Nu blev det torka igen. Förlåt för det. 

 

Min önskan med det här året, efter hemkomsten från London, var ju att få lite rutiner i vardagen och det har jag absolut fått. Mitt besök på Nolbygård blev mycket framgångsrikt. Man kan nog påstå att jag jobbar där. På riktigt. Jag är uppbokad för jobb där hela denna veckan och nästa, från tio till ungefär fyra. Jag trivs något enormt! Än så länge gör jag inget storartat. Jag bär brickor och diskar, hackar mandlar till toscan, brer på glacys på mazariner, trycker ut mördeg i formar och står i kassan. En hjälpreda kan man säga. 

 

Förutom rutinen i att ha ett jobb och även jobba varje lördag (troligtvis), börjar min distaskurs på måndag. Jag har redan börjat plugga eftersom jag på "hemsidan" upptäckte att jag redan den förste oktober ska ha läst ut en bok på drygt 280 sidor och som dessutom är på engelska. Förutom det skall man se en video, läsa en rapport och skriva två A4 om två frågeställningar angående ämnet vi läst. Så jag är faktiskt redan lite stressad. Jag hade nästan gömt hur det var att ha en deadline att oroa sig över. Konstigt nog är det lite trevligt.

 

Jag gillar min uppstrukturerade vardag. Än så länge. Jag går upp vid halv åtta och äter frukost i långsam takt medan jag läser högt för mig själv på engelska och antecknar. Vid nio drar jag mig till jobbet och är där tills klockan fyra då jag åker hem med pappa. Snart kanske träning blir en vanlig företelese på kvällarna, annars lagas det mat med pappa. Jag skall försöka förbjuda TV på kvällen och istället hålla mig till kursboken. 

 

Jag blir taggad av att strukturera upp vardagen. Jag är uppbokad nästan varje dag. Det blir lite svårt att få in allt jag vill hinna med, människor jag vill åka och träffa och plugg även på helgerna. Än så länge går det bra, även om jag var helt slut redan vid nio igår kväll... Jag är inte van än bara. 

Ursäkta för förra inlägget. Det var vimsigt och för pretentiöst. Nu skall jag förklara mig.

 

I början av vecka, när jag satt och försökte hitta potentiella arbetsgivare och arbetsplatser på min dator, klickade jag mig fram till en sida som tillhör Nolbygård ekobageri och ekokafé. Det är det hus som ligger precis vid rondellen vid Sävelund på väg ut från (eller in i) Alingsås. En man vid namn Lasse (Lars) har tagit över det gamla huset, inrett det enligt sekelskiftet och startat sitt egna bageri i det lilla kök som finns. De har nog varit öppet i kanske ett år efter en hel fix och förberedelser. Innan stod det tomt i två år efter att ha varit lunchställe med omtalade soppor. Nu, ekologiska bröd och bakverk men också soppor och paj, med plats för utvidgning. 

 

Jag föll pladask för idén och miljön. Pappa har länge sagt att vi måste åka dit och fika men vi har av någon anledning aldrig gjort så. Antingen har det varit stängt eller så har vi glömt av det. Jag fick en idé och skred till verket. På hemsidan kunde man skriva kommentarer och meddelanden så jag skrev vem jag var, hur intresserad jag är av just detta och att jag skulle vara mer än lycklig om de kunde hitta en plats åt mig. "Jag kan göra allt ifrån att städa och diska till att strö på pärlsocker på kanelbullarna".

 

Någon dag senare missar jag ett samtal från en viss Lars när jag sitter på Husaren i Göteborg med mina vänner. Jag ringer upp numret och fumlar fram att det är Moa och frågar om det möjligtvis är Lars från Nolbygård. Det stämmer. Det är han. Han har ringt! Tyvärr har han dock inget jobb till mig men tycker ändå att jag borde komma förbi, kanske imorgon? Jajemen, säger jag, med mild förhoppning. 

 

Så det var det jag oroade mig för igår förmiddag och som alltid, oroade jag mig i onödan. 

 

Jag kom dit halv ett, klev mot dörren i gruset och försökte insupa hela atmosfären. I farstun finns mängder av bröd till försäljning och i rummet till höger, står et bord belamrat av bullar, kakor och mer bröd. Krullhåriga damer står och förser sig av godsakerna och kaffet på spisen. En man i grön tröja och rutigt förkläder står och fyller på fatet med mazariner. Det måste vara han. Jag går in. Mina små klackar låter högt mot det gamla trägolvet och jag känner mig lång. 

