Han heter Johan, har smilgropar, en lock till lugg och blundar när han skrattar.

Oj. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, hur mycket man ska berätta, vad ni vill veta. 
 
Vi träffades av en komplett slump för två månader sedan. Jag, Alice och Pyttan skulle gå till Andra Lång för att möta upp Alices kompisar på Kings head. I båset satt inte bara Alices kompisar utan även Johan med sina två vänner Roffe och Matilda. Det första jag såg var den här killen, hans vackra profil, hans lätt skäggiga käke och de där smilgroparna. 
 
Vi började prata med en gång om hans backpacker-resa, om mat och allt. Sen försvann han och kom tillbaka och då hade någon annan satt sig på hans plats. När resten av gruppen gick ut för att röka hamnade vi mitt emot varandra igen. Vi pratade non-stop tills Alice och Pyttan kom tillbaka och berättade att de tänkte gå hem. Jag ställde genast in mig på att gå hem men Alice insisterade på att jag skulle stanna. Johan, som bor i Lerum, sa att jag kunde ta samma tåg som honom så att jag skulle slippa åka hem själv, så jag stannade.
 
Så kvällen fortsatte och vid tre traskade vi mot tåget. Aldrig har resan från Göteborg till Lerum gått så fort. Vi hann inte ens säge hejdå men jag sa vad hela mitt namn var och bad honom lägga till mig på facebook. En minut senare plingade min telefon. 
 
Sen den vanliga historien. Konstant utbyte av sms. Vi pratade varje dag och lärde känna varandra. Jag var så imponerad av hur han kunde få mig att skratta. Så en dag bestämde vi att vi skulle träffas. Han skulle hämta mig efter jobbet och vi skulle ta en fika. Fy va nervös jag var. Vad ska jag ha på mig? Vilket fik ska vi gå till? Hur hälsar man? Ska man kramas eller inte? Tack och lov löste Johan just det problemet. Han körde fram i sin skrotbil och när jag öppnade dörren och satte mig sken han som en sol, sträckte sig över växelspaken och gav mig en varm kram. 
 
Det är precis så han är. Han är frammåt, säker och sjukt social. Han har tagit alla stegen, lagt ut mattan för mig att bara promenera fram på. Jag känner mig otroligt trygg i hans närvaro på alla sätt. Jag kan vara mig själv, jag vet att han är sig själv, jag vet att han är ärlig och han kan bära mig om det behövs. Bokstavligt talat. 
 
Det galna, som jag fortfarande behöver påminna mig själv om och hela tiden försöka förstå, är att han är lika förälskad i mig som jag är i honom. Jag har under en lång tid nu, tänkt att jag är så oförskämt lycklig. Det är för bra för att vara sant. Men han är sann. 
 
Och idag är det en månad sedan vi blev tillsammans. Det var han som påpekade det. 
 
(Hoppas detta lugnar ner en lite. Jag har ingen bild dock men han finns med på Pyttans blogg)

Kommentarer
Postat av: Olivia

alltså moa!!!!! som jag väntat på detta inlägg! haha åååh kan inte beskriva med ord hur glad jag är för din skull! Grattis till både dig och johan. åh. kärlek är ju bara det finaste och bästa lyckopillret i världen! PUSS

Svar: HEJ! Läser du min blogg! Nu fick jag lite prestationsångest! Tack fining! Jag är verkligen lycklig. Sådär så man inte fattar det själv. PUSS
Moa Ekman

2013-11-01 @ 07:32:46
URL: http://www.gullbergskaj.blogspot.com
Postat av: Elin

Ååååå sitter på McDonalds i Stockholm och ler så himla mycket!! SÅ FINT <3

Svar: :):):):) tack fining. Jag såg att ni hade det extremt nice i Stockholm:)
Moa Ekman

2013-11-04 @ 15:21:52
URL: http://elinnisabella.blogg.se/
Postat av: Mamma

Jag är sååååå LYCKLIG för Din / eran skull.
Vet ju att Johan fått en härlig toppen tjej <3
och jag tror att du har träffat en riktigt goood bakelse. // Kram till er båda // Mamma

Svar: Du är pinsam men du är fin så jag låter dig hållas ;) Kram på dig
Moa Ekman

2013-11-04 @ 18:57:21
Postat av: Mamma

Jag som jag är!!!!!!!!!!! // Kram

2013-11-05 @ 18:55:58

Kommentera inlägget här:

Namn:

Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback