Ensam i ett flervåningshus
Igår eftermiddag/kväll lyfte den rare taxichauffören ut min väska ur bilen och så stod jag med min packning på Grove Park Terrace igen. Dränkt i regn. Fuktig luft och dova gator. Allt var så lugnt och stilla. Min kväll bestod sedan av att rensa kattlådan, slänga mögliga brödbitar, lufta köket, kolla igenom kylskåpet och plocka ur diskmaskinen. Jag lagade lite kvällsmat till mig själv och såg på How I met your mother hela kvällen tills jag kände mig redo att somna.
Det var väldigt skönt att ha Pixie i huset. Hon yrde runt och förde oväsen så att jag inte skulle känna mig så ensam. Jag hade då i fem dagar varit omgiven av människor nästan dygnet runt. Att gå från det till ett helt hus för sig själv blev en stor förändring. Jag är ju en människa som trivs med att vara ensam men jag faller också in i ensam-varg-stadiet på tok för fort. Jag drar mig fort för att ta mig ut och göra saker. Jag blir en enslig liten soffpotatis som nöjer mig med tillvaron och mysbyxorna. Det är farligt och den senaste tiden har jag märkt hur mycket bättre jag fungerar om jag undviker att hamna där.
Nu har jag varit ensam och instängd i det här huset sedan igår kväll. Anledningen till att jag inte gått ut är till stor del vädret. Det regnar med små mellanrum. Molntäcket gör att det känns som att klockan är halv fem och inte halv två. Jag planerar at ta mig ut. Ryggsäcken står till och med packad på golvet bredvid mig. Så bestämde jag mig när jag stod i hallen med ena skon på foten, för att laga lunch hemma, ta på mig mysbyxorna och göra nyttigheter istället.
De två första sakerna på listan har jag strukit. Nu återstår det bara att göra nyttigheterna...
Ikväll ska jag i alla fall få besök av Linnea som ska laga ratatouille med mig och dricka rödvin. Då slipper jag en till kväll ensam i huset. NU! vika tvätt. Och bilder från Västra Badarna som är en av de vackraste platserna på jorden.
I övermorgon somnar jag i Sverige.
Veckan innan man flyger är en konstig vecka. Den sniglar sig fram samtidigt som det plötsligt bara är försvunnen. Som om den ilat förbi medan man sovit.
Veckan har bestått av brunch hos mig. Jag lagade en tomat, cumin, vitlöks och ägg-rätt till Frida och Clara. De stannade hos mig hela dagen och satt vid köksbordet när Olli kom för att klippa ett par extra centimeter av mitt hår.
Jag har träffat Sandra och Linnea på bokklubbsmöte. Förutom boken pratade vi om svåra barn, letade låtar på över 6 minuter och åt choklad. Idag åkte jag långt och länge till Hoxton för att träffa Sandra, Olivia, Cissi och Agnes på Fabrique som är ett svensk bageri. Det doftade kakor och bullar lång väg när jag började närma mig. Jag åt en kardemummabulle som var bland de godaste jag ätit och drack bryggkaffe, med påtår.
Jag har lyckats med två toppen-middagar åt familjen. I tisdags blev det, efter många om och men, en sallad med rostad hel färskpotatis, sparris, salladslök, gräslök, persilja, lite sallad och rostade pinjenötter. Till det grillad halloumi och fin-skinka som fanns kvar i kylskåpet. Tallrikar och skålar var renskrapade när jag röjde upp med Nick.
Idag blev det en pastasås med svamp, basilika, vitlök, citronskal och pinjenötter. Lite för snål på svamp enligt mig men de tyckte om den. Det finns få saker som ger en sådan lättnad i kroppen som när man ser att maten man lagat är uppskattad. Ännu bättre mår man om folk säger hur gott de tyckte att det var och skrapar med kniven på tallriken.
Imorgon ska jag träffa Clara och Frida som jag inte träffat på två dagar nu vilket faktiskt känns väldigt konstigt. Sen är det bara en eftermiddag (utan Emma för hon ska campa med sin klass), en middag och en kväll, sen bär det av mot Sverige! WI! bara 28 timmar kvar nu!