 

Vi hälsar och han frågar om jag är hungrig och nickar menande åt buffén. Jag tar en skiva rågbröd och fyller den men pålägg från kyldisken. Ost från Hjo och rökt skinka från någon annan stan i grannskapet. Vi sätter oss ner med varsin kopp kaffe i ett av de många rummen. Jag småpratar lite om omgivningen och huset. Frågar om det nya projektet med tågvagnen som målas om i en ände av tomten. Jag är kluven i mig själv. Nervös fast redan hemmastadd. Bekväm fast inte alls. 

 

Han svarar och pratar ett tag tills jag tystnat. "Och du då?", säger han. "Nu pratar vi om dig". Jag blir nervös, fast glad. Han frågar hur mycket tid jag har, när jag skulle kunna jobba och vad jag skulle vilja ha i timlön. Jag vågar inte fokusera på vad dessa frågor kanske innebär. En möjlighet. Är det kanske redan bestämt? Ska jag få jobba här?! Vi reser oss för att gå en rundtur och på skämt säger han att han har lite småkakor som behöver göras om jag vill börja idag. "Ja visst!", säger jag och tänker att det är lika bra att rida vågen. Spela bara med. Detta händer faktiskt!

 

Jag får hälsa på personalen och det känns som att det vimlar av folk. Jag får se bageriet, soppköket i källaren och en glimt av trädgården utanför huset innan vi får sällskap av en gammal bekant till mig. En ett år äldre tjej jag lekt med i VB. Hon kommer fram till oss, vi hälsar "Det var länge sedan! Ja verkligen". Så vänder hon sig till Lasse och säger att hon skall börja plugga till bagare och går lärlingsprogrammet på konvux. Ojdå. Där rök mina chanser. Hur kan jag slå en lärling... Jag behåller leendet på läpparna och skrattar lite lätt. "Nä då lämnar jag er lite så får du tänka på saken", säger jag glatt till Lasse och klappar honom på axeln. "Jag går och kollar på trädgården så länge". Så flyr jag.

 

Medan jag går och smakar på kryddor, räknar rödbetor och spejar efter squash under bladverket, hör jag hur de pratar. En man, som skulle kunna vara professorn i Tin Tin, gör dem sällskap och Lasse ropar mitt namn. Jag hälsar på manen med mustasch och runda glasögon, som också jobbar i cafét och får förklarat för mig att både jag och Johanna (som den andra tjejen heter) skall få jobba. Lyckan är komplett. 

 

Vi avslutar rundvandringen och Johanna går hem men planen att kanske få komma tillbaka om ett par veckor för att börja sin utbildning. Jag där emot, följer med Lasse in igen, blir tilldelad ett förkläde, en grön tröja och en bagarmössa och börjar hjälpa till. På vägen ner till bageriet möts jag av andra i huset (personal kan man säga) som förvånat men glatt ser på mig. "Så du börjar med en gång!?". "Jajmen. Det var lika bra". Jag är lycklig.  

 

Jag får bre kristyr på mazariner, bröa formar, skrapa plåtar med en degspade och diska. Alla är trevliga och intresserade. De pratar ekologisk mat, kläder och leksaker till barnen. Vi äter glutenfri kladdkaka med majsmjöl rund bakordet. Jag känner mig inkluderad och säker. Jag skrattar åt samma sak som de gör, kommenterar samma saker som de pratar om och får möta deras blickar. Helt annorlunda från mina tidigare erfarenheter i samma miljö. 

 

På kvällen är jag till och med med på personalmötet då de löser problem och tar upp tankar om olika evenemang och tillställningar som de vill arrangera i huset. Det bestäms att jag skall komma och hjälpa till vid den stressiga tiden på lördag. Vid nio går jag mot pappa som sitter och väntar i bilen med ett helt bröd, två frallor och tre bullar i händerna. Jag är upprymd, glad och uppskriven på fyra timmars arbete redan efter första besöket. 

 

Så nervös i onödan.

"Du vet ju hur du är."

Jag pratar med mamma i telefonen. Fumlar fram att jag är nervös. Att jag inte vet ifall jag är bra nog. Jag vill inte bli till en besvikelse för någon. Hennes svar är så väldigt sant. Jag vet mycket väl hur jag är. Jag försöker gång på gång komma ihåg det så att jag skall slippa gå igenom oros-processen i onödan var eviga gång.

 

"Du vet att du alltid oroar dig i onödan och ju mer du oroar dig desto bättre brukar det ju bli."

Ja. Völdigt sant. Men varför släpper det inte. Släpp mig! Snälla svarta moln. 

