Efter en förmiddag med barnpassande och stress satt jag till slut på tuben mot Brick Lane bredvid Frida och Clara. Frida hade med sig tre nybakade kanelbullar som Sofia bakat för att fika på. Tack vare att jag blev så sen med att lämna Rebecca och Emma, fick vi ta take-away-fika istället vilket passade oss perfekt. 

 

Kissenödiga och smått sena, skyndade vi från Loverpool Street station till Old Trumanbrewery. Det var regn bakom molnen och blöt asfalt. Vi hade precis missat skuren. Våra biljetter gällde från 4pm - 7pm. Afternoon tea-paset. Vi sa att det troligtvis inte gjorde så mycket att vi var några minuter sena. "Det är säkert kö ändå". Och kö var det. 

 

Vid ingången var det en orolig klump människor som förvirrat försökte förstå vart de skulle. Vi var några av dem tills vi blev hänvisade till den kö som sträckte sig bakom klungan. Ett led med människor som fortsatte runt husknuten och vidare ner längs med Brick Lanes stora gata. Det var svårt att ens se slutet då människorna som köade smälte ihop med passerande människor borta i "horisonten". Jag fick ur mig ett flertal häpna och överrumplade skratt medan vi vandrade ner för att hitta slutet, och vår plats. 

 

Vi stod i kön i kanske 45 minuter eftersom tillställningen var försenad. Den byggdes på och snart var vi inte sist utan bara bland den bakre delen av kön. Även om vi fick stå där ett bra tag hade vi roligt. Vi lyssnade på ett tjejgäng framför oss som var som tagna ur en dålig serie samt spejade på Tandtrollets brittiska kopia. När de väl började släppa in folket gick det rysligt fort och snart hade vi varsin "The lonon coffe festival"-tygpåse i handen.

 

Den stora lokalen var uppdelad i två zoner. En som representerade Hide Park och en som skulle föreställa Soho. I Hide park fanns det allt från Starbucks till fancy kaffemaskiner. Vi fick bland annat smaka på en av de bästa koppar kaffe vi någonsin druckit, helt gratis, från en man vid ett av stånden. Det fanns te, halstabletter, sojamjölk, färdig kaffe i påse, frozen yoghurt och massa choklad. Vi hävde bokstavligen i oss av smakproven från Lindt och Black & Green. Mitt i alltihop fanns en bar som serverade kaffedrinkar, dö-goda sådana. Vi satte oss ner ett tag och lyssnade på en tjej från Irland som sjöng på livescenen. 

 

Inne i Soho-området var det lite mer drag, om man säger så. Två runda DJ:s stod mitt i lokalen och spelade dansmusik på hög nivå. Snygga människor stod bakom kaffemaskinerna och serverade smakprov medan de dansade och drack öl. Vi såg på hur tre (troligtvis vana caffe-makare) tävlade om vem som kunde göra den bästa koppen kaffe med en viss presskanna. "Vår" kille, den nervösa, taniga och skakiga, vann sin omgång.

 

Mot slutet av vår tid där inne (när jag egentligen inte alls ville ha mer choklad) fick jag en gratis brownie med hallon i och en kaffe från ett ställe. Vid UNION:s kaffe hängde vi ett bra tag då det var precis vid musiken. Där stod vi och kollade på folk, skrattade, dansade och drack. Vi fick smaka en extrem espresso som var stark, söt och syrlig med en liten smak av björnbär. Fantastisk. Precis som hela den eftermiddagen var. 

 

Med magar och väskor fulla av choklad och huvudet fullt av koffein och socker, var vi redo för en kväll i öst. Vi mötte upp Linnea, Sandra och Agnes på Fika lite längre upp på gatan. Där åt vi mat och drack lite vin, pratade svenska med personalen och myste tills Alice klev in genom dörren och drog med oss till en närliggande pub. 

 

Kvällen fortsatte med att hälsa på Alice kompisar, Hanna och Vivianne, dansa på stället och svara på frågor som vilken som är ens favoritfärg och om spelet kubb finns i England. Blå och vit och njä, troligtvis inte. Vi gick från ställe till ställe, ledda av Alice och hennes vänner. Vi hade aldrig varit ute i det området innan så vi följde lydigt med. 

 

När klockan blev för mycket åkte några hem men och och Clara fortsatte att haka på bar-rundan. Under den kvällen dansade vi framme vid ett par krullhåriga DJs med glasögon, nere vid toaletterna framför två helkroppsspeglar och armdans i den packade klungan på dansgolvet på baren The dolphin. Vid 4-tiden insåg jag och Clara att våra guider troligtvis gått hem så vi bestämde oss för att börja resan mot Chiswick. Det gick förvånansvärt fort och vid lite i fem sa vi hejdå till varandra vid kyrkan.