Jamiekurs
Jag och Frida var extremt förväntansfulla och nervösa. När vi anlände fick vi varsitt glas vin som vi kunde smutta lite på medan vi såg på hur alls förbereddes. Det visade sig vara en stor grupp med andra människor som också skulle ha lektion samtidigt som oss. En tjejgrupp med fyra kompisar och en familj på fem personer som var från något märkligt land. Vi kunde aldrig riktigt lista ut vartifrån de var.
Kocken som höll i lektionen samlade ihop oss och demonstrerade första delen av vad vi skulle göra. Han började med att krydda kycklingen, hacka saker till salsorna och steka majsen och kycklingen. När han visar och vi repeterat för honom vad som skulle göras och i vilken ordning, fick vi sedan ta plats på de olika stationerna och börja på våra egna rätter.
Nervositeten släppte snabbt. Jag och Frida delade spis och kunde guidea varandra genom de olika stegen. Vi skålade lite i vin, dansade till musiken som spelades i lokalen och njöt. Det gjorde oss absolut ingenting att folk som gick runt i affären såg oss. Det var snarare en liten kick. Vi stod bara där och hackade lök, kollade skinnet på kycklingen, skrattade och gled genom lektionen. Några nyfikna kom fram och frågade vad vi gjorde och vi svarade glatt att det var mexican streetfood. De var imponerade.
Efter första rundan samlades vi åter en gång för att gå igenom nästa steg. Jag och Frida briljerade med våra avokadokunskaper och fnissade lite. En otroligt irriterande sak var dock att pappan i den utländska familjen stod och översatte precis ALLT som kocken sa för sina barn. Kocken häller salt i guacamolen, pappan mumlar "salt". På ett språk som lät förvånandsvärt likt engelska. Kocken sätter plattan på 12 och pappan böjer sig mot familjen och säger nöjt "twelveee". De kan väll för fasiken se med egna ögon vad det är han gör. GAH. Jaja. En petitess bara.
Så gjorde vi majstortillas, guacamole och fortsatte med våra salsor. Ju längre in i lektionen vi kom, ju mer trivdes vi. Till slut kände vi att vi aldrig ville göra något annat än just detta. Det hade varit fantastiskt om man kunnat livnära sig på att gå på matlagningskurser. Himmelskt.
Så var det dags att lägga upp. Det blev till slut tre tortillas. En med den heta kycklingen som puttrat i en rökig tomatsås genom hela kursen i stort sett. Den föll av sitt ben. Den andra var med en salsa gjord på stekt majs, rödlök och lime. Den tredje var toppa med stekt rödlök, krossade tomater, spenat och fetaost. På ett fat bredvid hade vi äcen guacamolen, en tomat, lime och vitlökssalsa toppad med mynta och även en klick creme fraich. När allt var upplags fick vi ta plats vid ett bord och fick njuta av det vi presterat. Det var väldigt, väldigt gott och förvånandsvärt lätt.
En bonus var också att vi fick 10% rabatt på allt i butiken (förutom kokböcker, öl och vin) så när vi ätit upp började vi vanka runt i affären för att leta efter saker vi ville ha. Det hela slutade med att jag gick hem med en avlång skärbräda i trä. Så fantastiskt fin.
Det kan ha varit en av de bästa julklapparna någonsin och även den mest försenade, vilket konstigt nog gör det ännu bättre. På bussen hem var vi helt lyriska och fulla av lycka. En så himla fin söndag!
Clara
Idag fyller min äldsta vän 20 år. Underbara Clara. Hon som funnits i mitt liv non-stop sedan lågstadiet. Jag tror det var i tredje klass som vi började se på varandra som vänner och sedan dess har hon varit en av mina viktigaste människor.
För mig är hon så mycket. Barndom. Te med mjölk och honung. Hängmatta. Basket. Sommarvarm asfalt. Färg. Lars Winnerbäck. Skogspromenad. Omtanke. Rågbröd. Humor som bara vi förstår. Säkra hemligheter. Trygghet. Kärlek.
