Onsdagen förra veckan var Fridas sista dag här. Hon skulle flyga tillbaka till Sverige. Därför tog jag med mig Rebecca och mötte henne och Clara på Gail's för en sista fika på vårt stammisställe. Det var Rebeccas första gång på Gail's och hon gillade det verkligen, även om det var ananas i hennes morotskaka. (Hon avskyr frukt).

 

Clara gick och hämtade Nat som hade sin sista skoldag innan sommarlovet, precis som Emma hade den dagen. Jag, Frida och Rebecca avvaktade en liten stund på Gail's innan vi gick till parken för att möta upp Clara och Nat. Hennes skola skulle ha skolavslutnings-picknick där och Clara hade inget emot att vi kom med. Snarar motsatsen. Vi kunde rädda henne från småprat med föräldrarna.

 

Det dröjde inte länge innan Frida var tvungen att gå hem för att förbereda inför resan till flygplatsen. Rebecca kramade henne flera gånger och blev nedstämd efter att vi sett Frida gå iväg över gräsmattan. Lite senare slog sig Karolina ner med oss och bjöd på ett hav av kakor. Plötsligt öppnade vi ett gratis kak-café som vi döpte till cookieland och alla barnen flockades runt oss. Clara och Nat kom också och vi åt upp Karolinas vattenmelon.

 

Så gick jag och Rebecca och hämtade Emma och vipps hade båda tjejerna sommarlov och två dagar av konstant barnpassning stod för dörren. Men det hela gick bra. Eller i alla fall okej...

Vi har länge sagt att vi ville äta middag på en av restaurangerna som ligger längs med strandpromenaden precis intil mitt hus. Därför gjorde vi det på tisdagen som var Fridas sista kväll i Chiswick. Vi satt ute utan att frysa och såg solen gå ner bakom Kew Bridge. 

Min familj är otroligt givmild och urgullig på alla sätt och vis. Ett extremt stort exempel på detta är att de bjöd med mig och Frida på en försenad födelsedagspresent/hejdå-present/tack för allt-present i form av ett besök till Heston Blumenthals pub The Hind Head.

 

Jag och Frida hade vetat om att de ville bjuda oss och skämtat om att de skulle ta oss till The Fat Duck som är Hestons största och galnaste restaurang. Om ni inte vet vad jag talar om bör ni i senna stund klicka upp ett nytt fönster på ett webbläsare och söka på hans namn och hans restauranger. Han är genialisk, matkunnig och galen vilket blir en perfekt kombination. Frida och hennes pappa är helt galna i Heston så när jag avslöjade för henne vart vi skulle blev hon lyrisk.

 

Förra söndagen började då med att vi åkte bil till Bray som ligger ungefär en timme bort från oss. Under bilfärden var jag kartläsare och dommare i Fridas och Emmas tävling i att skapa de bästa skulturerna av kludd. Vi väntade in Kate och Rebecca som kom i bilen bakom oss. Rebecca hade precis varit och tagit hål i öronen. Hon var så stolt och så glad när vi öste komplimanger över henne.

 

Så gick vi en liten promenad i den allt hetare dagen. Promenaden gick runt en konstgjord sjö där folk åkte båt, paddlade ståendes på en bräda och annat vattenbaserat. Vi småpratade lite och försökte arbeta upp aptiten inför den stora lunchen vi skulle ha vid 2.45pm. Vi åkte en bit till för att komma till det verkliga Bray och restaurangen. Det var en komplett idyllisk liten by. Alla invånarna var ute och städade gatorna, rensade ogräs och piffade eftersom det passande nog skulle vara en visning av staden nästa dag. Precis som i Morden i Midsommer. Fantastiskt.

Vi klev in på puben som var som vilken som hälst förutom att servitörerna serverade drycker ur rykande glas och bartendrarna jonglerade med flaskorna när de hade en stund över. Vi blev placerade under ett knarrande tak med breda bjälkar och så var det dags att välja från menyn. Ångesten drog över mig.