 

Jag gick hem utan musik i ett gryende Chiswick med dånande fågelsång och londonrävar som följeslagare. Jag lade huvudet på kudden vid 05:30 ungefär och sov till halv tolv. En fruktansvärt lång dag (från 08:30 till 05:30) som gick lika fort som en vardag. Väldigt konstigt. 

GAH! ibland blir jag så frustrerad på dessa barn. Det är verkligen upp och ner. Beroende på mig, mitt humör, deras inställning, situationen, en mening de säger, ett tonläge, en halvtimmes obevakad ensamhet. 

 

Jag har väldigt lätt för mig att fastna nere i köket. Där kan jag stänga om mig. Jag diskar, torkar, sitter vid bordet och läser, pillar på mobilen, förbereder mat och gömmer mig lite. Nu när sommaren kommer och det inte är så förbaskat kallt heller utan istället svalt och ljust, är det ännu mer underbart att hålla till där. 

 

Det blev en tio minuters paus i skrivandet. När jag nu kommer upp till mitt rum igen är jag kär i barnen igen. Jag och Rebecca hade ett 30 sekudners disco "on the landing" (kunde inte komma på det svanska ordet som motsvarar det) utanför hennes rum till den här låten: I need your love - Calvin Harris. Rebecca har lyssnat på den non-stop sedan igår nu och vi måste leva med det. Jag har blivit påverkad av det och tycker att den är riktigt bra. 

 

Nu har båda tjejerna hamnat i mitt rum. Vi kollar facebook, gör läxor och lyssnar på musik. Pixie springer runt på mitt golv. Det är första gången hon är i mitt rum. Nu kanske jag kan ha henne i min säng när jag är ensam hemma med henne. Ligga här uppe och kela hela förmiddagen! MYS.

 

Nu är livet ganska fint igen. Ikväll ska vi på kaffefestival! PUSS

Idag postade jag ett brev. Brevet är till några som inte läser den här bloggen så det är okej att jag berättar det. I Brevet pratar jag lite om vad jag saknar med Sverige och vad som kommer bli annorlunda när jag åker hem igen.

 

Jag måste säga att jag blir överväldigande vemodig när jag tänker på att inte ha London så nära. Att inte höra engelska på gatan. Om än engelska. Hindu, spanska, polska eller arabiska sveper också förbi dagligen. Att inte kunna prata högt på svenska utan att någon förstår vad du säger (förhoppningsvis. Man vet ju aldrig vart svenskarna kan dyka upp) kommer att vara väldigt svårt att leva utan. För att inte tala om att hålla sig från att kommentera en smörgås eller ett klädesplagg mitt framför försäljaren när man bestämmer sig för att ha den eller inte. Det gjorde jag när jag var i Sverige senast. Jag kritiserade ett par bakelser i en disk på ett fik i Alingsås, utan en tanke på att mannen i kassan kunde höra mig och kanske ta illa upp. Egentligen en ganska dålig vana som man laggt till med...

 

I brevet beskriver jag alla människor som passerar en dagligen. Även när man sitter i en park och försöker ta sig ifrån staden ett tag. Det ska bli skönt att komma iväg från alla människor som man stör sig på mer än hälften av tiden men tystnaden kommer kanske bli lite knakig till en början. Förhoppningsvis blir den snart till ett lugn och ett behagligt brus. (Nu täker jag på att promenera genom VB och bli förvånad och nästan lite irriterad när du möter någon på din promenad. Först blir du lite skrämd. Sen planerar man hur man ska hejja medan man närmar sig. Kollar upp, kollar ner, kollar åt sidan. Avgör avståndet. Kolla ner igen och så; "Hej, hej". Så var det över och man återgår till sin promenad i ensamheten). 

 

Här, eller mitt i staden London, där man är en i mängden, där gör det inte så mycket om man möter en blick utan att hejja. Det är konstigt att det är helt okej att stå tätt intill en vilt främmande människa vid ett packat övergångsställe här men att vänta vid en busshållplats med någon från samma by i en kvart kan vara rent utsagt plågsamt. *Stå tillräckligt långt borta. Ge varrandra utrymme nu. Var inte påträngande. Eller ännu värre, försök inte prata. Folk man misstolka det*. Lite så. Här man man i rusningstrafik lukta på varandras armhålor i den fullpackade tuben utan att gå innangför den personliga bubblan. I och för sig... Man småpratar faktiskt inte där heller. Strikt förbjudet. Man vill ju inte framstå som tokig.

