Om jag inte bott här nu medan jag läste boken "Äta djur" och inte lagat mat åt hela familjen, hade jag kanske blivit vegetarian vid det här laget. Man kan ju fråga sig vad det är som hindrar mig. Förutom en del av mig själv är det också det att behöva "komma ut" för familjen som vegetarian och att helt plötsligt bli behandlad annorlunda. För det kommer jag bli. Något annat tror jag inte. Kanske inte bli till besvär men ändå ställa till det. Sätta krav utan att ställa dem. Kanske skapa skam, fast jag inte vill.

 

Fast å andra sidan, om jag inte bott här hade livet som vegetarian kanske inte varit lika nära, lika enkelt i mina ögon och inte lika spännande. Jag tänker då matmässigt, så klart. Jag hade aldrig använt zucini innan jag kom hit. Möjligtvis som substitut för gurka i en enstaka sallad. Nu är det min bästa vän. Jag fnyste åt chevré ost och getost. Nu drägglar jag vid tanken på en rödbetssallad med linser och getost. På tal om linser så hade jag aldrig kokat några innan. Färska kryddor var exotiska och dyra varor som tyvärr tynade bort eller dog tack vare min efterhållsamhet med dem. Jag kunde inte komma på en enda sak att använda mynta till förutom att garnera något. 

 

Det är nästan skämmigt hur liten min matkunskap var innan jag kom hit. Troligtvis är den fortfarande relativt fjuttig. Jag vet dock att jag kan dubbelt så mycket om grönsaker än jag gjorde innan. Alltså har jag lagt en väldigt bra grund för att eventuellt leva ett hel-grönt liv. Än så länge är det grönt till kanske 65% och köttet jag äter har jag inte den minsta kontroll över. Jätteräkor hit och kyckling dit. Troligtvis kommer köttet glida ur mitt liv mer och mer med tiden. På ett vis vill jag det, det vore skönt. När suget väl är borta saknar man det inte. Samtidigt vill jag inte missa att äta kött. Just nu ser jag det som att gå miste om upplevelser. Just nu är jag för egoistisk. Kanske blir det ändring på det. 

 

Förlåt för ännu ett sådant här inlägg.

Min midsommar började med småprat i köket medan jag förberedde min hyllningsfrukost till Sverige och Midsommar. Svenskt Dahls-bröd och svenskt knäckebröd med skivad färskpotatis och helften creme fraich, gräslök och peppar, helften kaviar och gräslök. Till det, jordgubbar och kaffe. Himmel!

Fredagen var det nog min hittills konstigaste midsommarafton just eftersom att det inte var någon midsommar. Jag fick påminna mig själv hela tiden. Ändå lyckades jag och alla fina flickor som fyller min vardag, göra dagen till en svensk hyllning. Brunch hos Olivia med svensk lingongrova och äntligen-bröd, bryggt Gevalia kaffe och något som påminde om fil och hushållsost. Vi satt ihoptryckta runt Olivias runda bord och skickade runt smör, bär och ostskivor. 

 

Vi åt länge och mycket och hamnade till slut i en stor hög i soffan där vi kollade på komiska filmer om oss svenskar och hur vi firar midsommar. Vår midsommar skulle firas på riktigt nästa dag, lördagen. Då skulle massa londonsvenskar mötas i Hyde Park och fira tillsammans. Tydligen görs det varje år. Vi var alla väldigt pepp.

 

Midsommarafton fortsatte sedan med att pass barn inklusive forsla dem med buss till Turnham Green i ren panik för att där möta Kate som blivit sen. Sen fick jag landa lite hos Frida och fixa mig inför midsommarmiddagen som kom att bestå av pizza på franco manca tillsammans med Frida, Clara, Linnea och Sandra. Till stor förvåning åt vi alla upp våra pizzor trots att de alla bestod av en enorm, dock ytterst delikat, surdegsbotten. 