 

Så småningom beställde vi och jag och Frida åt precis samma rätter. Till förrätt blev det en smördegstartlett med en musig stuvning av vild svamp på en bädd av svampcrem/puré med syltlök, friterad kapris och dragon. Den var dödligt god och smakade som en hel söndagslunch. Riktigt fyllig och höstig.

 

Till huvudrätt blev det en perfekt tillagad fisk kallad bergskädda på en bädd av vita bönor, sjökorall, vindruvor och champagnesås. Den var utsökt! Precis lagom och förvånandsvört gott med druvorna till fisken. (Denna tog jag inte kort på men min kamera tyvärr... Men jag tog kort med mobilen på alla andra rätterna. De kommer någon dag).

 

Efterrätten var en av de stora höjdarna. Rabarber trifel, alltså en varvad dessert. Sockerkaka i botten, galen rabarber som var rosa, mjuk men hel och något krispig på samma gång, en rabarbergelé och så en vanilj- och saffranskräm med små mandelkex i som gav ett krisp till det hela. På toppen var det limeskal och någon kanderad nöt skulle jag tro. Helt fantastisk. Ni kan ju förstå.

Igår kväll kom till att bli en av de bästa sommarkvällarna jag haft i London. Allt tack vare människorna jag träffat här och de människor jag redan hade i mitt liv.

 

Pyttan har varit här på besök sedan i onsdags och hon har förvandlat alla dagar till fredagar. Det har blivit sena kvällar med god mat i Fridas kök, shoppingdagar i Covent Garden, finmiddagar på Jamies Italian och det var bara onsdag och torsdag det. 

 

Igår, lördag, åt jag frukost med Frida och Pyttan innan vi åkte till Camden för att äta Londons bästa falafel. Jag bad om mycket sås, en sås vars hemliga ingrediens (eller unika i alla fall) är dill. Så satte vi oss vid den grönblå vattnet och såg på människor, kanalbåtar och annat. En precis lagom förmiddag som fortsatte in i en eftermiddag då vi mest fördrev tiden på ett avslappnat sätt så som vi kan. 

 

Vi köpte picknickmat och vin och åkte till Baker Street där vi väntade in de andra flickorna. Planen för kvällen var att sitta i Regents Park, äta och dricka gott och bara umgås en sista gång innan folk sakta med säkert kommer åka tillbaka till Sverige. Finalen. 

 

Jag, Frida, Clara, Pyttan, Karolina, Sandra, Linnea, Olivia, Cissi, Agnes och ej tjej som heter Camilla satt i en stor cirkel vid vattnet i parken tillsammans med svanar, gäss, jobbare och andra picknick-folk. Vi pratade om livet som varit och livet som skulle fortsätta. Mot slutet av kvällen tog vemodet tag i oss alla. Det började med Linneas, Sandras och Olivias gruppkram som sedan omslöts av Fridas stora famn. De snyftade allihop och tanken slog mig att jag kanske aldrig kommer få tillbaka en sådan här stund med allihop samlade. Jag anslöt mig till kramkalaset och grävde ner mitt antikte i Sandra. Sen slutade inte tårarna.

 

Alla flickorna som jag lärt känna under tiden i London, fick sig en lapp var. Ungefär som de lapparna jag skrev på studenten till alla i min klass. Det blev ännu mer kramar och fina ord föds så lätt ur lite ärlighet. Det finns alltid någon vacker sanning. I allt. Ibland är det bara lite svårt att se det. Jag gjorde mitt bästa för att berätta för mina fina vänner vad som är bäst med just dem, på en liten snedriven, tummad lapp. De gillade det.

 

Parken stängde snart efter tårkalaset och vi gick för att kissa på en pub i närheten. Där efter åkte vi allihop hem till Frida som har ett tomt hus, och fortsatte kvällen ihop. Ingen utgång, bara vänner. Så himla fin lördag. 

 

Jag tänkte berätta lite om det bästa hos mina "barn". De bästa stunderna jag haft med dem. De charmigaste ögonblicken. 