 

Det kommer bli svårt att avvänja sig vid lyxen att kunna välja mellan så mycket. Vilket café man ska till, vilket område, vilken restaurang, vilken kaffe, vilken klädaffär, vilken pub. Dessutom finns det flera alternativ till allt vart man än går. Nog saknar jag Göteborg, ja till och med Alingsås men den överrasningen som ligger i att gå upp ur en, för mig, dittills obesökt tunnelbanestation, det kommer inte finnas där. 

 

Det måste låta som om jag inte hade något gott att skriva om Sverige i det där brevet. Det hade jag. Så klart. Fågelkvitter, solstrålar mellan björklöven, bryggkaffe i en kopp i Timmervik. Sjöar. Vatten över huvud taget som inte är upptaget av mängder med fåglar. Skogen. Bin. Vänner som jag inte kan träffa när jag är här. Mamma och Pappa. Ingen att anpassa sig till. Frukost i min takt. Dahls rågbröd. Ja ni förstår ju att det finns mycket fint att komma hem till också. För att inte tala om mitt liv som ska fortsätta. Jobb, plugg och kanske flytt till Örebor. Det är dock en bit bort så vi tar inte det nu.

 

Nu ska jag laga mat. Massa kramar!

En frukost hos clara efter myskväll i hennes hus en fredag.

Jag lagade risotto med kyckling, bacon, purjolök och svamp.

 

Idag fyller den BÄSTA Frida, 20 år! Frida som funnits med mig hela tiden här i London. Som inte lämnat min sida en sekund. Frida som alltid finns där när man behöver henne. Frågar och bryr sig. 

 

Egentligen tjuvstartade vi hennes födelsedag redan igår med en överraskning. Jag och Clara smög upp på henne medan hon stod med Sofia, Anton och Oskar utanför Westfield. Hon hade blivit bedd av Sofia att ta dit pojkarna för att de skulle ha "en överraskning för Mattias" som också fyller år idag. Frida, som knappt går att lura, hade börjat misstänka något redan några dagar innan. Hon berättade för oss i onsdags att hon kollat upp vad som skedde i området och förklarade sina aningar och idéer. Dock visste hon aldrig vad vi planerat, tack och lov.

 

Vi smög öpp bakom henne. Jag satte händerna framför hennes ögon men hon hade redan förstått vilka det var. Hon vänder sig om och skratar lite lätt och har uttrycket "Jag visste det! Clara och Moa ska också med" i ansiktet men när jag mumlar nästa mening i henne öra, utbrister hon i ett helhjärtat skrik. "Vi ska se King Charles".

 

Hon kastar sig ifrån mig, skriker och stirrar. "Det är inte sant?!" Ler. Börjar gråta och så kramar hon oss. Vi går sedan vid varsin sida av henne hela vägen till O2 arenan en bit bort. Hon snyftar, skrattar och kan inte riktigt samla sig. Det är helt underbart att se henne så glad. 

 

Vi satt på andra balkong, lite vid sidan av på vänsta kanten. Perfekt placerade med plats för att dansa och plats att ställa drickor på. Vi pratade och kollade på folket medan vi drack öl/vin och lyssnade på de två förbanden. De var ingening jämfört med vad som skulle komma. Charles. 

 

Det var så fruktansvärt bra! Han kom in på scen i mockasiner, spinkiga ben, en stor, vit, lös skjorta och sitt fantastiska rasta-hår. Det ändrade skepnad under hela kvällen, flög runt, hängde ner, satt i en toffs, trycktes fram som ett fågelgo. Vi tror alla tre att han dansat balett en gång i sitt liv för han hoppade runt på scenen och gjorde djupa knäböjningar och gick upp på tåna medan han sjöng och spelade på sin gitarr. 

 

Vi stod upp och dansade, skrek, ljublade och älskade livet. När han spelade Love lust lyfte nästan taket och vi skrek, stampade hårdade än någonsin. Efter konserten sprang vi som vårvindar till bussen, åkte hem, pratade ett litet tag över en caffe-öl på puben vid Frida och sa sedan god natt till varandra. 

 

Jag är så GLAD att vår överraskning lyckades och att Frida blev så himla glad. Jag hade mer än gärna gett henne detta varje vecka. Hennes glädje var det finaste jag sett på väldigt, väldigt länge och jag unnar henne all glädje jag kan ge henne. 

 

 

 

Jag älskar att skåla i vin med dig Frida och sitta på Jamie och ha våra djupa samtal. Lika fantastiska är de lite mindre djupa men o så underhållande samtal via Facetime. Det är konstigt att jag inte kännt dig längre än några fjuttiga år. Jag är överlycklig för att jag har dig och vill aldrig ens försöka klara mig utan dig. Jag älskar dig vännen. Verkligen.