 

Himlen mörknar utanför köksfönstret. Den ljusa morgonen som bara var förväntan, blir allt dovare. Ju längre tiden går desto fler mörka moln. Men luften är inte så kylig som den tycks vara. Jag trivs. Det passar mig. En smak av hösten som kanske väntar. Jag sticker intresserat upp näsan mot molnen och då bryter solen igenom. Inget är omöjlig, säger den.

 

Förlåt att jag talar i gåtor. Ni vet inte vad jag försöker koppla till. Återspegla. Tolka. 

Jag tänker inte säga något än. Kanske imorgon, kanske till helgen. När jag vet. 

Jag var så klart rädd för att detta skulle hända. Att jag skulle fastna hemma och bli för bekväm i att leka sommarlov. Mina drivmedel för att ta mig från frukostbordet och ut i världen är dock mina vänner. De flesta bor nu i Göteborg och mitt nyinförskaffade tågkort för tusen kronor triggar min snåla sida och får mig att vilja utnyttja det till max. Därför är turer till Göteborg ett lätt sätt att både göra något relativt vettigt och utnyttja pengarna. 

 

Jag sitter visserligen still hemma men gör nytta genom att skriva CV och personliga brev, kollar upp restauranger och caféer som skulle kunna passa att söka till och försöker alltså sakta men säkert ta steget mot ett jobb. Jag vill verkligen börja arbeta. Jag vill ha rutiner och vanliga veckor med vardag och helg eftersom jag inte levt efter den normen på över ett år. Dessutom vill jag ha erfarenhet och jag vill lära mig saker. Dels om mig själv och förhoppningsvis om saker inom ett område som intresserar mig. Sista anledningen är pengar. Såklart. Det är jobbigt att ställa om sig till att man inte får 130 pund varje fredag att leva loppan för. Oj va bra jag hade det...

 

Idag fyller min käre far 55 år. En så oerhört snygg siffra. Solen strålar, presenten skall packas in och en rabarberkaka står redan i kylen. Hälften är uppäten även om den inte är äldre än någon dag eller två. "Den var ju så god". Ja men då äter man. 

 

Ibland blir jag rädd för hur lik jag är min far. Senast var när jag satt på Ekstedts uteservering med mina vänner. Jag hade grova Docs på mig, svarta jeans och en jeansjacka och kände mig lixom lite "manlig". Pyttan satt på stolen bredvid mig med ena benet över det andra. Plötsligt fick jag en så stak känsla av att jag ville slå henne kärleksfullt på låret. Lixom grabba tag i henne och krama hennes ben. Så då gjorde jag det. Hon vrålade och började skratta så fort smällen tystnat. Så kollade hon på mig och jag kände mig sådär lurig och busig. Så plötsligt, helt utan att ens tänka på vad jag gjorde, flinade jag och ryckte på axlarna med kutande rygg. I samma sekund jag gjorde det såg jag framför mig hur min far för exakt samma sak när han är busig och på glatt humör. Jag skrek ut i en slags skamsen förvåning och begravde ansiktet i händerna. "Jag är så sjukt lik min pappa!"

 

Det bästa med pappa

 

Han blir stolt varje gång jag pekar ut en fågel

 

Han kan laga nästan allt. Den verkligheten lever i alla fall jag efter fortfarande.

 

Hans svaghet är choklad 

 

Uttrycket i hans ansikte när han hör en riktigt bra blueslåt

 

Att han blir helt passionerad av saker plötsligt. Just nu är det engelska utbildningsprogram på TVn

Ja detta är la på tiden, eller vad säger ni. Här följer en kortfattad men behövlig sammanfattning av mitt liv den senaste veckan.

 

Jag kom hem förra måndagen, försenad som vanligt och åt en nattmacka med pappa i soffan. Allt var tilltäpt och tyst som alltid och ännu overkligt. Min näsa var fortfarande full av englands lukt och mina ögon såg fortfarande Pret-skyltar, jordgubbar på marknaderna vid vägen och röda dubbeldäckare. Mina fötter smakade Chiswick highroad, heltäckningsmatta och trappor. Vinden i håret var från Themsen eller från tunnelbanetågen. 

 

Min hand letar fortfarande i fickorna efter min engelska telefon och för att se till att jag har nyckeln med mig innan jag går ut genom dörren. Här går inte dörren i lås så fort man stänger den utan man kan gå in och ut hur mycket man vill utan nyckeln i handen. Det är både skönt och lite läskigt. Det känns på något sätt lite osäkert... 

