En vecka på egen hand
Som min mamma så fin påpekade i komentarsfältet på förra inlägget så är det inte så ofta jag uppdaterar den här sidan. Jag funderar faktiskt på att lägga ner det helt eftersom det inte är roligt längre. Dock får jag små ryck när jag plötsligt vill skriva ov mig och har tid över och vipps har ni ett inlägg att läsa. Det kanske är bättre än inget?...
Året har börjat bra! mitt närtidsminne har blivit förskräckligt dåligt på senaste tiden så jag minns knappt vad jag har gjort. Kanske har det inte varit av större betydelse och har där av hamnat i glömska, eller så är jag helt enkelt bara glömsk.
Något jag är mer än väl medveten om och som tar upp den största tiden av mitt tänkande och känslosvall, är att Johan och hans bästis Jacob (Berra) flög långvägars för att upptäcka de stora öarna i söder; Australien och Nya Zeeland. Jag kysste Johan hejdå den 12 januari och kan nu kryssa av sju dagar av alla de 57 som skall räknas innan jag får krama honom igen. En vecka har alltså gått och det känns som en evighet. Som om jag spenderat mer tid ifrån honom än vad jag haft med honom ända sedan vi träffades. Det är självfallet inte sant men frånvaron är så påtaglig att den nästan räknas som den dubbla tiden.
För att få dagarna och veckorna att gå bokar jag upp mig till max. Målet är at fylla min egngjorda kalender över januari och februari. Nästa vecka ser bra ut men där på är det lite glest. Februari ser helt kal ut. Tack och lov är min omgivning fullpackad med människor som vill lysta upp mig och underhålla mig bäst de kan och jag är evigt tacksam.
Jag vill inte ses som ett offer dock. Jag vill inte vara den som "blev lämnad kvar". Jag är inte ledsen för att Johan är där borta, jag unnar honom det och är grymt avis på allt de får uppleva. Faktum är att en del av mig (fortfarande, man vet inte hur länge det håller i sig) är taggad för att hitta på saker själv. Passa på medan tiden finns. Göra sådan jag valt bort i fyra månader nu.
Innan de åkte var folk väldigt oroliga för mig. "Men hur ska DU klara dig då Moa?" "Hur mår du?!". Kärleken är fantastisk och omtanken god men det fick mig att börja leta efter alla de problem och orosmoment som jag kanske "borde känna" när Johan skulle iväg. Jag antar att saknad och smärta kommer med tiden så varför trycka fram det. självklart var et inte det folk ville, men så reagerade jag.
TACK OCH LOV funkar facetime och skype hela vägen till andra sidan jorden så med en viss anpassnings med tider och sånt bajs, har jag kunnat bli uppdaterad typ varje dag om allt awesome som de hittar på. Fiskar med pilbåge, driver boskap, smakar vin och steks i solen. Underbart! Alltså beöver jag inte saknar hans röst eller att se honom. Två saknader avvärjda. Pust.
Jaja. Jag ska inte snacka om honom hela tiden! Fy va tjatigt!
Annars då? Jo jag har MASSA tid till att träna, jobba (när jag väl får) och kolla på allt som SVTplay har att erbjuda. Swell säger jag bara. Och dricka rödvin med pappa.
Kommentarer
Postat av: mamma
Hej där!! Kul att se ett nytt inlägg :) Små inlägg eller inlägg mer sällan..... ÄR APSOLUT bättre än inget! Skriv när du själv vill och har tid!!! Vi som följer är glada för det du ger oss. Johan verkar ha det fantastiskt kul! Ni kanske reser tillsammans en dag :) På tal om kul, så kan vi ju titta på filmen frå Turkiet då jag var på jeep safari när du kommer till oss. Kram mitt älskade GOSSEGULL // MAMMA
Svar:
Moa Ekman
Postat av: Maggan
Nej,nej Moa inte sluta skriva!!! En grej är väl bokad i Februari va,,,den 1:a ska vi ju knyta...potsallpotsallpotsall...
Svar:
Moa Ekman
Postat av: Kusin Elin
Moa du är alltid välkommen hit om du behöver fylla en dag :) massor av kramar!
Svar:
Moa Ekman
Trackback
