras 800 - 1000 liter vatten per person, dagligen trots att de egntligen bor i en öken. Invånarna i Las Vegas tillhör de som konsumerar mest vatten i världen och Colorado floden som förser staden med vatten, lyckas inte längre nå havet eftersom den slukas på vägen av onormala och orealistiska städer så som Las Vegas och Palm Springs med sina eviga oaser.
I vilken värld är det okej att vissa har semeter här när andra inte ens har vatten för dagen?
Invånare i Saudiarabien har nu enorma cirkelformade växtodlingar mitt i öknen, där det fram tills vår tid nästan varit obeboeligt. Det är inte EN odling, inte fem odlingar utan hundratals på en yta som sträcker sig flera kilometer. Dessa odlingar förses med fossilt vatten som legat begravd i jorden i flera tusen år, kanske sedan innan den senaste istiden, alltså för 40 000 år sedan. Att pumpa upp detta vatten är lika illa som att pumpa olja och gruvdrift då det är en icke förnyelsebar källa. Något som tar slut, försvinner, förtärs.
Åkrarna är runda eftersom de underjordiska rören ligger i en cirkel. De cirklar som inte är gröna längre utan bleka, tyder på att vattnet under dem har försvunnit. De bleka cirklarna har snart blivit fler än de gröna.
Dubai, en enorm stad till yta och höjd. Världens högsta byggnad, världens största hotell och världens största shoppingcenter ligger där. Dessutom världens största konstgjorda landmassa; en ö i form av en palm och även en ögrupp som ser ut som jordklotet. Fantastiskt?
Det bor ungefär 1,5 miljon människor i staden och alla skall förses med vatten, el och mat, trots att det i Dubai är torr- och regnperiod och det finns få naturresurser att tillgå. Men Dubai har något som är mer värt än så i våra dagar, de har olja. Med pengarna från olja kan de göra det omöjliga möjligt som att bevattna en öken, bygga en ö, livnära miljoner och bo ovan molnen. En annan sak som Dubai har gott om är sol men trots det finns det få solfångare eller solceller som tar tillvara denna ändlösa källa till energi.
När ska människan fatta? När oljan tar slut? Hur läng kan omöjliga städer förses med livsmedel och vatten fraktat från andra ställen på jorden i en oändlig ström? Det är inte rätt att vissa har så mycket, när andra inte har något. Det värsta är att detta dessutom tömmer jorden på energin. Solstrålar som sparats i marken, växterna och bergen långt före vår tid. Energi som vi bränner upp. För vad? För att bygga högre hus? För att åka snabbare? För att sälja mer?
Mitt i regnskogen finner man en skövlad, före detta palmoljeplantering. Snart har 20% av hela Amazonas, som är jordens stösta regnskog, blivit jämnad med marken och lämnats som obrukbar, eroderad jord tack vare efterfrågan på palmolja
Ja, det är konstigt att människan lyckats bygga miljonstäder på platser som är obeboeliga. Det är konstigt just eftersom det inte ska gå och bör inte gå. Naturen säger åt oss att hålla oss borta, inte rubba balansen, men vi lyssnar inte. Vi tackar moder jord för livet genom att tömma henne på vatten och energi, riva hennes berg, skörda hennes skog och förgifta hennes luft.
Hur kan man skylla på en naturlig förklaring när det finns städer som Tokyo och Dubai? När det bland alla öar i havet, finns en gjord av våra sopor? När haven blir utfiskade och regnskogen förvandlas till plantage? När människor skyller på djurens utsläpp då det är vi som föder upp dem under förfärliga förhållanden?
Detta skulle egentligen bara handla om vattnet och den brist som råder. Men så är det med klimatet, det ena leder till det andra. Hänger ihop. Man kan inte nämna en sak utan att beröra tio andra.