 

Här kommer en uppdatering.

 

I helgen har jag köpt en dyr klänning, vilket jag inte ångrar alls och det är otroligt ovanligt där det gäller mig. (Jag får ångest när jag köper för mycket. Istället är jag lite snål och sparar mina pengar).

 

Jag, Clara och Frida åkte på middag hos Agnes i West Hampsted. Det var Harry Potter-tema så vi åt pumpa, trollstavar (brödpinnar) och gele bönor. Jag var utklädd till Trelawey, en favorit i repris. 

 

På söndagen drack vi öl (Stella på flaska) på en bänk i Brick Lane. Det var mitt på dagen. Solen sken och det var nästan för varmt för att ha jacka. Vi satt bland alla andra människor utanför Old Truman Brewery, blundade mot solen och pratade. Folk kom och gick med mat i händerna som de köpt på matmarknaden i huset intill. Det var en oerhörd behaglig och bekymmersfri atmosfär. Lite som en fest mitt på dagen. Det var en ordentlig försmak på sommaren i London, kan jag tänka mig. Hoppas jag...

 

Igår var barnens sista lovdag. Jag spenderade halva dagen med Emma. Vi spelade spel och gick och simmade. Efterråt mötta vi Kate och Rebecca på gbk (hamburgerrestaurang) i Richmond för lunch. De hade varit där och shoppat på förmiddagen. Efter maten hände Emma med Kate och gick på bio medan jag och Rebecca strosade runt i staden och letade efter läppstift till mig. Hon ÄLSKAR smink. Det är lite synd att jag är raka motsatsen...

 

Idag var första vanliga skoldagen på ungefär tre veckor. Jag hade tänkt skypa med Pyttan på morgonen, göra lite ärenden och möta upp Clara och Frida för lunch. Men mina planer ändrades helt när Kate ringde om bad om stor, men "ganska rolig" tjänst, som hon beskrev det.

 

Det har ju varit planerat sedan länge att Emma ska få en katt ch det verkar som att det äntligen ska bli av, IDAG. Kate har hittat en katt som de kan hämta ikväll men det innebar att vi behöver skaffa massa saker för katten. Mat, låda, matskål etc. Det blev då helt enkelt så att hon beställde sakerna från en butik i Brentfoth och jag ska snart åka dit med taxi och hämta det. Det blir sedan till att gömma det så att Emma inte märker något. Kate ska sedan ta med sig Emma på en liten "tripp" så fort hon kommer hem från jobbet och åka och hämta katten i Richmond. Emma ska inte få veta något förräns då. SÅ SPÄNNANDE!

 

Så ikväll har vi troligtvis en katt att gosa med. Häligt!

Sista dagen på lovveckan är äntligen här och helgen väntar, endast några timmar bort. Morgonen har varit otroligt lugn och behaglig. Jag fick sovmorgon och långfrukost som jag avnjöt i min ensamhet med en svensk tidning som Frida haft med sig till mig och Clara. Ägg är tydligen nyttigt igen. Ingen fara för kolesterolet eller nått. Snarare är det en näringsbomb som du BÖR äta. Voine, voine, all denna forskning som vrids och vänds till vad vi VILL höra och var som passar i nuet.

 

Jag säger; ät det du tycker är gott men i lagom mängd. En vettig människa kan själv förstå när det blir för mycket av det goda och inser när det är nog. Allt naturligt är bra för dig. JA, till och med fett! Skippa prosessade och konstgjorda saker. Vill du att det ska smaka smör, använd smör. Vill du att det ska smaka vanilj, använd vanilj. Ganska logiskt. Potatis är inte farligt, ägg är inte farligt, grädde är inte farligt och bröd är inte farligt så länge du äter lagom mängd och rätt sort. Punkt slut.

 

Jag saknar att brinna för något. Jag saknar att engagera mig och leta efter faktan på nätet så som jag gjorde inför mina articklar och reportage på media. Vad har hänt med mig. Visitkortet från kvinnan jag och Clara mötte vid den organiska frukten och müslin, ligger fortfarande kvar i min jackficka. Varför tar jag inte tag i det och mailar henne som jag tänkte. 

 

Ikväll ska jag och Frida dra oss hem till Clara och se på Glee, äta fruktsallad och mysa. Så himla behövligt och så himla bra. Längtar!