Clara som alldrig slutade med sina klagoskrik när vi skulle ha spanska. Clara som slopade jackan redan i april. Vars ben allltid är solbrända och såriga av myggbett. Clara vars skolböcker var en uppsättning av färger, form och stil. Clara som jag spenderade alla regniga raster med på stentrapporna i GAs hus. Clara som inspirerar mig och som aldrig slutar bry sig. Hon som såg mig gå igenom livets alla svåra, glada, ledsna, nervösa, fantastiska ögonblick. Hon som gick med mig.
Idag fyller min Clara 20 år och jag skulle vilja ge henne allt vad världen kan erbjuda. Jag skulle vilja ge henne ett livs förbrukning av anteckningsböcker och pennor. Jag vill ge henne en aldrig sinande källa av färg. Jag vill se till att hon alltid har solksen i sin trädgård, se till att paddor aldrig korsar hennes väg och att vattnet alltid är ljummet i sjöarna hon badar i.
Jag kan inte ge henne det jag vill men jag kan önska henne allt. Så jag hoppas, du min fenomenala vän, att din dag blir precis så som du vill ha den och att den varar längre än någon annan dag. Jag ska tänka på dig och när jag ser dig på måndag ska jag krama ditt 20-åriga jag så hårt jag kan.
Jag älskar dig.
Saker som gör mig lycklig
Vetskapen att Jamie Oliver finns på riktigt
Katter i knät
Kaffe med påtår
Menyer
Solsken genom köksfönstret
Maskinskrivna brev
Brev i allmänhet
Ugnsrostade morötter
Förväntan
Mörk choklad
Högar med korsordstidningar
Nyvässade pennor
Fredagskänsla
Pink Lady-äpplen
Frida med hes röst
Barn som leker
Tanken på Way out West
Busiga lockar
Färskpotatis
Planerade besök av mamma och pappa
Kort hår.
I tisdags rök säkert tjugio centimeter av mitt hår. Klipp, klipp, klipp och så låg det på mattan i Olli's vardagsrum. Olli är min familjs och Fridas familjs "privata" frissör. Han ser ut som en nedgången rockstjärna. Tunn, skäggig och med seniga armar. Han hade bott i lägenheten i ungefär två månader (tror jag det var) och hade inte riktigt hunnit göra det så hemtrevligt. Dock hade alla gitarrerna fått varsin plats på väggen, såklart. Man får ju prioritera.
Jag åkte dit med Clara som också ville klippa sig. Hon blev inte av med så mycket, endast fem centimeter, men det blev jättefint! Olli tog bort spegeln medan han klippte oss. Han ansåg att det var bättre att se själva slutresultatet och inte hela processen. När jag till slut fick ställa mig upp och se mig själv i spegeln var det inte den chock som jag förväntat mig. Som Clara och Frida påpekade, har man redan sett mig i den längden jag nu har. Det är som att jag har på mig en osynlig halsduk som skymmer den långa håret, precis som innan. Bara det att jag inte kan ta av mig den nu.
Det är otroligt skönt att vara av med allt hår och jag är riktigt nöjd!
Båttur på Themsen
I söndags låtsades vi att det var Claras födelsedag. Det är nämligen så oturligt att hon är i Sverige på sin riktiga födelsedag (i och för sig helt underbart för henne att kunna fira med sin familj) och helgen efter ska jag och Frida till Sverige. Därför har vi tjuvstartat lite denna helgen med att bjuda henne på en båtfärd på Themsen.
Dagen började med sol bakom moln men blev tyvärr bara mer och mer grå. Vinden blåste redan när vi stod på land men vi njöt hela vägen. Tyvärr blev avgången försenad så vi satte oss på ett fik vid sidan av Themsen och drack lite kaffe. Eftersom att det började närma sig lunchtid gick vi och köpte frukt och chips som vi sedan åt på bryggan i väntan på båten.
13:40 (något försenat) steg vi på båten och intog platserna längst fram. Vi hade bäst utsikt och mest vind. Frida hade köpt färdkost i form av granolabars från Gail's. Vi började fingra på plasten runt om dem så fort vi satt oss och när båten till slut lämnade kajen, rev vi upp dem och började nibbla. (Nibbla är ett sånd där ord som jag kommer ta med mig hem till Sverige och som kanske aldrig kommer lämna mig. Det är så perfekt).
Mannen som körde båten var dessutom en slags självlärd guide. Han pekade ut och berättade historier om hus, parker och annat som kunde vara kul att veta, under hela turen. Vi mumsade på vår färdkost, skrattade och nickade åt hans historier och njöt i fulla drag.
Efter kanke femton minuter kom vi till en sluss som vi behövde ta oss upp med. Jag tror, om jag inte misstar mig, att det är den första slussen jag åkt med. Jag var därför glad som ett litet barn som får se ett stort glas med saft fyllas på framför dess ögon.
Clara hade en liten bukett av ärligt snodda blommor i knapphålet på sin jeansjacka. Den hade jag plockat åt henne när jag gick för att möta dem.
Vi såg mängder med vackra hus och båtar när vi satt där, på första parkett. Det var allt ifrån mögliga båtar och riktiga vrak, till små slottsliknande hus längs med flodkanten. Vi passerade Richmond och englands äldsta bro som sträcker sig över Themsen. På vägen hem åkte vi även över den med bussen. Det var en häftig upplevelse för oss eftersom vi börjat göra en lista över världens eller englands 1:a av någon form. Vi har hittills sett englands äldsta sten, världens största handgjorda matta och nu bron. Listan är inte så lång än så länge men vi har högtflygande planer för den ska ni veta.
Frida stortrivdes med att åter igen färdas på vattnet. Hon saknar familjens båt något enormt. Men detta dör gott för nu tyckte hon. Målet med båtturen vad Hampton Court Palace. Där har den engelska kungen Henry VIII bott. Han som hade sex olika fruar och som skapade en egen kyrka för att kunna skilja sig från alla dessa fruar. Tyvärr var vädret uselt när vi kom fram. Det regnade och vi var genomfrusna efter att ha sittit i blåsten på båten i flera timmar så istället för att betrakta den fantastiska byggnaden, skyndade vi in i cafét för att värma oss men en kopp kaffe. Där fastnade vi ett tag tills vi kände oss redo och någorlunda varma igen.Vi tog en snabb promenad i den fantastiska parken som troligtvis bara var helften av det man kunde se. Vi bestämde att vi skulle försöka ta oss hit en annan dag (då via tåg) och avsluta den här resan med en riktig vandrig runt och kanske i slottet. Utflykten pausades helt enkelt.
Vi tog bussen hem och med lite bekymmer med byten och missförstånd var vi så småningom tillbaka i Chiswick. Vi tog oss till puben The Lamb och VRÄKTE i oss varsin hamburgare. Vi hade inte förstått riktigt hur hungriga vi faktiskt var så när maten väl kom, kunde vi inte stanna upp utan hävde bara i oss. Det var förfärligt gott! Det fick avlsluta den "fejk-födelsedagen".
Maroccan breakfast
Jag gick ner till köket för en timme sedan men planen att bre leverpastej på några skivor av mitt nyköpta rågbröd. En kopp starkt kaffe på det och sen skulle jag smyga upp till min säng och gosa ner mig. I köket står Kate och skär tomater. Hon frågar om jag vill ha en smak av hennes marockanska frukost. Efter lite förvirring och ett kort dilemma i mitt huvud bestämde jag mig ändå för att tacka ja.
Salladslök, kumminfrön, vitlök, chilli och tomater fräses i stekpannan. Kläck sedan i ett ägg per person. Låt set stelna. Ha på hackad, färsk persilja. Servera med Sofias hembakta bröd, rostat med mycket smör på. En kopp kaffe.
Vi hängde där i köket medan hon lagade maten och jag funderade lite smått över om jag skulle ta med mig mitt fat och gå upp när det var klart. Kate dukar fram två tallrikar och det visar sig att det bara är jag och hon som ska äta. Vi pratar vidare om allt möjligt. Min engelska suger som alltid när jag pratar med henne. Jag vet inte vad det men jag tappar alla ord och all känsla för gramatik i hennes närhet.
Så sitter vi där med stekpannan mellan oss och äter maroccan brakfast, pratar om mat, planer för dagen och vardagliga saker. Det är kanske en liten grej men jag tycker ändå att sådana stunder höjer livet här till en annan nivå. Eller snarare att det ger livet här en annan plattform. En annan grund. Stabilare och mer självklar.
Leka fritt?
Emma har med en kompis hem från skolan. De leker, vilket är bra. De skrattar, vilket är bra. De är uppfinningsrika, vilket är bra. Det är bara det att det går över styr. Linbanan som de började bygga från Emmas sovrumsfönster till ett träd i trädgården har slutat i en lång rosa tråd som går genom hela huset, flera varv runt ett stackars träd och tillbaka till Emmas fönster nu. De springer i trapporna och glömmer att stänga dörrarna, fönstren. Lämnar saxar i trappan och gör säkerligen avtryck i mattan med sina gräsiga och jordiga strumpor.
Det är så svårt att veta när man ska säga nej. När det räcker. Hur man sedan ska säga det blir nästa problem. Vad är rimligt? Hur länge ska de få leka fritt? Jag vet själv hur underbart det var att förlora sig i leken och inte störas av vågon vuxen som drog upp riktlinjer eller sa nej. Det tillhör barndomen att få utforska, lösa problem, bygga, leka, låtsas. Till och med att städa upp efterråt.
Det är så svårt att veta hur mycket man ska lägga sig i. Samtidigt som jag vill vara en rolig au pair vill jag ju vara en duktig au pair som inte håller koll eller sätter ner foten. Att dessutom behöva skälla på ett barn som jag knappt känner, en som jag bara träffar på enstaka palaydates och vid skolgården, är ännu jobbigare. Lika jobbigt är det att säga nej till dessa barn.
Det är krångligt ibland.
Nu verkar de ha sltat leka med sin linbana så jag ska be dem städa upp. Vi får se hur jag lyckas med det.
Närmanskrattarsåmanmåsteflydärifrån
I söndags kväll var det som en lördagkväll. Min familj var fortfarande i Skottland och måndagen var en ledig dag för alla i England. May-day. Frida och Clara kom över till mig och Pixie för att mysa med det senaste Glee-avsnittet. Nu när det närmar sig slutet måste vi se det ihop nämligen. Vi blev överraskade av hunger så jag pimpade upp en couscoussallad som fanns i kylskåpet med lite gröna blad, stekt courgette och stekt salami medan Frida flätade Claras hår. Vi vräkte i oss salladen med skyddande händer runt våra skålar. Våga inte ta min mat.
Plötsligt, jag har ingen aning om vartifrån den kom, började vi skratta. Jag råkade hamna i ett av mina mer sjuka skratt vilket fick Frida att skratta ännu mer. Till slut satt vi och skrattde hysteriskt på alla våra vis. Jag med händerna delvis framför munnen och delvis slående i bordet. Frida med gråt i ögonen och klappande händer. Clara med ljudlöst skratt och ihopknipet, smärtsamt ansiktsuttryck. Till slut blev det så mycket att jag i ett av mina skrik, föll ner på golvet och började krypa mot dörren i ett försök att ta mig där ifrån.
Efter ännu en minut av underbart, utsugande, helhjärtat, okontrollerat skratt, lugnade vi ner oss. Jag var helt gråtig och svettig i armvecken och i nacken. Alldeles varm i hela kroppen. Trött i magmusklerna. Så blev vi två år yngre. Bara så där.
Sedan såg vi på Glee, gjorde oss redo för kvällen med allas våra olika kvällsbestyr och bestämde oss för att vi inte ska undvara något för varrandra. Fram med finnar och tår i rampljuset bara. Någon timme senare låg vi i våra sängar. Frida sov brevid mig och läste högt ur en av mina mattidningar om historien bakom olika persiska (?) maträtter. Jag blundade och sa "mmm" när det behövdes och passade.
Nästa morgon åt vi lång och stor frukost. Så klart.
Något mer som jag vill berätta om, bara för att jag själv tycker det är hjärtpumpande och väldigt smickrande, är en grej som hände när vi gick från Brick Lane till Liverpool Street station härom dagen. En liten japansk tjej/kvinna som håller i ett block, kommer fram till mig och berättar att hon kommer från en japansk tidning som heter balahablaha (jag minns inte vad hon sa. Redan här hörde jag bara mitt hjärta som bultade hårt i bröstet på mig) och hon undrade om jag skulle vilja ställa upp på en bild. Jag kollar på den japanska killen som står bakom henne med en stor kamera och tänker att det här är sjukt. "Ehm yeh, of course" svarar jag och ser mig förvirrat om på de andra tjejerna.
Jag får ta av mig min American Apperal jacka och står vid korsningen vid Spitterfield market och puben Truman. Min puls slår okontrollerat och jag försöker lugna ner mig. Hur ska man se ut, ska jag le, vart ska jag kolla, vilka ser mig, ser de min puls? Killen med kameran tar några helkroppsbilder och några närbilder. Jag ber att få se på dem och de ser faktiskt bra ut. Vilken lättnad!! Jag får uppge namn, ålder och berättar att jag är nanny i Chiswick. De frågar vart jag köpt mina kläder och lyckligtvis kan jag stotsera med att både skorna och kjolen är köpta second hand. De tackar, ger tillbaka min jacka och ler brett åt mig. Jag går där ifrån på ostadga ben. Jag vet inte hur jag ska bete mig nu. Ska jag skrika, hoppa, vara så pumpande glad och adrelaninstinn som jag känner mig på insidan?
Det kanske är fånigt men jag tycker det var något bland det coolaste jag varit med om. Brick Lane kryllar av folk med stil. En stil man bara drömmer om att ha. Att vara hälften så fräck som de vore toppen. Så har jag alltid känt och nu blev jag själv fotad av en street fashion-magazine från Japan. Jag ska inte ljuga. Jag letar febrilt efter bilder på nätet men hittar inget. Jag har ju ingen aning om vad hon sa att tidningen hette... Jag får leta vidare helt enkelt. Kanske får jag finna i att bilderna för alltid är förlorade i mängden i cyberspace eller så kommer de kanske aldrig ens användas. Jaja. Så var det med den saken. Jag vet i alla fall att jag kommer leva på den stunden LÄNGE!
Countryside
I lördags var vår dag bokad för äventyr. Vi skulle till "landet" och upptäcka hela långa dagen. Kate hade tipsat oss om en vandringsled som sträckte sig från byn Sunningdale til Windsor och som enligt henne var himla vacker. Jag, Frida och Clara tog därför tåget till Sunningdale med väskorna packade med Narns (havrekex typ), riskakor och äpple. Väl på plats i Sunningdale tog det oss ett litet tag att hitta rätt väg men när vi väl hamnat rätt följde vi bara intruktionerna och kartan som Kate skrivit ut åt mig.
Ju längre ut ur byggden vi kom, ju mer grönt och lantligt blev det. Det dröjde inte länge innan vi kunde känna doften av hästskit och fick känna gräs under fötterna. Vi traskade förbi en Polo-klubb med ett pampigt bygge till klubbhus. Istället för att varna för "vanliga fåglar" vid vägen, stod det skyltar om att man skulle "akta svanarna". Fint ska det va. 
Efter ett tag kom vi till en park som sammanföll med en sjö som hette Virginia Water Lake. Det var en mäktig park med både stora, gröna ytor, breda gångar och långa vyer. Likväl fanns det små gångar upp bland blombeklädda kullar, skogar av rododendron och små björkskogar. Vi traskade fram och försökte se så mycket vi kunde. Dock var vi smärtsamt medvetna om att klockan gott och väl passerat lunchtid och det fanns bara ett lunchställe på hela sträckan. Därför spurtade vi förbi totempålen, lekparken och glassbilarna för att ta oss till Saville Gardens.Där åt vi som hästar. Jag och Clara åt från ett fat som var fyllt med olika sallader, grönsaker och en liten tomat- och ostpaj. Den rara tjejen som serverade oss hade erbjudit oss en stor portion att dela på eftersom det snart var stängningsdags och de inte hade så mycket att välja på. Hon öste på resten av körkbärstomaterna som fanns men gömde dem under lite andra saker. "I'm going to giv you all of theese, but I don't really know if I'm allowed. So I'll hide them under this". Vi var så hungriga att vi glömde fota det. Efterråt drack vi varsin stor kopp med kaffe och fikade på citron- och valmofrömuffins och Frida åt en glutenfri jordnötskaka. Vi satt och skrattade, höga på luft och lycka, tills vi såg på klockan och insåg att vi var tvugna att dra vidare om vi ville avsluta vandrigen i någorlunda tid.