 

Emma.

 

Vi hade ätit hamburgare till middag. Emma skulle gå och lägga sig. Hon kom upp till mig för att säga godnatt och göra vår "hand-ramsa" som vi gör när vi säger god natt och hejdå. Jag märker att hon har något i munnen och säger åt henne "What are you eating?!" "Noting!" svarar hon. "Emma, you can't eat sweets at this time" (och inte utan lov för den delen, tänker jag. Hon försäkrar mig om att det inte är godis. "I promise you! It's not sweets!" Hon håller på att börja skratta. Jag ger mig inte om met glimten i ögat säger jag "Really?" Jag får lukta på hennes andedräkt och kan faktiskt inte känna några spår av sött godis eller mint. Men något är det ju hon äter på. Efter en liten stund av frågor och förnekelse där på trappavsatsen ger hon till slut upp och utbrister i blandad förtvivlan och pillemariskt skratt; "Okey! I'm cheeky! I'm...". Hon tappar orden. Så erkänner hon att hon varit nere i köket och tagit en liten bit av lammburgarna som var kvar och låg i kylskåpet. "But i made sure it didn'n show". Jag skrattar och hon har sällan varit så fin. 

 

Rebecca.

 

Det är en kvav, knappt hanterbart varm kväll. Jag och barnen är ensamma i huset och föräldrarna ska inte komma förän vid lunchtid nästa dag. Emma, Rebecca och jag ligger allihop i föräldrarnas stora säng. Vi ska precis till att somna när Rebecca som ligger i mitten säger: "Goodnight guys. We'll get through this." Jag log stort ut i mörkret. 

 

Emma.

 

Det är kväll. Jag och Emma står i badrummet och jag tvättar mitt ansikte. Tvål och vatten, så som jag alltid gjort. Som vanligt tycker Emma att det är konstigt men den här gången vill hon själv testa. Jag får då guida henne genom processen av att tvätta ansiktet. "Först tar du lite tvål i händerna. Och så lite vatten, nej inte så mycket. Ja det blir bra. Luta dig över handfatet. Bra. Och så får du absolut inte öppna ögonen för då kommer det svida. Bra. Så gnuggar du. Sådäääär ja och så sköljer du noga med vatten." När Emma kommer fram bakom handduken ser hon sig själv i spegeln och utbrister: "Wow! It feels so clean! Can you remind me to do this every night!?" 

 

Rebecca.

 

Vi sitter i soffan. Okej, rättelse. Jag sitter i soffan medan Rebecca ligger med sina fötter i mitt knä, något motvilligt från min sida. Vi sitter och kollar på någon av serierna på en av barnkanalerna när huvudkaraktären plötsligt säger ordet "Poo" (alltså bajs på engelska). Jag vänder mig och ser på Rebecca med öppen mun och stora ögon. Hon har samma reaktion. Så bruster vi ut i skratt. Hon håller handen för munnen och jag säger "She copied you!" Det är nämligen Rebeccas mest använda ord. Det kan förekomma i många olika skepnader. "Stop being such a pooie" eller "Pixie-poo" eller när jag frågar "What do you want on your toast" och hon svarar "Poo", flinar stort och skrattar åt sig själv. Och ja, hon är 12 år. Men det är okej. 

 

Emma.

 

Morgonen. När hon kommer ner till köket och bryter min ensamhet. Då allt med henne fortfarande är morgontrött och lugnt och jag sträcker ut min arm för att hon ska komma närmare och jag kramar hennes lilla kropp och hon gnuggar sömnen ur ögonen med handen som inte håller boken. Jag kysser hennes toviga hår och så börjar den dagen. 

 

Rebecca.

 

När hon överraskar och ger mig en kram. Den gången vi bestälde hämtpizza och hon kramade mig bakifrån och jag kände hur hon gav min rygg en lätt puss. Den gången hon satte sig i mitt knä efter middagen och jag fick hålla om henne inför hela familjen och hon gömde av att vara mogen och vuxen för en liten stund.