 

Kvällen avslutades på The Tabbard bredvid Frida. Sandra och Linnea trivdes ypperligt i vårt Chiswick och vi blev alla stolta. Där satt vi och översatte svenska ordspråk och sägelser till engelska. Det hela började med att jag berättade om när jag tänkte säga till Kate att vi i Sverige brukar säga "Glida på en räkmacka". Min översättning hade då livit; "sliding on a shrimp-sandwich". Tack och lov stoppade jag mig själv innan jag hävde ur mig det. Några andra favoriter vi kom på under kvällen var tex "On a hipp" och "On a straight arm".

 

Så dansade jag hem med Clara på Chiswicks gator. När jag kom fram till min gata tog jag ut hörlurarna ur öronen och lyssnade på 2013 års midsommarkväll. Jag försökte förstå vart jag befann mig. Vem jag var detta året. Hur jag kände mig den här midsommarkvällen. Hur oväntat det var att detta skulle vara stället jag såg upp mot himlen ett år senare. Ett år sedan senast. "hm" sa jag för mig själv i tystnaden som lät av asfalt och studsade mot tegelhus. "Midsummer in Chiswick". "Konstigt". Så log jag och gick in. Midsommarafton år 2013. 

Ren disk på diskbänken, urplockad diskmaskin. Ett torn av äpplen i fruktskålen. Öppnade vinflaskor på bänken. Kranen läcker, en droppe i taget. Hela rummet luktar choklad för i ugnen står åtta små chokladpavlovas och lugnar ner sig. Jag gör aldrig maränger men eftersom Kate bad mig använda upp den sjö av äggvitor som blivit kvar från helgens hemgjorda creme brullé. Det är tyst och stilla. Pixie sover i soffan. Det ser ut som att hon somnade innan hon kom på att lägga ner huvudet. 

 

Jag drömmer om att ha en helg vägg med kokböcker. Att köpa närproducerade grönsaker och laga vegetariska rätter precis som Ottolenghi gör. Bjuda på bufféer och sommardrinkar. Jag vill att mitt kök ska välla över av gröna blad och färska kryddor. Att drömma om detta redan nu är riskfyllt. Det är för långt bort.

 

När jag ser på mina vänner som tagit steget ut i egen-livet. De som bor i lägenhet eller på något vis inte lever med föräldrar (eller värdfamilj) som kan betala mat-notan, de måste prioritera. Ett exempel var när jag, Frida och Pyttan skulle laga pasta i hennes kök. En väldigt enkel pasta tyckte vi alla med räkor, vitlök, chili och oregano. Då flög det på mig, faktumet att man inte har ett skafferi fyllt med tio års inköp och ihopsamlade ingredienser. Det är dyrt att köpa alla dessa basvaror och tråkigt. Vi insåg till exempel att vi inte hade kryddorna vi behövde. Något som jag alltid tar för givet att man har hemma någonstans i skåpen. 

 

Jag tror det kommer slå mig otroligt hårt när jag tvinags prioritera bort ingredienser, måste leta efter den billigaste varan och helt gå emot mina principer. Jag har SJÄLVKLART all förståelse för att ungdomar och andra gör det. De har i princip inget val och jag dömer ingen. Det är en ond sanning bara.

 

Bara det att det svider så ofantligt i mig själv när jag plockar ner ett halvfabrikat från hyllan. Det är som att innehållsförteckningen på baksidan fräter i mina händer, skrattar åt mig och pekar. "HA HA! Du är desperat och då behöver du oss! Herr emulgeringsmedel och familjen E-nummer! Nu kommer du krypande. HA!". Det vrider sig i magen på mig. 

 

Tro inte att jag skyller de som köper halvfabrikat. Jag vill inte peka finger. Inte alls! Jag tror att de folk som köper saker som är dåliga för dem och som är en stor lögn rakt upp och ner, vet inte om det. De har ingen aning om var som faktiskt finns i och bakom produkten de lägger i korgen. De kanske vet att det "inte är det bästa kanske" men det räcker inte för att välja bort. Inte när det är så fasansfullt billigt, "å så praktiskt med!". Frågan är bara om de VILL veta.

