Jag och Johan gick på årets sista Jul på Liseberg. Vi börjar med att missa fyrverkerierna medan vi står och köar för att komma in. Vi beskådar festligheterna i reflektionen från höghusens glasfasad på andra sida gatan.

 

Där efter börjar vi med ett toalettbesök. Jag sätter mig i ett bås bredvid en mamma och hennes lille son. När jag börjar kissa med en stadig stråle hör jag pojken glatt säga; Det är någon som duschar!. Hans mamma försöker att inte låtsas om vad sonen precis sa och frågar istället om han är klar. "Hör du, det är någon som duschar där ute". Jag hör att han ler och jag måste hålla mig för skratt. När jag tar på mig byxorna börjar den lille killen istället klaga på ett sårat knä. "Gör det ont?!" frågar han mamma. "Mmm... Jag behöver saft", mumlar killen. Hans mamma skrattar lite. "Och kakor..." fortsätter killen. "Jasså du. Saft och kakor hjälper mot onda knän?!" säger hans mamma ironiskt. "Mmm...och köttbullar".

 

Jag höll på att bryta ihop. En så himla söt kille. Jag gick ut och väntade otåligt på att Johan skulle bli klar så att jag kune berätta. Bästa ungen jag (nästan) stött på. 

För kanske två veckor sedan tog jag tag i saken och köpte mig ett Göteborg +++ kort. Ett kort som sträcker sig genom tre zooner, från Göteborg till Alingsås. Det räcker i 30 dagar och kostar för någon som är 19 (eller i alla fall påstår att de är det) 1 090 riksdaler. Det är förbannat, det är vad det är. Det positiva är dock att pengen är betald och man behöver inte känna att man måste snåla med turerna i kollektitrafiken och förhoppningsvis tjänar man på det i längden. En resa till Göteborg fram och tillbaka slutar på 160 kr i sig så...

 

Jag anade att jag skulle behöva +++-korter den här månaden för oj va man far runt. Jag har varit i stora stan minst tre gånger varje vecka för att köpa julklappar, komplettera julklappar och julmysa. Öl med fina människor på Andra lång, spontanresor till Johan och turer till jobbet. 

 

På något vis började jag min jul med en lugn inställning. Jag var redan säker på vad jag skulle ge alla och var övertygad om att det jag inte kunde planera i förväg skulle lösa sig i god tid. Ändå ligger jag vaken på kvällarna och kan inte sluta tänka på hur jag ska packa in vissa julklappar, panikar över att jag inte skickat något julkort till familjen i London, ångrar saker jag köpt och oroar mig för att hinna med. Jag har helt enkelt för mycket att göra på dagarna för att hinna vara förberedd. Bra kan man ju tycka.

 

Men nu har julen tagit plats hemma, äntligen. Efter att jag slutade jobba idag vid halv fyra, åkte jag och handlade mat i en väldigt fart för att ta mig hem och ordna ett julbord för två med farsgubben. När jag kom hem, stressad, mötte familjen från Loo mig i dörren. De hade länsat vår vind på docksaker. "Vi ses om några dagar då" sa vi. Bara fyra ynka dagar.

 

Så klev jag in i hallen och gav order till pappa; "På men julmusiken och röj i köket så kör vi". Jag var hemma från jobb och handling klockan fem och vid sju satte vi oss vid köksbordet med välfylda tallrikar. Vår första egengjorda julmiddag som liten familj. Hittills har jag inte känt att det varit någon ide men i år, av någon anledning, hände det bara. Så på två timmar gjorde vi Jansson, köttbullar, grönkålssallad med apelsin, äpple, russin, valnötter och honung, brysselkål med smör och rostade hasselnötter och hemgjord rödbetssallad. Lite sill och köpt skinka på det! En höjdarmåltid!

 

Imorgon är det dags för mini-jul med Pyttan, Alice och Frida. Vi ska äta julmat, byta julklappar och mysa hela kvällen. Så ska jag sova där och vakna upp till grötfrukost och julmusik för att sedan träffa Johan. Han och jag ska se den nya Hobbit-filmen med Jacon och Aida (Johans bästa kompis och hans flickvän). Efter det blir det förhoppningsvis en lång finmiddag i Göteborg för att sedan avrunda en perfekt helg med att träffa vänner som bor långt bort men som är på besök för några få timmar och så få somna bredvid en varm Johan. 

 

Sen är det JULAFTON! typ....

Vanligtvis får jag ingen speciell julstress men i år, när julen överraskat alla. Förklädd i höstväderdräkt har den hoppt fram och skrikit "Första advent var det här" och plötsligt började nedräkningen. 

 

Det är stressigt på jobbet av många anledningar. Det är en berg och dalbana. Vissa stunder oroar man sig för att det finns på tok för lite att göra och dagarna inte lönar sig. I nästa stund står man med åtta beställningar på jultallrikar som man inte vetat om och utan något att ha på. Så löser man det med nöd och näppe och tappar allt som heter kontroll i köket som sedan ser ut som ett bombnedslag med disk i stora högar, söndertrasade salladshuvuden, dränkt ruccola, massakerad gurka och en rödbetsblodig bänk.

 

Utanför jobbet pågår julklappsstress. Vad köper man till sin pojkvän?! 

 

Ovanpå allt ligger min nästa stora inlämning och osar surt. Hur skall den bli klar mitt i allt annat som skall göras. Mysa med vänner, mysa med familjen, mysa med Johan, fixa julklappar och ställa upp på jobbet. Det finns bara en kväll och en dag på min helg plus måndagen men då finns det ingen som kan mysa ändå. 