Rubriken kommer från Emma. Det var hennes kommentar till den här rätten. Jag lagaden den till mig själv. Barnen fick kyckling med rostade grönsaker och dragonsås. Jag sa dock till Emma att det faktiskt var mozzarella och basilika, inte grönsaker i auberginen. Hon stod dock fast vid sin åsikt att basilika i alla fall var grönsaker. 

 

Ugnsbakad Aubergine med mozarella, basilika och tomatsås.

 

Gör en tomatsås. Fräs finhackad vitlök och finhackade basilikastjälkar i olja. Ha i krossade tomater, strimlade soltorkade tomater, lite honung, timjan och salt och peppar. Låt puttra lite men inte för mycket. Såsen kommer reduceras i ugenen sen, så spar på vätskan.

 

Häll tomatsåsen i en ugnssäker form, stor nog för din aubergine. Skär 6 snitt i din aubergine men se till att inte skära hela vägen. Tryck ner en skiva mozarella och ett par basilikablad i varje snitt. Placera ovanpå tomatsåsen och ringla över olivolja. Täck alltihop med folie och baka i ugnen på 200 grader, varmluft i ungefär 1 timme. 

 

Ta ut ur ugenen och ta av folien. Gör en blandning av ströbröd och riven parmesan. Strö detta över augberginen och baka i ugnen i ytterligare 15 minuter utan folie. Se upp så att den inte bränns. Stick med en kniv i auberginen för att se att den är ordentligt mjuk.

 

Låt vila några minuter innan du äter den med ännu mer basilika, kanske lite bröd och en sallad. Mums!

Denna helgen har varit en ordenlig softar-helg. Varm och långsam, för annat orkar man inte. Kate och Nick skulle iväg på lördagskvällen och sova borta så jag skulle ta hand om barnen lördag kväll och söndag förmiddag. Det fanns därför inga chanser till stora utflykter eller sena utekvällar.

 

Lördagen började med lång-frukost i sängen följt av att jag mötte upp Frida för att åka öster ut. Vi hade för ett par veckor sedan passerat en bar som såg väldigt mysig ut. Den ligger på hörnet av ett stort hus nära Spittelfields market. Det är en slags fransk, 20-talsstil över det och vibbrerar av utlandskänsla. Ingenting i inredningen matchar och det är just det som är så snyggt. Övervåningen är ett rundat rum med fem stora fönster som vetter ut mot gatan med varsit bord vid varje fönster. I taket hände en fantastisk kristallkrona och det kändes som att Leonardo Dicaprio skulle dyka upp när som hälst som gentlemannen Gatsby i filmen. Där satt vi i alla fall och drack varsin mitt-på-dagen-öl i vackra sjömansglas och åt chips med havssalt.

 

Så tog jag mig hem i värmen. Jag och Emma hade vattenkrig med vattenballonger i trädgården. Vi beställde pizza  över nätet och fick den hemkörd, alltid lika häftigt. Det åt vi sedan, barnen i soffan och jag på golvet, medan vi kollade på film. Emma gick och lade sig och lyckades somna trots värmen. Desväre gick det inte riktigt lika bra för mig och Rebecca. Det hela slutade med att Jag, Rebecca och så småningom även Emma, låg i Nick och Kates stora säng med det stora dubbeltäcket nersparkat till änden på sängen. Innan vi somnade sa Rebecca; "Good night guys. We'll get through this." Så fin. 

 

Jag sov inte så mycket den natten tack vare både värmen och den minimala tillgång till utrymme jag hade av min sida av sängen. Som ofta annars, är den den minsta som tar mest plats så Emma hade halva sängen och låg med ena benet slingrat runt Rebecca medn jag låg med Rebeccas ena armåge instucken i midjan. Så vaknade vi. Emma låg nära, nära mig medan jag försökte vakna till samtidigt som jag intresserat skulle lyssna på allt hon hade att säga. Det serverades frukost och jag kunde, efter att de båda slängt i sig sin mat, ha en stund för mig själv med min.