 

Sakta börjar kylskåpet fyllas till den bredd jag blivit van vid och så som jag vill ha det. Jag samlar på mig gryn i skafferiet, pryder fönsterbrädan med färska kryddor, utvidgar basförrådet och byter ut gammalt mot nytt. Än så länge är pappa okej med hela grejen. Än så länge väger glädjen i att ha mig tillbaka över och hans saknad att få "rå om sin lilla dotter" står över det där andra. Tur för mig. Lyckost mig. 

 

I förrgår hade jag och pappa vår första middag ihop. Färdiga kåldolmar med sås, potatis, grönt och lingonsylt. En redig middag. Jag jämnade ut köttförbruket med en ratatouille igår. (Jag måste verkligen bestämma mig för hur jag ska se på kött. Men det tar vi en annan gång). 

 

Sedan jag kom hem har jag:

 

Ätit en gudagod middag ute på altanen med Clara och Frida. Vi år fancy sallad med päron, getost, rostade hasselnötter och honung med vitlksbröd till. Efter maten hävde vi i oss vattenmelon och när det började mörkna cyklade vi ner till Bergsjödal där vi tog ett nattdopp. På vägen hem mötte vi Oscar som gjorde oss sällskap på altanen igen då vi drack te och åt ännu mer vattenmelon tills sent, sent. 

Sista middagen med familjen blev likadan som första. Roasted Chicken with roasted potatoes, gravy, stuffing, breadsauce, carrots and courghettes. Så gott och en så fin sista middag. Allt var hemtrevligt, säkert och älskvärt. Det är i stunderna då inget spelar någon roll som allt blir så viktigt. Allt blir så rätt och minnesvärt. 

 

Victoria är här nu. Det känns skönt att kunna se hur hon passar in och tjuvkika på hur allt kanske kommer bli. Det är såklart lite jobbigt när Emma redan kramar henne hårt och drar med henne överallt. Vill visa saker, berätta saker, fråga saker. Det är precis som när jag var ny. Rebecca verkar också tycka jättemycket om Victoria. Allt är jättebra och jag är glad för att hon kommit in i familjen så enkelt och så snabbt men det skrämmer mig lite, och jag tror lätt, att jag bli utbytt där på plats. Inte bara att hon tar mitt sovrum. Hon tar mitt liv och min plats i deras hjärtan med en gång. Så är det ju inte. Det förstår jag ju.

 

Nu ska jag snart somna för absolut sista gången i den här sängen. Imorgon somnar jag i min lilla 90-säng i mitt mörka rum i VB. Det är sån otrolig skillnad på mitt rum hemma och det rummet jag vant mig vid nu. Stort och ljust. VB-rummet är visserligen stort och det har en soffa men det är så fasligt mörkt. Om jag har svårt att få jobb i början ska jag använda min tid till att måla om det rummet.

 

Jag är inte så vemodig än. Jag säger hejdå till barnen och Nick imorgon. Kate ska jobba så jag sa hejdå precis nu innan jag gick upp till mig. Hade jag sagt hejdå till henne imorgon hade det nog blivit ett mer känslosamt hejdå. Hon hade absolut inte gråtit men jag hade troligtvis gjort det. 

 

Vi får se hur det går imorgon. God natt.

 

Nu, när i stort sett halva min garderob blivit nedpackad och skickad med dem hem i en av mina väskor, är mitt stora loft väldigt rymligt. När jag öppnar byrolådorna för att komma på vad jag ska ha på mig, påminner ihåligheten mig om att mitt liv här i dessa lådor snart når sitt slut. Att kläderna åkt "hem" igen efter den långa resan de varit på. 

 

Snart är det dags för mig att packa sista väskan. Rensa ut alla brev jag fått under året, alla små minnen i form av kvitton, båsar, menyer, bilder. Jag börjar röra mig runt i huset för att de om jag lämnat kvar något som är mitt. Förklädet i köket är mitt. Det får jag packa ner. Så ligger ju badkläderna i påsen i tvättstugan. De får jag inte glömma. Har barnen lånat några av mina grejer? 

 

När jag stod och borstade tänderna slog det mig att jag ska länga den tanborsten på måndag morgon. Fyra borstningar till och sen har den gjort sitt. En väldigt fånig grej att reagera över men det är sådana småsaker som gjort att jag fakiskt har bott här. Mina saker, mina spår. Tepåsarna i köksskåpet. Burken med havregryns- och nötblandnig som jag har till frukost, den kommer hällas ut. Mina kryddor i kryddlådan. Syltburken i kylskåpet som jag åt av en gång. Bären i frysen jag inte hunnit göra smoothie på. Rester av min tid.

