Man kan säga att det blev precis som jag trodde och samtidigt helt oväntat. Jag hade stora förhoppningar och var riktigt pepp inför dagen och det blev precis lika kul som jag trodde, plus en massa annat. 

 

När jag anlände vid sju möttes jag av en koncentrerad och redan trött bagare som inte sovit på hela natten, förutom den timmen han slumrade till i soffan och glömde bort de jäsande frallorna som tyvärr gick förorade. Därför var Lasse lite stressad och efter i planeringen så jag hoppade in och hjälpte till med det jag kunde innan jag anslöt mig till macktillverklingen nere i källaren. 

 

Vi stod och bredde mackor, sprang efter brickor och värmde smörpaket på ugnen. "Ni måste stänga dörren för smöret blir för hårt annars". Varje gång man gick upp för att hämta eller lämnan något såg man hur utsällarna steg i antal och så småningom anlände även besökarna. Alla som ställde ut och alla som jobbade med marknaden var klädda i tidsenliga kläder, sekelskiftet ingefär vilket gav det hela en gammaldags känsla. Briljant!

 

 

Jag är himla tacksam över att jag fick vara nere i källaren och jobba istället för i cafet för där rådde det kaos hela tiden. Det var en lättnad att bara kunna gå upp och lämna sörgåsar och gå ner igen utan att behöve reflektera över disken eller kassan, det var inte min avdelning. Ändå gången jag stannde en längre tid var när jag av ren slump hamnade mitt framför Pyttan och Matilda som kommit för att fika. Jag blev så HIMLA glad att se dem.

 

Vid ett-tiden bytte jag dock plats med Elenor som stått vid kassan sedan starten. Hon behövde en paus nere i källaren där vi lyssnade på Paolo Nutini och Tallest man on earth, sjöng och torkade sallad. Jag tog mig mot kassan med fasa eftersom Elenor berättat om buttra kunder och en kassa utan växel. Dock hade jag det riktigt roligt. Småprata med kunderna och hälsa på Maggan, Hanna, Wilma och Julia som tittade förbi. 

 

Jag bytte mig ner till källaren igen och kunde pusta ut ett tag. Efter att ha tryckt sig förbi den aldrig sinande kön av kunder i cafét och förbi den jämnförbara högen med disk, insåg jag att min dag inte skulle sluta vid tre då marknaden stängde. 

 

Efter mycket disk, sopning och städning, såg cafét och bageriet ut som det brukar. Jag och Elenor smet iväg lite för att kanske få en gilmt av själva marknaden, vi hade inte haft ett ögonlick ledigt till att göra det innan. Vi såg det som såg ut att ha varit en underbart mysig marknad inne i ladugården med hö i gången och spisar i höjd med väggarna. 

 

Vid halv fem skrev jag ut mig, tog en kaffe och en julgran (rawfoodboll med smak av pepparkaka) och satta mig ner för första gången den dagen. Det som var tänkt att bli en kort fika med Annie blev en After Work med tänt ljus, julmusik, ännu mer kaffe och skratt med en lädgit trött Lasse, Maria, paret pizzabagare och Ann-Ida. 

 

Jag hoppas att ni som kom tyckte om marknaden och att det inte var för jobbigt med den begränsade ytan. Jag har ingen aning om hur det var utanför källaren eller bortanför kassan. Jag vet bara att i stort sett allt tog slut och att jag kommer sova gott inatt. KRAM och.... God jul?

På lördag ska det bli julmarknad på Nolbygård och förberedelserna är i full gång. Om det inte varit så att jag och Pyttan kommit överrens om att inte spela julmysik och inte börja julmysa förrän den förste advent, hade jag redan blossat röd av jul-pepp och pepparkaksdeg. Det är verkligen inte så att jag och Pyttan INTE vill känna julstämning och mysa, det är snarare det vi vill mest av allt i hela världen vid den här tiden. Det är bara det att när vi väl börjar spela julmysik kan vi inte sluta och vi suger ut all julkänsla som kan finnas i en och samma människa och har ingen kvar till själva julafton. Detta är alltså för vårt eget och för julens bästa.

 

Dock kan man inte göra mer än man förmår för att hålla julkänslorna tillbaka. Det är svårt att stå emot när bageriet doftar pepparkaka då det bakas inför marknaden. Imorse hade vaniljbullarna bytts ut mot lussekatter och lussehundar med mandelmassa och nör jag stod och gjorde de vanliga mazarinerna osade det vört från senugnen. 

 

Så, på lördag får ni komma till Nolbygård och kick-starta julen med hantverkt, skinksmörgåsar, lussebullar, live-musik och öppna brasor. Jag kommer vara stressad, stressad, stressad men att se er kommer lyfta mig och ge mig energi för att kunna ge allt en kvart till. KRAM

 

I Indien tvingas människor gräva djupare och djupare brunnar eftersom grundvattnet ligger flera kilometer under marken och fortsätter sjunka allt djupare eftersom efterfrågan på vatten städigt ökar för att försörja konsumtions-, jordbruks- och befolkningsutvecklingen. Samtidigt, i en annan del av världen, konsumeras 800 - 1000 liter vatten per person, dagligen trots att de egntligen bor i en öken. Invånarna i Las Vegas tillhör de som konsumerar mest vatten i världen och Colorado floden som förser staden med vatten, lyckas inte längre nå havet eftersom den slukas på vägen av onormala och orealistiska städer så som Las Vegas och Palm Springs med sina eviga oaser.

