Tusen gånger förlåt för uruselt bloggande. Kan man skylla på för lite tid ännu en gång?...

 

Jag jobbar på och trivs fortfarande. Jag pendlar mellan att bli sjuk och bli frisk hela tiden men hinner inte stanna upp och ens överväga det första eftersom jag dels inte kan säga nej till att gå till jobbet och dels för att jag absolut inte vill stanna hemma från jobbet. 

 

Saker som hänt de senaste veckorna är detta. 

 

Mina vänner Oscar och Elin ska båda ut i världen för att upptäcka. Elin som redan varit i Tanzania en gång skall dit igen och ge ett återbesök till det barnhem hon volontärarbetade på för ungefär ett år sedan. Efter det skall hon på egen hand resa runt i Afrika. Det är så himla fräckt så jag har inte förstått det än. En så inspirerande kvinna.

 

Oscar ska fly från plugget i Uppsala och sera till Australien på obestämd framtid, typ. Han har en biljett hem men det är inte förrän om åtta månader. Han ska dit med sitt leende, en bunt pengar och ett öppet hjärta och bara vara. Jobba, bo, träffa folk och se landet. Även detta är såklart helt otroligt stort. De flyger båda två idag. 

 

Jag var med Pyttan på bokmässan igår söndag och såg massa kändisar. Redan innan mässan hade jag skyndat förbi en till synes lite förvirrad och stressad Mikael Nykvist på centralstationen. Dagen började bra alltså. På mässan såg vi först min personliga idol och inspirationsfigur; Mats-Erik Nilsson, författaren till Äkta vara och Den hemlige kocken. Han gick förbi mig bara några centimeter ifrån min arm och jag kunde inte förmå mig att INTE stirra och gapa. Jag grep tag i Pyttan och sa med kvävda skrika att "Det är ju han! Han! Min idol!". 

 

Förutom honom såg vi Jan Guillo, Anders Jakobsson (en av författarna till Sune och Bert-böckerna), Edvard Blom (matkritiker), Rickard Olsson och några andra. När vi var på väg ut fick jag en känsla av att något missades. Något som hade varit så perfekt. "Du Pyttan, visst hade det varit perfekt och såååå passande om vi såg Christer nu." (Christer i P3). Vi tänka att han säkerligen varit på bokmässan någon av de andra dagarna och säkert haft Morgan med sig. "Då skulle vi ha gått fram och pratat med dem!" sa Pyttan och jag höll med. 

 

Vi gick ut, skulle ta spårvagnen och går lite fram och tillbaka för att se vilken som går först. Till slut hamnar vi på en bänk i väntan på nästa som ska gå om sådär åtta minuter. Vi spejjar lite och på andra sidan spåren ser jag en man i svarta jeans, svart kavaj, rakat huvud med en röd, färgstark keps på och rött, stort skägg. DET ÄR HAN! Där står Christer! Jag rycker tag i Pyttan och hela allt är så sjukt. Vi typ skriker, skrattar, skakar på huvudet. Vi kan inte fatta det. Men vi går inte fram. Nästa gång, sa vi. 

 

Idag består min dag av att skriva klart min första inlämning till kursen jag pluggar. Det var länge sedan jag gjorde något sånt här och det är precis samma känslor som infinner sig. Kli i benen och fingrarna men inget som skrivs ner på pappret och så plötsligt får man en snilleblixt och skriver och skrivet. Sen läser man det man skrev någon timme senare och då låter det bedrövligt. Helt plötsligt är de två sidorna fulla och man måste solla i allt man kämpat för att få fram. 

 

Det är väldigt svårt när man inte har någon att bolla med och inte ens har sett sin lärare. Jag har ingen som helst bild av vad hon efterfrågar, hur skönlitterär jag får vara i mitt språk eller ens vad jag ska ha som rubrik. Jag har frågorna, materialet och en text om källhänvisning. That's it. Now, DO! Huvaligen...

I onsdags och torsdags befann jag min utanför dörren och redo för min arbetsdag så tidigt som halv 4 på morgonen. 03.30 alltså. Anledningen var att jag skulle få lära mig arbetet bakom kulisserna på Nolbygård. Jag skulle få lära mig att baka bröden. När Lasse sa det till mig veckan innan blev min reaktion ett häftigt "Vah?!" och stora ögon som glodde på honom. Han rörde inte en min så jag förstod att han inte skämtade. "Åh fy va kul!", sa jag och log brett, beredd där och då på allt som detta skulle innebära. 

 

Faktum var att jag var lika entusiastiskt och peppad när jag satt i bilen och åkte genom ett sovande Alingsås för att ha min första privatlektion i bageriet. Jag unnade mig till och med att tänka tanken; "Jag är ju inte ens trött! Jag är nog född till detta", men mitt medvetna hyschade mig. Tänk om ödet står och lyssnar och hör dig säga detta, då kommer det tänka; "Nä fy vilket äckligt självförtroende! Något sånt vill vi inte veta av" och så skulle jag bli jinxad. 