 

Detta är faktiskt petitesser. Jag har ett jobb jag älskar och inte kan låta bli att engagera mig i. Jag är snart klar med min distanskurs och kan verkligen säga att den gett mig massor. Jag har så många fina människor i min närhet att jag knappt kan ha tid till dem allihopa. Det är faktiskt en bra grej. Å så Johan. Det absolut bästa i mitt liv just nu. 

 

Kram

 

I onsdags vaknade jag upp i Lerum, ledig från jobb och med ett äventyr framför mig. Jag, Johan och hans kompis Jacob skulle samma morgon åka på en roadtripp ner genom landet till Malmö för att där se bandet Sigur Ros, ett isländskt band med väldigt speciell stil som också sjunger på Isländska.

 

Jag har lyssnat på Sigur Ros sedan högstadiet, troligtvis åttan, och det finns inget annat som är likadant i musikvärlden, vad jag vet. Deras tidigare låtar, de som jag blev introducerade för och som jag kom att älska, är lite mer lättsmälta och akustiska än deras senaste skiva. Deras musik har alltid varit som sång över bergen, studsande mot isflak och kala klippor. Den har återspeglat Island på något sätt. Den senaste skivan är dock lite mer post-rock, electro och symfonisk och jag måste erkänna att jag hade lite svårt att ta till mig det.

 

När jag och Johan känt varandra i kanske en halv månad, och vi sågs för andra eller tredje gången någonsin, kom Sigur Ros på tal. Vi satt i hans bil på väg hem till mig där han skulle släppa av mig, vi hade fikat i Alingsås och allt hade varit så himla bra. I bilen fick jag välja musiken och jag letade igenom hans listor för att se vad jag kunde hitta som jag kände igen. "Åh, Sigur Ros!" sa jag när jag såg namnet bland låtarna. "Gillar du Sigur Ros?!" sa Johan med världens största leende. "OH ja! jag älskar dem!" svarade jag och hans ansikte sken upp i någon som liknade tacksamhet och lycka. Så berättade han att han och hans kompis Berra/Jacob skulle se dem i Malmö i november. "Följ med vettja!" sa han med uppriktiga ögon och så blev det. 

På onsdagen köpte vi färdkost i form av sött och salt och dryck och så bar det av längs med E20. Berra satt fram och hade musikquiz med mig och Johan tills allas 3G tog slut. Det var lika bra det för jag förlorade ändå. Man kan inte slå Johan i en musiktävling. 

 

Efter en smärtfri resa kom vi fram till Malmö och vårt hostel. Vi checkade in och promenerade till Malmö City för att fördriva tiden och äta lite mat innan det var dags att dra till konserten. Kvinnan i receptionen sa att det bara var ca 3 minuter till stan men när vi gått i kanske 20 minuter och ännu inte kommit dit vi hoppats, var vi starkt kritiska till detta. Det var inte föräns senare vi förstod att hon menade 3 minuter med BIL... Jaja. 

 

Dagen försvann och vi behövde snabbt hitta någonstans att äta. Vi hade kollat upp en buss vi kunde ta tillbaka till hostlet så att vi skulle slippa gå och tänkte betala på bussen med kontanter. Vi har enorm tur i och med att bussen kommer precis i samma stund som vi hittat fram till vår busstation men när vi sedan vill köpa våra biljetter säger busschauffören att det inte går. "Det har man inte kunnat på flera år". En man bakom oss som väntar på att få gå in säger att vi behöver gå till ett pressbyrån och fixa biljetter men när vi motvilligt är på väg av bussen stoppar chauffören oss och säger "Men jag kan ju inte slänga av er heller! Kom in, kom in." Vi tackar så mycket och sätter oss. När vi någon timme senare står och väntar på bandet i arenan, förstår vi vilken tur vi hade. Om vi inte fått åka med den bussen, hade vi nog inte kommit fram i tid.

 

Johan var hur förväntansfull som helst. Sprallig som ett barn innan julafton. Jag och Berra var lite lugnare och jag tror att jag inte riktigt visste vad som väntade mig. Kanske var det bra för jag blev väldigt glatt överraskad. Det hela var briljant och supermaffigt!

 

Jonsi, som sångaren heter, har en röst som är som ett instrument. Ljus, stark men skör på samma gång och mäktig. Vid ett tillfälle var det kanske minst ett tiotal personer på scenen samtidigt och man hade svårt att förstå att detta faktiskt skedde live, i detta nu, här mitt framför oss. Perfektion. 

 

De använde sig av massa små glödlampor som fanns på scenen och med en film i bakgrunden som spelade upp små berättelser till varje låt. Det gör absolut ingenting att det är på isländska och att du inte kan språket, man förstår ändå och stämningen talar för sig själv.

 

Efter konserten var vi helt genomsvett pga den dåliga luften inne i lokalen och överlyckliga. Det är på något vid nu i efterhand och tack vare själva konserten som jag fattat hur himla bra de är. Jag fattar varför Johan är så totalt förlorad i musiken och en riktig nörd. Jag kan på något vis se skickligheten i det de gör på ett annat sätt nu när Johan pekat ut saker åt mig. 

 

Det var puls, stjärnhimmel, isande kyla, glödande lampor, lycka, sorg, tvivel och norrsken på en och samma scen. Magiskt.