 

Det blev en för mig oplanerad stor-lunch med mormor, morfar och moster och sedan gick jag långsamt iväg i den hettande solen för lite egentid och för att träffa Clara och Frida. Jag han i stort set bara klaga över min dag innan Clara var tvungen att gå för att ta tuben till jobbet. Hon skulle göra en nerpackning för att äntligen kunna bli en riktig anstäld. Då gick jag och Frida och köpte lunch åt henne och lite smått och gott till mig för att sedan ta oss till Kew Bridge och ha picknick vid Themsen.

 

Vi satt i ett par timmar. Såg solen dala och tidvattnet resa sig. Vi skrev listor, tjuvlyssnade, åt jordgubbar och chokladphiladelphia, skrattade och mådde bra. När vi blev för kissenödiga och jag hade gåshud över hela mig, gick vi hem till mig. På vägen passerade vi den delen av strandpromenaden som fortfarande frodade i solskenet. Det satt folk längs med kanten och det var fullt på pubarnas uteserveringar. Efter att ha kissat och småpratt med Kate satte vi oss ute i varsin solstol i trädgården. Där skrattade vi som tanter ett bra tag innan klockan blev halv nio och Frida gick hem. Så gick jag upp till mitt rum och kokade fram tills nästa morgon. The joy of living in the attic...

Insåg precis att det är exakt en månad kvar tills jag åker tillbaka. 31 dagar. Hur många gånger har man inte räknat ner till något som varit en månad bort. Julafton. Sin födelsedag. Skillnaden den här gången är att man inte vill att dagarna ska försvinna så som man vill när man tänder ljus, efter ljus i ljusstaken. Samtidigt fruktar jag smått de dagar då jag ska roa barnen konstant. Just de dagarna kommer aldrig vilja ta slut...

 

Idag har jag i alla fall hunnit med en hel del och har mer än halva dagen kvar att utnyttja. God frukost med rågbröd, philadelphia och cidersmakande päron. GOTT. Efter att jag lämnat emma bäddade jag sängarna innan jag packade ryggsäcken och tog ett fullpackat tåg till Waterloo. Där ifrån gick jag längs med Themsen till London Bridge och Borought Market. 

Torsdagar har blivit en dag som oftast ser likadan ut varje vecka. Jag vaknar, väntar med frukost tills jag lämnat Emma på skolan och har sedan en lång och behaglig frukost i min alderless tillräckliga ensamhet. Kanske ett par avsnitt av någon serie på datorn och för många mackor rågbröd. Även om frukosten inte räcker i två timmar brukar det ta ungfär så lång tid innan jag faktiskt tar tag i dagen. Jag tycker att det är okej eftersom det i stort sett är den enda dagen med en så seg morgon. 

 

Efter frukost och dator-tid blir det antagligen en tvätt, lite fix och kanske ett byte av barnens sängar. När det är gjort fastslår jag med mina Chiswick-vänner att vi ses vid Gails på eftermiddagen, som alltid. Näst på planeringen ligger träning, alltså en löprunda. Om jag är DUKTIG pringer jag två gånger i veckan. Knappast en siffra att skryta med... Men till mitt försvar fyller jag de andra dagarna med andra saker och har därför inte tid. Jag behöver ju inte nämna att Clara, den makalösa kvinnan, lyckas ha ett extra jobb utöver Au Pair-jobbet, plus att hon går på gym... Det behöver inte nämnas eller jämföras med mina prestationer. Nej.

 

Min motivation under joggingturen (Jag joggar, jag "springer" inte) brukar vara det stundande Gail's besök som väntar. Springer jag tillräckligt långt kan jag med gott samvete njuta senare. Alltså blir min träning i stort sett plus minus noll men det är rakt mycket bättre än plus. De senaste gångerna har jag faktiskt imponerat på mig själv och sprungit en hel timme. Jag minns att jag den fösta gången jag sprang med Oscar i VB, inte ens klarade en kvart utan att kolapsa. Troligtvis sprang jag för fort. Den tanken slog mig alderless nyligen och tack vare att jag ändrade min hastighet, lyckas jag nu hålla på konstant i 10 km. Första gången jag tog mig förbi den milstolpen var jag helt i extas och var tvungen att ringa mamma. 