 

Detta är tankar som tar mycket plats i min hjärna. Speciellt just nu när jag läser boken "Äta djur" tillsammans med Clara, Linnea och Sandra. Nu har min brand för matfusket börjat fräsa köttproduktionen i kanterna och det luktar ofantligt illa ska ni veta. Just därför drömmer jag om ett grönt kök. Grönt, skönt och vegetariskt så långt det går. Så långt jag vill. Vem vet vad jag kommer vilja när boken är slut. Vem vet.

 

För ett tag sedan gick jag, Frida och Clara på vandring från Sunningdale till Windsor. Det var något bland det bästa vi gjort och när vi satt utslagna på toget hem från Windsor/Eton, bestämde vi oss för att göra liknande utflykter igen och vi ville definitivt åka tillbaka till just Windsor/Eton eftersom vi kände att vi fått för lite tid där. Så. Söndagen blev en stillsam dag då vi utan stress vandrade fram på Etons idylliska gator, drömde om collage, gick balansgång över en bäck, åt på en pub och hade det allmänt gött. Lite vår grej, det där med söndagsutflykt.

Lördagen började med stående frukost i köket medan jag hjälpte Rebecca göra pannakakor, hjälpte Nick och Emma att packa in matleveransen och samtidigt försökte få i mig lite föda utan att vara ivägen, mötte jag upp Frida i solhatt för att åka på äventyr. Vi tog tåg till Wimbledon där Sandra och Linnea väntade på oss.

 

Sandra hade dragit dit oss i syfte att det var en massiv bakluckeloppis i Wimbledone stadium. Det kostade ett pund att gå in och där inne fanns saker till riktiga fyndpriser. Det var ingen speciell hög standard på grjerna men det fanns definitivt guldkorn i klädhögarna som låg mitt på asfalten. Jag gick hem med en vit stickad kofta för ett pund och två plånböcker för två pund. Sandra hittade en jacka och en plånbok, Frida en klänning och Linnea kammade hem två jackor för endast 1.70 pund. Ungefär 20 kr. Fynd.

 

Del två i vår dagsplanering var att åka och hälsa på Clara på Spitalfield market. Hon har nämligen blivit erbjuden ett slags deltidsjobb där i en av klädstånden så hon står och säljer underbara tröjor, toppar, linnen med fräcka tryck på i organisk bommul. Hon skötte sig briljant och såg extremt proffsig ut där hon stod med kortmaskinen. Både jag, Sandra och Frida köpte varsin grej och jag har levt i min tröja sedan dess. Den är helt fantastisk.

 

Klockan började då närma sig fyra och det var dags att ta sig till ett ställe som heter Hampstead Heath där vi skulle möta upp fler tjejer för picknick i en park. Vi var dödshungriga eftersom vi inte ätit någon lunch så vi traskade måmedvetet iväg till overgroundstationen. Vi köpte vin och mat på M&S, mötta Olivia och hennes kompis Felicia. In i en park, upp för en kulle och fantastis utsikt men blåsigt. Till slut slog vi oss ner i gräset på läsidan och kunde äntligen packa upp all mat och hugga in.

 

Vi satt i solskenet och pratade. Fler folk anslöt sig till vår cirkel och när solen till slut gick i moln kom Clara som hade jobbat till klockan 18. Vi bestämde oss för att gå och dansa i Angel och när alla hade gått och kissad och skräpet låg i plastpåsar, började vi traska ner för backen igen och tog ännu en gång overgrounden. I Angel dansade vi till Mikael Jacksson, Robbie Williams, ett koriograferat YMCA och Daft Punks Get lucky. Glada men trötta tog vi från Chiswick bussen hem och jag somnade som en klubbad säl i Fridas bäddsoffa.

SMOCKFULL LÖRDAG!Jag fick flashbacks när jag hittade en likadan Sony Erikson Walkman som jag hade ungefär halva mitt liv, kändes det som.

Idag åkte jag till Waterloo med tåget, promenerade till London Bridge och Borough Market där jag mötta Sandra. Innan hon kom hade jag vandrat runt lite ett tag på egen hand. Precis när hon ringde mig stod jag på ett ställe där det bara säljs en massa fräcka ölflaskor. Då ser jag plötsligt något som får mig att skina upp som en sol. Mitt namn står på tre olika sorters flaskor i en kyl. Moa-öl. Så fruktansvärt fräckt! Inte bara det, den är snygg också. 