 

Tack och lov, har det mesta gått bra hittills och tack vare underbara kolegor och en underbar chef som heter Lasse, har mina missöden målats över och lagts åt sidan allihop. Jag ser dem knappt för de är så väl dolda under färg och mjöl i ett hörn av bageriet. Några har jag kastat in längst in i ugnen där de grillas till förkolnade klumpar som jag sedan ska stampa sönder till svart puder som blåser bort i höstvinden. Några blandas ut i degen som lyfter brödet med hjälp av kvävda anklaganden. Dessa bröd säljs sedan och äts upp av intet ont anande kunder. Puts väck. 

 

En dag för Lasse börjar med att blanda ihop alla degar till de olika bröden. Plastbyttor med surdeg, stora skopor mjöl, decilitermått med salt och litervis med vatten blandas i olika kombinationer och läggs åt sidan. Surdegen skall ligga i oljade platslådor och vändas varje halvtimme ungefär. Degarna delas upp och varje bit vägs. Sedan rundriver man, slår ut och formar till frallor, limpor och andra bröd. Det är olika toppingar, olika snitt och olika tid i ugnen. Så skall även en vetedeg göras och bli till kardemummasnuror, kanelbullar, vaniljbullar och hasselnötsbullar.

 

Vid 6-tiden kommer Joakim och vi tar en kopp kaffe vid det runda bordet i farstun. Lasse äter sin obligatoriska mazarin och vi småpratar medan morgonen vaknar långsamt utanför fönstret och bröden jäser vidare. Nästa fika blir vid halv tio, tio-tiden då resten av familjen anlänt. Det är Eleonor, Anna och Maria (som jobbar över oss). Då har Joakim eller någon annan gjort smörgåsar åt allihop och kaffekannan är full. De första bullarna står och gräddas i ugnen och hela huset luktar nybakat. Så tränger vi ner oss allihop rund samma runda bord och småpratar. Lasse springer iväg med små mellanrum för att vänta på plåtar, ta ut bröd och annat. Ibland springer jag. 

 

Frukosten slutar när det gått för långt tid eller när första kunden kliver genom dörrarna. Detta är den absolut bästa tiden på dagen. Speciellt om man jobbat från fyra och inte ätit någon riktig frukost än. Då är man grymt hungrig, lagom mör och vet att man kan vara hur lugn som helst, för nu slutar du. 

Jag har tyvärr ingen tid över till att sitta vid datorn längre men jag ska ge er en snabb uppdatering i alla fall.

 

Jag jobbar fortfarande på Nolbygård och trivs hur bra som hälst. Jag längtar till jobbet och det är få förunnat att kunna känna så. Därför, säger jag inget om att jag får torka brickor och trycka ut mördeg som aldrig tycks ta slut i mazarinformar till världens ände. Mina arbetkamrater är toppenfina och det känns som att de faktiskt vill ha mig där. Att de inte skulle vilja vara utan mig. 

 

Idag uppgraderades mina rbetssysslor till att få fördela degen till rågbdröden i formar med en degskrapa och även att hålla koll på mazarinerna i ugnen. Jag hittar i bageriet och tar egna initiativ, fyller mazarienrna och har en hand med i nästan hela processen. Det känns fint.

 

Imorgon ska Lasse inte vara på joobbet utan sälja kakor på Estrad och reprecentera sitt bageri. Han, och såklart alla vi andra också, hoppas på att få komma med i White Guide som är en guide över sveriges bästa restauranger och kaféer. Imorgon är de tydligen i Alingsås för att bedömma de nominerade, eller nått... 

 

Förutom att jobba har jag inte gjort så mycket förutom läsa om klimatet, ekosystemet, föroreningar och förstörelsen som sker på vår jord. Fruktansvärt på flera sätt. Fruktansvärt hemskt och fruktansvärt intressant. 

 

Förre helgen åkte jag hem till Pyttan där hon, jag, Alice och Isak spelade "Med andra ord" och "Galenpanna" och drack vin. Efter det knallade vi ner till Andra Lång och lekte lite på en lekplats på vägen. Sen sa vi hejdå till Isak och mötte upp vänner till Alice på en pub.

 

På söndagen åkte jag till Mamma och Peter med hög musik i bilen. Jag har nämligen upptäckt att jag kan koppla mobilen till skivspelaren! GRYMT! Det var, sjukt nog, första gången jag träffade mamma sedan jag kom hem från London. Vi pratade, lagade mat och hade det mysigt som vanligt. På måndagen hade mamma tagit ledigt från jobbet så att vi kunde vara tillsammans lite. Vi åkte till Överby och hon fick mig att handla mer än jag gjort sedan jag kom hem, på bara en och samma eftermiddag. 

 

Imorgon är det lördag igen och helgen börjar för mig. Först ska jag jobba, utan Lasse bredvid min sida(!). Sedan blir det inflyttningsfest hos Emmie i Göteborg då jag ska få träffa ALLA fina flickor från London! Det är helt underbart och så komiskt att alla flyttade till Göteborg och gjorde så att vi slapp säga hejdå för alltid. Nu bor nu nästan grannar. Närmre än vi gjorde i London i alla fall...