 

Efter löprundan blir det till att duscha och sedan snabbt ta sig till Gail's där Frida, Karolina och Clara väntar. Så äter vi lunch, kanske fikar på något gott och dricker vårt kaffe. Idag har jag en gratis eftersom mitt gailskort är fullt. Score! Så pratar vi om Karolinas konst, Fridas senaste news och Claras planering av veckan. Sedan skiljs vi åt allt eftersom för att gå till jobbet. En så himla konstig dagsrytm, att börja jobba vid tre. Det kommer bli konstigt att byta till "det vanliga" sen i Sverige. 

 

Japp, där är mina torsdagar. Oftast. 

Idag, efter mycket velande, ändrade planer och väntande, klev jag och Clara in på Londons egna Transport museum. Vi har tänkt gå dit ett flertal gånger men inte riktigt tagit tag i det. Problemet har nog varit att det kostar 15 pund att gå in. Just i dag struntade jag och Clara i det och gick ändå dit, trots att klockan var mycket och vi troligtvis skulle få stressa igenom allt. När vi köpt vår "biljett" visar det sig att vi får komma tillbaka hur mycket vi vill i ett helt ÅR! Score, tänkte vi. "Nu kan vi låta detta ta allt den tiden det behöver!"

 

Ni förstår, jag och Clara tycker faktiskt om att gå på museum. Faktiskt. Verkligen. Man kan säga att vi älskar det. Vi kan med en gnutta sarkasm och en hel del humor komentera faktan vi läser men egentligen är vi helhjärtat imponerade och fashinerade. Vi taggar varandra och beter oss som storögda barn ihop. Det är helt fantastiskt och så, så intressant.

 

Vår vistelse börjar med mitt livs hiss-färd. Vi kliver in i hiss nummer ett men kliver ur igen eftersom vi inte hittar några nummer. Det ser likadant ut i den andra hissen men vi kommer på att vi bara ska trycka på en knapp med två pilar och att vi kommer komma rätt hur vi än gör. Hissen börjar prata, ni vet som hissar för ibland men till skillnad från vanliga hissar börjar rösten babbla om tid och framtid och konstiga saker. Ljuset blinkar lite smått och ovanför dörren finns en liten elektrisk nummerskylt som först visar 2000 men snabbt börjar räkna neråt till 1900 och sedan 1800. En tidsmaskin. Vi hoppar ur hissen, helt hänförda, en aning förvånade men mest bara hysteriskt skrattande. Tack och lov är det ingen som ser oss. Där och då blev vi kära i stället.

 

I mist en timme gick vi runt på översta våningen och läste i stort sett all fakta som gick att läsa om utvecklingen av Londons båt-, tåg- och busstrafik. Vi fick veta att den första bussen kallades Omnibus vilket kommer från latin och betyder "för alla". Dessa vagnar drogs oftast av tre hästar och det fick plats ca 20 personer. Kanske mer, jag minns inte riktigt.

 

Den första tunneln som byggdes under jord byggdes för att folk lättare skulle kunna ta sig under Themsen. Bygget var ett fiasko med många missöden men efter ungefär 20 år av byggande stod den klar år 1843. 1864 (tror jag) såldes tunneln till East London Railway Company och började användas för tåg den 7 december 1896. Mannen som var först med tanken att införa underjordisk tågtrafik i London var Charles Pearson.

 

Sånt intressant kan man lära sig på museum och det var bara övre våningen. På vägen ut passerade vi massa coola bussar och taxibilar som funnits genom utvecklingen av transportsystemet. "Kolla inte på det" ropade Clara åt mig medan vi försökte sa oss ut, något stressade, för att äta mat innan det var dags att ta den fantastiska tunnelbanan tillbaka till Chiswick. Tack Pearson!