 

Jag visar Sandra med en gång och hon blir lika exalterad som jag. Vi bestämmer oss för att köpa varsin och dricka i solen tillsammans med vår lunch. Det finns tre sorter att välja på, Methode, Blanc och Pale ale. Jag köpte en Pale ale och Sandra föll för Blanc. 

 

Det visade sig vara en öl från Nya Zeeland, bryggd i Marlborough av en kille som heter Josh Scott. Han bryggde sin första öl i ett skjul bakom pappans vingård när han var 13 men det var inte förrän 16 år senare som han startade Moa Brewery. Tydligen är "min öl" prisbelönt och "...made the way beer used to be made before everyone started making it differently." vilket jag verkligen gillar.

Vi köpte kaffe på Le Pain och lånade deras toalett. När jag står inne på toaletten och Sandra står utanför och håller våra kaffar hör jag ett "splatt" och ser hur något skvätter in genom glipan mellan golv och dörr. Så hör jag Sandra gny på andra sidan dörren. "åååh nej. Mosis. Jag tappade kaffet". Vi bad om papper och fick torka. Jag var övertygad om att Sandra skulle få en ny kopp men inte det inte. Som hämd snodde vi deras internett en liten stund innan vi gick mot Waterloo där vi sa hejdå tills vidare. En så väldigt bra fredagsförmiddag. Tack Sandra vännsen!

Jag ber om ursäkt för att jag enbart lägger upp matbilder på bloggen med undantag från en och annan bild på Pixie. Det hela kommer inte heller bli nättre av att jag nu ska skriva om saker som triggar mig. Gör mig exalterad och engagerad. Så förlåt. Det är okej att stänga ner sidan nu.

 

Ni vet glädjen när...

 

...det nalkas helg och det finns anledning att fira och en flicka vid namn Frida skriver till en och säger att hon är SÅÅÅ sugen på att gå ut och äta och det är fritt fram för dig att rannsaka internett efter nya, spännande, fancy restauranger som ni skulle kunna gå till kommande fredagskväll.

 

...pajen du lagade till middag blir mindre och mindre i takt med att familjen tar mer och mer. Mot slutet av middagen sitter alla och bryter av bitar från kanten, skrapar upp fyllning som ramlat av, sakta valsar runt den sista ensamma biten. Sen när kvinnan ni ser upp till, som ni verkligen vill imponera på, tar ännu en bit och säger till er "You have to teach me how to make this filling. It's delicious!" och hela din själ kokar.

 

...när det finns färska kryddor utanför köksdörren. 

Solen har äntligen kommit tillbaka till England, Pixie springer runt i trädgården, fri som en fågel och överlycklig, jag sover på golvet och har rödmålade tånaglar. Jag är lycklig. Väldigt lycklig. Igår var en av de bästa kvällar jag haft på länge och också en av de konstigaste. 

 

Jag hade suttit och svettats inne i badhuset i en timme medan jag kollade på Emma när hon simmade. Klockan var halv åtta på kvällen och min dag var ångt ifrån slut. Kate hämtade oss halvvägs på tillbaka vägen med bilen. När vi parkerar vid huset ser jag två människor utanför fårt hus. Först tänker jag; nej jag orkar verkligen inte vara trevlig mot en bunt kompisar till familjen. Jag vill ha mat och gå upp till mig! Sen ser jag att det är Clara och Frida som står och pratar med Rebcca. Då minns jag att de ju planerat att komma förbi mig vid åtta-tiden för att gå på promenad. 

 

Kate bjuder in dem och jag förklarar att jag inte ätit middag än. "Jahaaaaa" säger de och kommer in. Vi småpratar lite i hallen och går sedan upp till mig för Clara vill låna en tröja. När jag står vänd mot min byrå hör jag plötsligt ett förfärligt brak och tusen tankar rusar genom mitt huvud. Vem har skadat sig?! Jag vänder mig om och ser Clara ligga raklång i mitten av min säng, i ett hål. Hon hade gjort "sälen" ner i min säng varpå pinnen i mitten hade gett vika och låg nu på golvet. Clara och Frida började gapskratta men jag stod bara och höll för munnen. Så reser sig Clara och faller ihop på sängen igen och ännu ett brak hörs. De skrattar ännu mer. 