 

Invånare i Saudiarabien har nu enorma cirkelformade växtodlingar mitt i öknen, där det fram tills vår tid nästan varit obeboeligt. Det är inte EN odling, inte fem odlingar utan hundratals på en yta som sträcker sig flera kilometer. Dessa odlingar förses med fossilt vatten som legat begravd i jorden i flera tusen år, kanske sedan innan den senaste istiden, alltså för 40 000 år sedan. Att pumpa upp detta vatten är lika illa som att pumpa olja och gruvdrift då det är en icke förnyelsebar källa. Något som tar slut, försvinner, förtärs.

 

Dubai, en enorm stad till yta och höjd. Världens högsta byggnad, världens största hotell och världens största shoppingcenter ligger där. Dessutom världens största konstgjorda landmassa; en ö i form av en palm och även en ögrupp som ser ut som jordklotet. Fantastiskt?

Det bor ungefär 1,5 miljon människor i staden och alla skall förses med vatten, el och mat, trots att det i Dubai är torr- och regnperiod och det finns få naturresurser att tillgå. Men Dubai har något som är mer värt än så i våra dagar, de har olja. Med pengarna från olja kan de göra det omöjliga möjligt som att bevattna en öken, bygga en ö, livnära miljoner och bo ovan molnen. En annan sak som Dubai har gott om är sol men trots det finns det få solfångare eller solceller som tar tillvara denna ändlösa källa till energi.

 

 

När ska människan fatta? När oljan tar slut? Hur läng kan omöjliga städer förses med livsmedel och vatten fraktat från andra ställen på jorden i en oändlig ström? Det är inte rätt att vissa har så mycket, när andra inte har något. Det värsta är att detta dessutom tömmer jorden på energin. Solstrålar som sparats i marken, växterna och bergen långt före vår tid. Energi som vi bränner upp. För vad? För att bygga högre hus? För att åka snabbare? För att sälja mer?

 

 

Ja, det är konstigt att människan lyckats bygga miljonstäder på platser som är obeboeliga. Det är konstigt just eftersom det inte ska gå och bör inte gå. Naturen säger åt oss att hålla oss borta, inte rubba balansen, men vi lyssnar inte. Vi tackar moder jord för livet genom att tömma henne på vatten och energi, riva hennes berg, skörda hennes skog och förgifta hennes luft. 

 

Hur kan man skylla på en naturlig förklaring när det finns städer som Tokyo och Dubai? När det bland alla öar i havet, finns en gjord av våra sopor? När haven blir utfiskade och regnskogen förvandlas till plantage? När människor skyller på djurens utsläpp då det är vi som föder upp dem under förfärliga förhållanden?

 

Detta skulle egentligen bara handla om vattnet och den brist som råder. Men så är det med klimatet, det ena leder till det andra. Hänger ihop. Man kan inte nämna en sak utan att beröra tio andra. 

 

Jag blir sällan sjuk och brukar faktiskt tycka att det bästa sättet att bli frisk, är att fortsätta som vanligt. Gå upp och ut ur huset, arbeta i måttlig takt och framför allt, aldrig ta några läkemedel för det. Processen blir självklart smärtsammare men kort och effektiv. Så har jag alltid tänk, och tänker nog fortfarande, men denna gången gick det inte att ta sig fram utan att tillförlita sig på verksabletter och vad de gör för psyke och kropp. 

 

Nu är i alla fall stormen förbi och det är jag evinnerligt glad för. Nog suger det att jag inte kunnad jobba på tre dagar, försvårat det för Lasse och missat Dinkey Town som hålls på Nolbygård i år. Hela tiden har jag stressat över att bli frisk för att kunna orka lämna huset på lördagen. Jag har inte träffat Johan på snart en vecka och helgerna är det bästa vi har.

 

Så idag skall jag ignorera min onda hals och ta bilen till Lerum för att hänga med hans fina familj och kanske bara få sitta och lyssna på dem samtala kring matbordet. Det är så fint att sitta där. Att i ögonvrån se hur Johan ser på mig. Som att han är glad att jag är där. Självklart är jag glad över att vara där. Lyxen att när som helst kunna lägga näsan mot hans arm och blunda lite. Dofta honom. 

 

Här förljer en liten lista över saker jag tänk på det senaste:

 

Det är snart Jul.

 

Hur gott är inte frukt?!

 

Ett av de bästa orden som finns kan nog vara ordet; Knaprig

 

Hur fort man glömmer. 

 

Att alla människor borde se naturfilmsserien Life. Det är grundläggande för ett mänskligt liv.