Barnen är lediga från skolan ännu en vecka och ska börja igen nästa tisdag. Tills dess tar jag hand om dem hela dagarna. På något vis känner jag en enorm press och prestationsångest inför detta. Kate och Nick är så måna om att barnen rör på sig och att de gör vettiga saker. Barnen själva är såklart inte så noga med det så att övertala dem är inte alltid det lättaste. Senast i morse fick jag stå på mig och säga bestämt att JO, vi ska gå till tunnelbanan. Vi tar inte bussen. Detta resulterade självklart i att Emma var tjurig hela vägen och gick tio meter framför mig och Rebecca. Man kan ju se det positivt också, vi slapp dra henne och vi kom dit i en rasande fart.

 

Emma har deltagit i en matlagningskurs sedan i måndags. Idag är sista dagen. Detta har inneburit att vi alla tre har fått gå till tunnelbanan vid High roaden, åka ett par stopp och göra ett byte för att ta oss till North Ealing där skolan ligger som håller i kursen. Från 10 till 16 är hon där och under tiden har jag försökt göra saker med Rebecca utan att bli försenad till att hämta Emma igen. Mina mornar har dörför börjat vid 7:00 då jag går upp för att eventuellt prata med Kate och sedan kunna äta frukost i lugn och ro medan barnen antingen sover eller kollar på TV, vilket de får på loven. Så ingen sovmorgon för mig under der här lovet...

 

Jag har lyckats fylla min och rebeccas dag med följande:

 

Promenad till High roaden för en fika med Clara och Nat följt av shopping på måndagen. I tisdags tog Kate med sig henne till sitt jobb så jag var faktiskt ledig i stort sett hela dagen vilket var super. Igår träffade vi Clara och Nat igen men den här gången för att åka till en fjärilsutställning vid Natural History Museum. Barnen var nog lite skeptiska till en början men hade nog roligt där inne i värmen. Man fick nämligen gå in i ett hypervarmt och fuktigt tält som var fullt av fantastiska fjärilar som flög runt och satte sig på folk. 

 

Efter det åt vi smörgåsar i solen på gräset utanför, köpte kakor/frozen yoghurt och gick mot Hide Park. Vi fastnade vid en slags lekplats med en vattenbana runt om där Nat och Rebecca lekte ett tag, vi tog kort och snurrade runt. Faktum är att vi faktiskt var utomhus ända tills jag behövde hämta Emma. Då följde Rebecca med Clara och Nat hem till dem. Jag kom dit med Emma lite senare, hälsade på hamstern och gick hem.

 

Det var bara tre dagar men det känns som att jag jobbat och tagit hand om dem i över en vecka nu. Igår var jag helt slut och fruktansvärt irriterad. Emma har inte varit lätt denna veckan. Det faktum att jag är med Rebecca så mycket är nog lite jobbigt för henne. Hon påpekade det i morse då hon i sin bitterhet och ilska sa att Rebecca var min favorit. Hon har inte tyckt om mig alls det senaste. Förhoppningsvis ändras det när skolan börjar igen och hon har största delen av min uppmärksamhet. 

 

Efter varje dag på cookery class får Emma med sig maten de lagat. Hon har därför försett oss med alla måltider de senaste dagarna. I måndags var det minestronesoppa med rustika bitar morot, kål och selleri. Till det hade hon bakat bröd som var mega-gott. I tisdags fick vi kycklinggryta med svamp, sötpotatis, ärter och purjolök. Jag sitter nu och äter gårdagens middag som var paj med getost, paprika, zuccini och aubergin. Riktigt god! Idag ska hon baka en kaka.

 

Jag åt inte hemma igår för Frida var äntligen tillbaka i Chiswick. Jag mötte henne utanför Carluccios vid sju igår kväll, nästan en smula nervös. När jag såg henne komma mot mig under sitt tivoli-paraply iförd RÖDA byxor, och jag äntligen fick krama henne, hände det jag anat hela vägen dit. Jag började gråta. Så vi stod där och kramades i duggregnet, med små tårar och en oerhörd lättnad över att ha henne här igen. 

 

Vi åt pasta och drack vin för att fira lite. Clara gjorde oss sällskap en halvtimme senare och så satt vi och lyssnade till Frida som berättade om hur hon haft det i Sverige och annat fram tills klockan blev kvart i tio och jag behövde gå hem för att sova. Jag gick sedan hem i regnet med en liten hoppfullare syn på resten av veckan. Tur det.

Söndagen började vid elva på Gunnerbury station. Jag iförd den nya jeansjackan och Clara i sin nya skjorta. Det var nästan ännu varmare än dagen innan och solen gjorde sig påminns bakom ett ljämntjockt molntäcke. Vi åkta raka vägen till Hoxton för att gå på dagens marknad; Flower market. 