Min sista "normala" vecka börjar idag. Nästa måndag börjar nämligen Rebecca sitt sommarlov. Hon är ledig i två veckor innan Emma till slut får sitt. Då blir det en vecka med båda tjejerna lediga och sen åker familjen på camping. Det är min sista vecka här. Den ska jag spendera med mamma och pappa, komiskt nog. De kommer hit och ska bo i huset med mig från måndag till torsdag. Åh va jag ser fram emot det.

 

Så åker de tillbaka till Sverige med en hel bunt av mina saker, förhoppningsvis. Familjen kommer tillbaka från campingen och vi har en sista helg ihop. På söndagen kommer Victoria, den tjejen som ska ta över efter mig. Jag har då drygt en dag på mig att visa henne runt, ge henne tips och vara moderlig. Och så åker jag. Lämnar. Tar farväl. Kan blir det ett "vi ses". Förhoppningsvis. 

 

Det är som att familjen och jag vet att det närmar sig slutet. Det spelar lixom inte så stor roll längre och spänningarna har släppt en del. Därför flyter samtalen på bättre vid middagsbordet. Kanske är det sommaren och ljuset som lättar upp. Kanske, eller troligtvis, är det att tiden jag spenderat här, äntligen börjar ge effekt. Hur som hälst blir det bara ännu jobbigare att se slutet. 

 

Idag hade vi en sådan middag. Kate var inte hemma för hon har varit på Isles of Scilly där hon tävlat i ett triathlon. I hennes frånvaro har helgen och början av veckan varit en aning knasig och förvirrad. Nick har fått ta hand om flickorna, vilket jag tror han gjort bra. Det är fåningt att det äns är ett orosmoment... jaja. Dock har jag fått en del underliga frågor från honom och barnen. Jag har blivit bedd att kolla barnens packning för dagen "Just to be sure". Emma frågade mig om vi hade någon hummus när de skulle ha pickning i parken och packade ner lunch. Jag har även fått höra; "Moa, can you help us find the lid for this thing?" "Moa could you help me make cupcakes?". 

 

En del frågor och extra uppgifter har varit smått irriterande. Men herregud, ett lock kan du väll hitta själv och snälla, leta i kylskåpet efter hummusen innan du frågar mig! Andra frågor har bara varit charmerande som när Nick och barnen skulle laga middag på söndagen. Jag skulle inte ha något utan låg ute på en filt i trädgården och läste Harry Potter. Plötsligt sticker Rebecca ut huvudet genom dörren och frågar om jag skulle ha tillagat de färdiga köttbullarna i ugenen eller i en stekpanna. Jag svarar stekpanna. Nick frågar lite senare i vilken ordning jag skulle tillagat köttbullarna och skivade courgettes. Vilket som tar längst tid. Min första tanke är; men lille vännen, stek dem bara. Du ser väll på ytan när de är klara? Jag svarar inte det utan föreslår att han lägger i courgetten efter ett par minuter, köttbullarna är ju ändå relativt tjocka. 

 

Jag har fått smaka på kvinnans roll i det här hushållet. Det är självklart långa vägar ifrån hur Kate har det men det var i alla fall en liten glimt av hennes vardag. Fått svara på enkla frågor om mat, kläder, barnens sysslor och aktiviterer. Jag blev lixom lite mer jämnlik med Nick under den här helgen. Behövdes mer.

 

Idag har jag: köpt ingredienser till cupcakes, hämtat paket på posten, vikt tvätt, tvättat, tömt kattlådan två gånger, tagit ut sopor, städat mitt rum (lite), sprungit 7.5km, ätit brownie (som belöning), förberett middag, förberett bakning, bakat, tagit Emma på pianolektion, tagit Emma till simningen, åkt tillbaka hem för att fixa middagen, ätit mat, diskat. Nu sitter jag här. Inte ens i närheten med Kate dock.