 

Jag tror att jag kanske försöker göra avskedet sorgligare än vad jag tycker att det är. I alla fall än så länge. Jag är övertygad om att jag kommer gråta. Faktum är att jag tror jag kommer bli förvånad av hur känsligt det faktiskt kommer bli. Ändå vill jag på något vis känna sorg och vemod nu för att lixom försäkra mig om att jag har fattat vad som är på väg att hända, på riktigt, så att det inte kommer som en chock. Det är precis som när jag flög hit för ingefär ett år sedan. Det som oroade mig mest var att jag inte var nervös. Nervositeten hann inte nå mig förrän det var för sent att ändra sig och jag redan satt på planet. Kanske var det en bra grej. Kanske är det här också en bra grej...

 

Jag får helt enkelt se när insikten når mig och ta smällen då.

Efter att ha bott i huset med mamma och pappa i nästan en vecka är huset större och mer tomt än någonsin innan. På både gott och ont. 

 

Fastän jag kanske inte vill medge det har jag mer energi nu när de inte är här. Jag kanske omedvetet går runt och oroar mig, planerar och kollar till allting när de är här. Det är omvända roller, jag tar hand om dem. De har följt efter mig som små fågelungar, med glad min och gott humör. Jag vet ju att jag inte behöver oroa mig för att de ska trivas eller för att de ska ha det bra. Man kan inte få bättre och råligare besökare än dem. Ändå bryr jag mig (antagligen mer än de vill) om att de ska känna att de kan glida fram längs med gatorna utan bekymmer eller onda fötter. De onda fötterna kan jag tyvärr inte göra så mycket åt mer än att lotsa dem på en buss eller en tunnelbana, med oron kan jag ta ifrån dem.

 

Pappa, som alltid annars brukar vara ledsagaren och guiden i gruppen, blev denna gången helt oventandes om allt som försegick. Han hade ingen aning om vart vi var, hur vi tog oss till platser eller det faktum att vi varit på ställen förut. Ja kanske bara någon timme tidigare. Han släppte allt och lät mig sköta det han annars grubblar över. Jag hoppas att jag kunde ge honom lite ro i sinnet och en semester från den delen av de dagliga bekymren. 

 

Mamma var som mamma alltid är. Hjälpsam, åtagande och entusiastisk. Det bästa med henne, eller en av de bästa sakerna med henne, är att hon är ärlig. Alltid. Detta gör att man kan ta det hon säger på fullt allvar. Så när hon säger att något är gott, då tycker hon att det är gott. När hon tycker att något är roligt, då är det för henne roligt. På riktigt. Det är så skönt att slippa oroa sig om svaret man får är av det medlidande slaget eller om personen i fråga är uppriktig.

 

Vi hann med att gå, mycket och i genomsnittlig långsam fart. Strövande. Vi drack öl. Många och av varierande form. Första kvällen hade vi provsmakning av min Moa-öl. Vi satt i köket med varsitt glas och smakade på de olika sorterna i tur och ordning medan vi spelade kort och pratade. Det har blivit en hel del kortspelande. Varje planderad tid kunde enkelt fyllas med lite gurka eller fem kort kryp. 

 

Förutom att gå och prata, dricka öl och prata och prata medan vi spelade kort, åt vi också mat. Hamburgare på The Lamb, finmiddag på Jamies och mysmiddag hemma i "mitt" kök med gott vin och lyxchoklad som efterrätt. Mellan mat-varven och under promenaderna såg vi även saker. Vi såg Chiswick med allt vad det innebär, Big Ben, London Eye och The Southbank. Vi åkte till och med på en spontanresa till Oxford på onsdagen. Väl där gick vi på Pitt Rivers museum och lärde oss om allt mellan himmel och jord. 

 

Det har på något vis varit både konstigt och självklart att ha dem här i ett par dagar. De har på något vis passat in i interiören och situationerna men hela tiden påminner de mig om att de egentlgien inte har en aning. När jag får guida dem bland köksluckorna eller lotsa dem in på rätt buss. Eller när de kommer till att prata engelska. Älskade, älskade ni. Som jag sa till dem när vi åkte hem från Oxford sent på onsdagskvällen. "Det är tur att jag inte skämms för er längre. Det är nog för att jag kan rädda situationen nu". Jag får lixom ta över pappas bankkort och sköta betalnigen, jag gör beställningarna och jag översätter oväntade frågor från främligar. Nu finner jag det lite charmigt och faktiskt, lite som en ära. 

 

Vi ses snart, bästa, bästa föräldrar. Tack för veckan vi hade. Den var mer än jag hoppats på och gick fortare än jag vågat föreställa mig. Kram.