Det var en vanlig måndag. Jag hade tid att döda. Jag har ofta det. Så jag tänkte att jag kunde gå en liten promenad i vårvädret som plötsligt slagit ut. Ttrots att jag gick förbi den första vägen som leder till "dagisskogen" (den vi alltid vandrade till för att leka trädlekar, äta matsäck och springa runt när vi gick i skolan), hamnade jag där ändå. Jag gick i det som nu är ett kalhygge, på en stig jag inte för mitt liv kunde känna igen från min barndom. Jag stängde av musiken och lyssnade på solen och den starka vinden som jagade upp varandra. Så blickade jag upp mot den stora kullen som sträckte sig längs med min höra sidan. En kulle man inte kunnas se förr eftersom den varit dold av granskog. Jag tvekade faktiskt en gång eller två, men sen vek jag av från stigen och stegade mig fram genom snårigt sly och upp för den kaotiska branten. "När slutade man gå utanför stigen?" tänkte jag. Vid vilken ålder känns det inte längre självklart att ta den krångliga, steniga, buckliga och roliga vägen mot målet. Och när slutade man se sina egna mål istället för det som finns i andra änden av stigen? Så jag klättrade mot utsikten.

 

Väl uppe fanns en sårad skog med fallna träd, rotvältor och förruttnad. Alltihop övervakat av tappra, nakna tallar som fortfarande stod och klamrade sig fast vid det som en gång var. Jag kunde inte avgöra om detta var ett resultat av höststormar eller om någon lekt skogsmästare och inte brytt sig om att städa upp efteråt.  

 

När jag vände mig om och såg ut över sjön vi alla åkt skridskor på i barndommen. Utsikten var större än jag förväntat mig. Vinden tog tag i de få träd som stod kvar runt mig och jag började snedda nedåt mot stigen igen. Jag tänkte av gammal vana att det är bäst att följa sigen så jag inte tappar bort mig. Sen insåg jag att det gällde när skogen var stor och tät. När man inte kunde se till andra sidan av den. När den inte var så naken och försynt.