På vägen träffade vi massa underbara människor som pekade oss i rätt riktning. Ett gäng var ute och gick i olika jul-mössor var av en av männen bar sitt barn på magen. De visade en genväg men ville även försäkra sig om att vi viste åt vilket håll puben låg. Vi passerade en damm som kallades Cow Pond och kom ut i en gigantisk parkliknande sak fast med biltomma vägar och stora hus som låg gömda bakom träden. Där fick vi vägbeskrivning av en man i snabba glasögon som cyklade runt med sina två barn. Vi berättade att vi var svenskar och det visade sig att det varit på semester i Vaxholm. De sa att det var "coolt". "Verry cool" sa den lille killen. "It was freeizing".
Efter att vi haft en paus på asfalten framför ett rosa "my little pony-hus" passerade vi grindarna till en "Deer Park". Äntligen skulle vi få se våra klövdjur! Vi hade nämligen gjort en lista i väntan på tåget till Sunningdale, bestående av vilka djur vi skulle se och även hur många av respektive djur. På listan stod "två hjortar" som jag sedan ville ändra till klövdjur för det kändes säkrare. Jag och Clara såg en koja en bit från vägen/stigen som vi var tvugna att utforska. Clara bjöd mig på "te-pinne" med socker. Sen skrek Frida att vi skulle komma till henne och blicka ut mot horisonten. Där, långt borta såg vi vårt mål; Windsor Castle.
Vi började gå den långa, spikraka vägen. The Roman Road. Clara räknade stegen med en app i sin mobil och vi kom fram till att endast den långa vägen bestod av ungefär 3000 steg. Det tog oss ingefär en halvtimme att i lagom takt vandra från statyn till slottets grindar. Då var vi framme i Windsor. På vägen fick vi även se inte bara två utan FYRA hjortar som ostört betade bland allén.
På vägen träffade vi massa underbara människor som pekade oss i rätt riktning. Ett gäng var ute och gick i olika jul-mössor var av en av männen bar sitt barn på magen. De visade en genväg men ville även försäkra sig om att vi viste åt vilket håll puben låg. Vi passerade en damm som kallades Cow Pond och kom ut i en gigantisk parkliknande sak fast med biltomma vägar och stora hus som låg gömda bakom träden. Där fick vi vägbeskrivning av en man i snabba glasögon som cyklade runt med sina två barn. Vi berättade att vi var svenskar och det visade sig att det varit på semester i Vaxholm. De sa att det var "coolt". "Verry cool" sa den lille killen. "It was freeizing".
Efter att vi haft en paus på asfalten framför ett rosa "my little pony-hus" passerade vi grindarna till en "Deer Park". Äntligen skulle vi få se våra klövdjur! Vi hade nämligen gjort en lista i väntan på tåget till Sunningdale, bestående av vilka djur vi skulle se och även hur många av respektive djur. På listan stod "två hjortar" som jag sedan ville ändra till klövdjur för det kändes säkrare. Jag och Clara såg en koja en bit från vägen/stigen som vi var tvugna att utforska. Clara bjöd mig på "te-pinne" med socker. Sen skrek Frida att vi skulle komma till henne och blicka ut mot horisonten. Där, långt borta såg vi vårt mål; Windsor Castle.
Vi började gå den långa, spikraka vägen. The Roman Road. Clara räknade stegen med en app i sin mobil och vi kom fram till att endast den långa vägen bestod av ungefär 3000 steg. Det tog oss ingefär en halvtimme att i lagom takt vandra från statyn till slottets grindar. Då var vi framme i Windsor. På vägen fick vi även se inte bara två utan FYRA hjortar som ostört betade bland allén.När vi kom fram till Windsor var klockan närmare sju. Solen som lyst på oss hela dagen hade bekvämt lagt sig bakom mjuka moln men den varma luften stannade kvar och höll oss sälskap medan vi utforskade en liten bit av byn. Vi blev förtrollade av hur pittoreskt och fint det var, att vi bestämde där och då att komma tillbaka en annan dag och se mer. För vem vill inte se Eaton Collage som är den skola de engelska konungabarnen studerar vid.