 

När de lugnat ner sig börjar vi undersöka skadorna. Det slutar med att vi får lyfta maddrassen och böra pussla ihop brädorna . Allt är helt, bara inte isatt. Så ropar Emma att det är mat och jag går ner för att äta medans mina tappra vänner fortsätter lappa ihop min fruktansvärda, ovärda säng. När jag kommer upp kanske fyrtio minuter senare shittar ajg dem sittandes på mitt golv men sängen hel, dock med fundersamma blickar. Det visar sig att sängen är hel men oduglig och Kate, som redan innan tänkt slänga skiten och köpan en ny, beslutade att ta isär den och fixa en ny sängram till mig.

 

Så, vi började skruva och bära och snart stod sängramen i bitar på garageuppfarten. Kvar i mitt rum låg madrassen som är min säng fram till den 11:e då en ny kommer från IKEA. Det ser lite ut som ett hotellrum med för mycket yta på väggen, konstigt placerade tavlor och ett smått provisoriskt utseeende. Det är knappt någon skillnad på bekvämlighet. Jag saknar dock det lilla hålet/fördjupningen i mitten av sängen en aning. Knarrandet är dock en lättnad att bli av med. 

 

Clara och Frida som planerat en promenad fick alltså istället leka flyttgummor. Efter denna lilla bravad tyckte Kate att vi skulle gå och ta en öl allihop. Det blev ingen öl men jag följde med dem på en promenad tillbaka. Jag har inte skrattat så mycket på länge. Vi pratade konstant och i mun på varandra hela tiden. Skämtade, pratade svengelska, dansade, kissade nästan på oss och kramades. Det var så himla fint att vara tillbaka i det normala igen. En sommarkväll i Chiswick. 

 

Jag balanserade på linjerna i gatan på vägen hem. Sprang i mina Docs. Lyssnade på nattens intåg. 

Så var familjen hemma igen. De anlände till huset natten till igår. Precis som jag kan man säga. Jag var precis hemme från en kväll i Camden och satt på toaletten och borstade tänderna när jag hörde något svagt ljud från undervåningen. När jag sneglade ner för trappan såg jag en armbåde och kunde höra små viskningar så jag förstod att det var dem. 

 

Det är svårt att leva med andra. Jag vet att jag saknat att ha folk runt mig och jag trivs med att veta att jag inte HELT ensam i huset. Speciellt på natten. Det märks dock hur mycket jag anpassar mig och smyger runt dem. Den där kännslan när man inte riktigt har lärt känna varandra än. Det är fortfarande så att jag lever hos familjen och inte med familjen. Jag har trott att känslan av att vara den femte hjulet skulle försvinna. Att vi var fem i bilen. Nu är jag snarare hunden i baksätet. Eller kanske ännu värre, barnstolen. 

 

Inatt kom jag hem vid fem på morgonen. Jag struntade i att borsta tänderna, gick ner till undervåningen för att gå på toaletten och skyndade mig så snabbt och tyst jag kunde för att inte väcka familjen. Dels för deras skull men också för att jag fortfarande skämms för att komma hem vid den tiden. Om det hade stått helt klart i den här konstiga relationen som jag har till dem, att jag är en ungdom som lever i London och som träffar kompisar, dricker öl och har det kul precis som vilken annan 20-åring som helst, då hade det inte varit lika jobbigt att komma hem i gryningen och sova till eftermiddagen. Nu är jag deras anställda som tar hand om deras mest värdefulla i livet, barnen. Det är som att gå hem till din chef mitt i natten en lördag, gå genom ett knarrigt hus och somna i en vrå där. Nästa dag kommer du in i köket när de står och lagar lunch, säger "God morgon" och börjar prata om nästa veckas viktiga konferans. Lite så typ.

 

Meeeen jag ska inte klaga. Jag älskar min dubbelsäng.