I onsdags vaknade jag upp i Lerum, ledig från jobb och med ett äventyr framför mig. Jag, Johan och hans kompis Jacob skulle samma morgon åka på en roadtripp ner genom landet till Malmö för att där se bandet Sigur Ros, ett isländskt band med väldigt speciell stil som också sjunger på Isländska.

 

Jag har lyssnat på Sigur Ros sedan högstadiet, troligtvis åttan, och det finns inget annat som är likadant i musikvärlden, vad jag vet. Deras tidigare låtar, de som jag blev introducerade för och som jag kom att älska, är lite mer lättsmälta och akustiska än deras senaste skiva. Deras musik har alltid varit som sång över bergen, studsande mot isflak och kala klippor. Den har återspeglat Island på något sätt. Den senaste skivan är dock lite mer post-rock, electro och symfonisk och jag måste erkänna att jag hade lite svårt att ta till mig det.

 

När jag och Johan känt varandra i kanske en halv månad, och vi sågs för andra eller tredje gången någonsin, kom Sigur Ros på tal. Vi satt i hans bil på väg hem till mig där han skulle släppa av mig, vi hade fikat i Alingsås och allt hade varit så himla bra. I bilen fick jag välja musiken och jag letade igenom hans listor för att se vad jag kunde hitta som jag kände igen. "Åh, Sigur Ros!" sa jag när jag såg namnet bland låtarna. "Gillar du Sigur Ros?!" sa Johan med världens största leende. "OH ja! jag älskar dem!" svarade jag och hans ansikte sken upp i någon som liknade tacksamhet och lycka. Så berättade han att han och hans kompis Berra/Jacob skulle se dem i Malmö i november. "Följ med vettja!" sa han med uppriktiga ögon och så blev det. 

På onsdagen köpte vi färdkost i form av sött och salt och dryck och så bar det av längs med E20. Berra satt fram och hade musikquiz med mig och Johan tills allas 3G tog slut. Det var lika bra det för jag förlorade ändå. Man kan inte slå Johan i en musiktävling. 

 

Efter en smärtfri resa kom vi fram till Malmö och vårt hostel. Vi checkade in och promenerade till Malmö City för att fördriva tiden och äta lite mat innan det var dags att dra till konserten. Kvinnan i receptionen sa att det bara var ca 3 minuter till stan men när vi gått i kanske 20 minuter och ännu inte kommit dit vi hoppats, var vi starkt kritiska till detta. Det var inte föräns senare vi förstod att hon menade 3 minuter med BIL... Jaja. 

 

Dagen försvann och vi behövde snabbt hitta någonstans att äta. Vi hade kollat upp en buss vi kunde ta tillbaka till hostlet så att vi skulle slippa gå och tänkte betala på bussen med kontanter. Vi har enorm tur i och med att bussen kommer precis i samma stund som vi hittat fram till vår busstation men när vi sedan vill köpa våra biljetter säger busschauffören att det inte går. "Det har man inte kunnat på flera år". En man bakom oss som väntar på att få gå in säger att vi behöver gå till ett pressbyrån och fixa biljetter men när vi motvilligt är på väg av bussen stoppar chauffören oss och säger "Men jag kan ju inte slänga av er heller! Kom in, kom in." Vi tackar så mycket och sätter oss. När vi någon timme senare står och väntar på bandet i arenan, förstår vi vilken tur vi hade. Om vi inte fått åka med den bussen, hade vi nog inte kommit fram i tid.

 

Johan var hur förväntansfull som helst. Sprallig som ett barn innan julafton. Jag och Berra var lite lugnare och jag tror att jag inte riktigt visste vad som väntade mig. Kanske var det bra för jag blev väldigt glatt överraskad. Det hela var briljant och supermaffigt!

 

Jonsi, som sångaren heter, har en röst som är som ett instrument. Ljus, stark men skör på samma gång och mäktig. Vid ett tillfälle var det kanske minst ett tiotal personer på scenen samtidigt och man hade svårt att förstå att detta faktiskt skedde live, i detta nu, här mitt framför oss. Perfektion. 

 

De använde sig av massa små glödlampor som fanns på scenen och med en film i bakgrunden som spelade upp små berättelser till varje låt. Det gör absolut ingenting att det är på isländska och att du inte kan språket, man förstår ändå och stämningen talar för sig själv.

 

Efter konserten var vi helt genomsvett pga den dåliga luften inne i lokalen och överlyckliga. Det är på något vid nu i efterhand och tack vare själva konserten som jag fattat hur himla bra de är. Jag fattar varför Johan är så totalt förlorad i musiken och en riktig nörd. Jag kan på något vis se skickligheten i det de gör på ett annat sätt nu när Johan pekat ut saker åt mig. 

 

Det var puls, stjärnhimmel, isande kyla, glödande lampor, lycka, sorg, tvivel och norrsken på en och samma scen. Magiskt.