Trötta men fortfarande lyckliga och glada in i själen, åkte vi tåg tillbaka till Chiswick. Vår dag på den engelska landsbygden var tvungen att avslutas med en öl, kände vi. Därför gick vi till The Swan och skålade med varsitt glas Peroni. En fulländad dag. Minst sagt.
Trötta men fortfarande lyckliga och glada in i själen, åkte vi tåg tillbaka till Chiswick. Vår dag på den engelska landsbygden var tvungen att avslutas med en öl, kände vi. Därför gick vi till The Swan och skålade med varsitt glas Peroni. En fulländad dag. Minst sagt. Första Maj.
Jag har alltid trott att jag trivs med att vara ensam. Jag romantiserar det på något sätt. För ungefär två timmar sedan såg jag fram emot att laga mat, sitta vid köksbordet och äta i lugn och ro medan jag kollade på någon serie på datorn. Efter det skulle jag dricka kaffe och äta choklad som jag köpt på Borough Market.
Nu är det gjort. Jag har sett på serierna, ätit chokladen och har tyvärr huvudverk efter den lite för svaga kaffet. Det var inte mer än så. Nog att det var gott och härligt medan det varade men nu, när avsnitten är slut och kaffekoppen tom, ekar musiken i ett lika tomt kök.
Pixie ligger i mitt knä och andas tungt. Hon är varm och det är skönt att ha ett annat liv närvarande. Jag är så himla glad att hon har blivit en del av det här huset. Det är alltid någon annan i huset. Någon jag inte behöver göra mig till inför eller prata med på ett språk jag inte förstår. Vi förstår snarare varrandra lika lite och lika mycket.
Idag har Frida och Clara varit här. Frida kom tidigt och satt i soffan och såg på film medan jag sov i en timme i min säng. Det låter nog lite flummigt men det var faktiskt inget konstigt med det. Jag var trött efter att ha kommit hem vid ett kvällen innan. Vi var på Fika i Brick Lane och utnyttjade erbjudandet att få gratis drink efter klockan 22 då det var Valborg. Jag och Clara drack Dillicious dillight. En drink med dill vodka och elderflower. Det låter helt skruvat men det var riktigt gott! Istället för att vara söt som de flesta drinkar är, var denna nästan lite salt. Det påminde faktiskt om dillchips. Perfekt på midsommar eller vid kräftskivan!
Så efter att jag sovit ett tag och drömt om hummus ifrån pret (som inte finns) och efter att jag motstått lockelsen att somna om för att ta reda på receptet på dena delikata sak, gick jag ner till Frida som satt i mörkret. Några minuter senare kom Clara och vi började laga mat. Målet var att efterlikan en sallad som jag ätit på Gails ett par dagar tidigare.
Vi ugnsbakade lite rödbetor och rostade hela hasselnötter. Kokade linser som vi blandade med soltorkade tomater, salt, peppar, citronskal och citronsaft. I med lite bladspenat, chévreost, rödbetorna och lätt hackade hasselnötter. Färdigt. Det åt vi på gärset i solen. Efterrätt blev kaffe och frukt.
Jag ahr varit ledig hela eftermiddagen för Emma blev hämtad från skolan av sin mormor och Rebecca är på hockey-trial. Eftersom den slutade så sent ska hon dessutom sova hos sin morbror efterråt och åka till skolan där ifrån imorgon. (Det är typ precis vid deras hus så det blir sovmorgon för henne imorgon). Jag har därför spenderat min eftermiddag i solen. Skypat med mamma, läst brev, taigt en LÅNG dusch och nu lagat mat. Lax, kokt potatis, fräst spenat, snabb-inlagda gurkor och citron-cremefraich. En riktigt somrig dag.
Nu väntar jag bara på att Sue ska komma med Emma eller att någon av Kate och Nick ska komma hem. Det är konstigt att vara ensam i huset vid halv åtta en vardag. Jag har varit utan mänskligt sällskap i ungefär fem timmar nu och börjar bli lite sällskapssjuk. Lite ensam. Jag ska nog krama Pixie lite.
Här kommer massa matbilder. Det är bara för din skull Josefin. Jag vet ju hur mycket du uppskattar dem och att du absolut inte stör dig på dem. Inte ALLS! ;D
Massa kramar på er.