 

Marknaden sträckte sig längs en gata som heter Colombia Road. Medan vi letade oss fram passerade vi folk som bar på vackra buketter och vi förstod att vi var på rätt väg. Båda sidorna av gatan var full av blommor i alla former och färger med försäljare som stod och ropade ut olika priser och erbjudanden. "Only 5 pounds. You're robbing me!". Mitt bland det vackra knödde en flod av människor fram för att köpa, fota och kolla på alla blommorna.

 

Jag och Clara vandrade runt och såg på grönskan, de mysiga affärerna bakom blomstrstånden, och utforskade de andra gatorna runt om. Vid lunchtid satt vi i solen och åt lunch. Jag hade köpt en "Stuff on toast" och en jättegod kaffe på ett Cafe på en innergård och Clara åt svarta oliver rätt ur burken. Vi bestämde oss efter ett tag att fortsätta stora runt men i rikting mot Themsen och Tower Bridge för den hade ingen av oss sett än.

 

Vi tog oss genom smågator till Liverpool Street där jag köpte årets första glass i en glassbil. Vi spontanköpte rostade kastanjer av en man på en lite halvdan tygmarknad vid Aldgate east som vi knaprade på medan vi följde kartan ner mot vattnet. På en sidogata hittade vi en helt underbar affär med organiskt odlade grönsaker och frukter utanför. Det var en färgexplosion utan like! Clara köpte päron och äpple från en kvinna medan jag började provsmaka müsli.

 

Det hela slutade med att vi pratade med en kvinna om en förening som kallas "The breakfast club" som jobbar för att barn ska få frukost innan de går till skolan. Tydligen är det en av fyra barn i England som inte får/kan äta frukost. Jag blev helt eldig innombords och frågade om man kunde göra något. Jag fick hennes kort och hon bad mig att höra av mig om jag hade frågor eller nått. TÄNK vilken fantastisk grej att stötta och hjälpa. Jag ska verkligen försöka ta kontakt med henne och ställa upp på det jag kan. Clara är med mig.

 

Väl framme vid vattnet häpnades och förvånades vi av Tower Bridge och blev glatt överraskade när vi såg The tower of London uppenbara sig. Vi gick över bron tillsammans med de andra turisterna och det kändes lite som att vi var på väg till Liseberg. Vet inte riktigt varför. Väl på andra sidan av bron kände vi oss färdiga och tog oss in till stan, köpte smink och åkte saknad 94:a buss hem till Chiswick. Vi promenerade hemmåt och kramades hejdå vid Sainsburys. En HIMLA fin helg itomhus i öst med massa nya vyer och upplevelser.

 

Till kvällen åt jag roasted chicken med allt vad det innebär och spenderade kvällen i min säng med mamma via skype och nojjade mig inför den kommande veckan... Som visade sig bli ganska okej, men det är en annan historia. 

Jag och Clara spenderade i stort sett hela helgen med att vandra runt i östra London. Marknadernas och gatukonstens mecka kan man säga. Där hänger alla självsäkra och fräcka människor. Folk med äckligt snygg stil och pondus. Om den är äkta eller påklistrad vet jag inte, men man kan i alla fall inte låta bli att kolla in alla man möter. 

 

För första gången sedan i mars typ, var solen framme och äntligen kunde man gå runt på gatorna utan att frysa. Senast förra veckan hade det snöat i Chiswick och termometern går inte över 5:an. Det är ruggigt och grått, tills nu. Jag och Clara välkomnade alltså den lilla värmeökningen och de ynka solstrålarna med öppna armar. 

 

Vi tog en sovmorgon och möttes vid posten klockan tolv, tog tuben in till Aldgate east och vandrade längs med de folktomma gatorna med riktning mot Spitfeilds market som Kate tipsat mig om samma morgon. Jag och hon hade stått i kanske tjugo minuter och pratat om vad som finns i närheten av Brick Lane och hur fantastiskt öst är. Hon skrev ut en karta till mig och pekade, berättade och tipsade om gamla gator, marknader och restauranger. Jag älskar att hon känner så starkt för sitt London och att hon kan så mycket.

 

Det var misstänksamt lite folk på gatorna och det tog ett tag innan vi hittade något som kunde likna en marknad. Dock tog vi det lugnt och fortsatte glatt strosa i området. Efter att jag gjort två fantastiska köp, en Levi's jeansjacka och ett par skor, svängde vi in vid The Oldtruman Brewery och hamnade bland en hel hög ungdommar som satt i en solbelags innergård bland tegelhusen och drack öl. Vi slog oss ner bland dem och njöt ett tag i solen. Det doftade och kändes precis som att vara på festival. Helt underbart.

 

Efter att ha vandrat lite längs med Brick Lane gick vi för att äta och hamnade till slut på Byron där jag tog Lamm burgaren som de har på menyn just nu och Clara tog en sallad med rödbetor, palsternacka och linser. Till det drack vi rödvin, pratade om våra föräldrar och resande. På vägen hem planerade vi vår söndag och tog en tidig kväll med sikte på att åter igen ta oss genom hela staden till öst, dagen där på.

Jag vaknade med Clara bredvid mig vid halv ett på söndagen. Rumet var fyllt av dagsljus och bakom gardinen sken solen. Tack och lov, för att göra det lite lättare för mig och Clara att stanna inne hela dagen och ta igen oss, gick solen i moln ganska raskt efter det att vi vaknat.

 

Jag var utsvulten så vi gick ner till köket och åt frukost så fort vi vaknade. Claras familj som var här förr-förra helgen hade tagit med sig Dahls rågbröd till henne och vi skulle nu äta upp det sista som var kvar av den första, nästan veckogamla limpan. Är det inte fantastiskt att ett bröd som är nästan en vecka gammalt, fortfarande kan smaka så gott? Rågbröd med IKEA ost, granola med pink lady-äpple och yoghurt/mjölk, juice och kaffe.

 

Vi satt och åt länge innan vi skypade en sväng med Frida från hennes kök i Sverige. Vi åt lite godis från våra påskägg och gick sedan upp till min säng igen för att kolla på filmen Across the universe som jag inte sett. MASSA bra musik och en bra historia.

 

När vi sett klart filmen var det dags att fixa lite kvällsmat. Vi tog på oss ytterkläder och gick den korta promenaden till Budgens för att köpa lite tortillabröd och annat för att kunna göra tortilla-pizza. Medan jag gjorde pizzorna skar Clara frukten till en fruktsallad som skulle bli vår efterrätt. Medan vi åt kollade vi på x-antal New Girl avsnitt, pratade och dansade till den bästa låten som finns just nu (War med Edwin Starr) och mindes gårdagen och kvällen på dansgolvet.

 

I mitt hus stängs internett av vid 00:00 så Clara tänkte bege sig hemmåt då. Dock stannade hon någon timme till då vi roade oss med att spela skämmigt bra låtar från hennes telefon, säga meningen "åh ja! Det måste vi göra" farligt många gånger och äta lite för mycket fruktsallad. En himla bra "baks"-dag. 

Lördagen började med en lååååång frukost i sängen med datorn i knät. Så himla bekvämt och så himla bra. Alltid. Jag städade huset lite i förebyggande syften, ifall kalasgänget skulle komma till mig på middag samma kväll. Det bestämdes dock senare att vi skulle till Linnea men det spelade inte så stor roll.

 

Jag spenderade förmiddagen med att köpa saker till Claras påskägg som jag totalt missat att göra. Jag blev tack och lov ganska nöjd med vad jag till slut fyllde det med och förhoppningsvis var även hon nöjd. Själv blev jag i alla fall superglad för mitt med choklad och jordnötsägg från Sverige, kolor, mintägg och en fin ask med chokladplattor i. Vi öppnade och bytte dem medan vi skypade med Frida från Sverige då hon åt sitt guldägg som vi gett henne inann hon åkte. Vi öppnade även en påskpresent som vi fått av henne plus ett supergulligt kort. Presenten var en ask med choklad från chokladmässan med smak av kanel och en med kardemumma. SÅ goda!

 

Något stressade gick vi sedan till tåget för att åka till Balham igen. Väl där mötte vi upp Sandra, handlade saker inför kvällens påskmiddag och gick hem till Linnea för att börja förbereda. Sandra hade Linneas husnyckel så vi klampade in utan att hon var hemma. Dock knackade hon på kanske fem minuter efter att vi stängt dörren. Vi börjar sedan förbreda middagen medan vi dricker cider och pratar i köket. Det är hur mysigt som helst.

 

Påskmiddagen bestod av laxbiffar, räk-och dillröra med sparris, två sorters sill och grovkornig senap från IKEA, ägg, kaviar, bröd och en mumsig grönsallad. Inte som någon annan påskmiddag jag ätit men väldigt, väldigt god. Till efterrätt lyxade vi till det med hallonsmulpaj och svensk vaniljvisp. Det åt vi på stående fot i köket medan vi pratade om våra hembygder (Alingsås och Halmstad), spelade nittiotalsmusik och peppade inför kvällen.

 

Vi satte oss på tuben mot Camden för utgång. Vad som såg ut att bli en väldigt lång och händelselös tubresa på 40 minuter, blev en festlig musik-quiz-tävling. En ung kille i hatt, med en stjärna målad på kinden, en sterio hängd över axeln, en microfon i handen och en silvrig hink under handen, klev in i vår vagn och började spela musik. Han var quiz-maistro och under resten av resan spelade han olika låtar som vi fick gissa namn och artist till. Till en början var vi ganska dåliga och vagenen var ganska tom men när vi kommit en bit och han spelade Eagle Eye Cherry klev massa folk på. Det slutade med att hela vagenen sjöng refrängen ihop och kvällen såg så väldigt ljus ut.

 

Vi klev in på The Wheelbarrow i Camden, lyssnade till bandet som spelade och drack utspädd Stella. Bandet gick snart av scenen och en lång kille med tajta jeans, långärmad slipover och rödbrunt hår som drog åt pottfrisyrs hållet. Han spelade massa bra soulmusik och dansade med underbar känsla vid sitt mixerbord. Jag bestämde att han såg ut som en blandning av Timo Räisänen och Ron Weasly, så vi döpte honom till Timo W, eller Wimmo som Frida kom på när vi berättade om honom dagen efter.

 

Vi i vår lilla grupp stod lite vid sidan av dansgolvet där vi hade soffor och massa golvyta till godo. Jag och Clara dansade på utan stopp och när de andra bestämde sig för att gå hem, stannade vi kvar tills klockan ringde för "last call" vid två-tiden. Ingen kunde stoppa oss. Vi fick sällskap av ett par personer under kvällens golv, uppenbarligen imponerade av våra moves. Dessutom fick vi ögonkontakt med Timo W och kunde på vårt lilla vis styra musiken i rätt riktning med hjälpt av uppmuntrande leenden, teckenspråkshänder och tummen-upp-tummar. När vi var besvikna på musiken som spelader försökte vi veva med händerna och lixom visa; kör nästa låt, NÄSTA LÅT! Det gick ibland i alla fall.

 

Jag och Clara tog sedan bussen hem och promenerade genom ett kallt Chiswick hem till mig. När vi gick längs med Grove Park Terrace möttes vi av kvällens finalnummer, närmligen tre rävar som smög runt i ljuset från gatlamporna. Vi somnade som två klubbade sälar i min säng och sov till långt in på dagen. Fint.

Jag har haft en sån himla annorlunda men toppenbra påskhelg. Det började med långfredag, som alltid. I vanliga fall firar jag och min familj påsk på fredagen med massa mat, påskägg, promenad och spel. På något vis firar man våren och ljuset som kommer. I år fick jag och vännerna mina, en inblick i den verkliga anledningen till varför vi firar påsk.

 

Vid tolv träffade jag och Clara Sandra, Linnea och Maria på Trafalgar Square. Där stod vi i folkhavet och såg på en icensatt korsfästning av Jesus. En 90 timmar lång teater om historien om Jesus och hans liv. Det var kallt och fängslande. Alla, preciellt killen som spelade Jesus, var fantastiskt duktiga. De gick verkligen in i sin roll. De grät, skrek och trodde på allt de sa. 

 

När Jesus, blod och piskad, bar sitt kors genom folkmassan för att gå mot sin korsfästning, hände något väldigt otippat. En kvinna ur publiken började skrika och försöka ta sig fram till honom men blir stoppad av de rommerska vakterna. Då ser man en civilklädd man i puffjacka, kämpa sig fram till Jesus som ligger på knä med korset över sig, utmattad och svag. Mannen lyfter korset från Jesus axlar och bär det åt honom fram till scenen.

Vid korsfästningen blev hela torget helt tyst medan man hörde spikarana spikas in i Jesus händer och han skrek. Det var otroligt mäktigt. Skrämmande. Sen kom återuppståndelsen. En vit och strålande Jesus stod högst upp på trappan och log mot de sörjande lärjungarna.

 

Efter lite värmande soppa på Pret skiljdes vi åt för att kunna träffas igen på kvällen. Jag skypade lite med familjen Fransson som firade påsk hos mamma och Peter i Timmervik. De var mätta och såg tydligen på Askungen på TV. Det var fint att se dem lite. Sedan tog jag en tupplur innan det var dags att gå.

 

Jag och Clara tog tåg till Linnea i Belham, en mycket spännande och lärorik resa. Hos Linnea skulle det lagas libanesiskt men det blev mest bara vegetariskt och jättegott! Ost i alla dess former, linsröra, hummus, äppeltzatziki och rödvin. Vi pratade om au pair-livet, feminism och mat. En himla trevlig kväll och imorgon skulle kalashelgen fortsätta med påskmiddag.