Idag postade jag ett brev. Brevet är till några som inte läser den här bloggen så det är okej att jag berättar det. I Brevet pratar jag lite om vad jag saknar med Sverige och vad som kommer bli annorlunda när jag åker hem igen.

 

Jag måste säga att jag blir överväldigande vemodig när jag tänker på att inte ha London så nära. Att inte höra engelska på gatan. Om än engelska. Hindu, spanska, polska eller arabiska sveper också förbi dagligen. Att inte kunna prata högt på svenska utan att någon förstår vad du säger (förhoppningsvis. Man vet ju aldrig vart svenskarna kan dyka upp) kommer att vara väldigt svårt att leva utan. För att inte tala om att hålla sig från att kommentera en smörgås eller ett klädesplagg mitt framför försäljaren när man bestämmer sig för att ha den eller inte. Det gjorde jag när jag var i Sverige senast. Jag kritiserade ett par bakelser i en disk på ett fik i Alingsås, utan en tanke på att mannen i kassan kunde höra mig och kanske ta illa upp. Egentligen en ganska dålig vana som man laggt till med...

 

I brevet beskriver jag alla människor som passerar en dagligen. Även när man sitter i en park och försöker ta sig ifrån staden ett tag. Det ska bli skönt att komma iväg från alla människor som man stör sig på mer än hälften av tiden men tystnaden kommer kanske bli lite knakig till en början. Förhoppningsvis blir den snart till ett lugn och ett behagligt brus. (Nu täker jag på att promenera genom VB och bli förvånad och nästan lite irriterad när du möter någon på din promenad. Först blir du lite skrämd. Sen planerar man hur man ska hejja medan man närmar sig. Kollar upp, kollar ner, kollar åt sidan. Avgör avståndet. Kolla ner igen och så; "Hej, hej". Så var det över och man återgår till sin promenad i ensamheten). 

 

Här, eller mitt i staden London, där man är en i mängden, där gör det inte så mycket om man möter en blick utan att hejja. Det är konstigt att det är helt okej att stå tätt intill en vilt främmande människa vid ett packat övergångsställe här men att vänta vid en busshållplats med någon från samma by i en kvart kan vara rent utsagt plågsamt. *Stå tillräckligt långt borta. Ge varrandra utrymme nu. Var inte påträngande. Eller ännu värre, försök inte prata. Folk man misstolka det*. Lite så. Här man man i rusningstrafik lukta på varandras armhålor i den fullpackade tuben utan att gå innangför den personliga bubblan. I och för sig... Man småpratar faktiskt inte där heller. Strikt förbjudet. Man vill ju inte framstå som tokig.

 

Det kommer bli svårt att avvänja sig vid lyxen att kunna välja mellan så mycket. Vilket café man ska till, vilket område, vilken restaurang, vilken kaffe, vilken klädaffär, vilken pub. Dessutom finns det flera alternativ till allt vart man än går. Nog saknar jag Göteborg, ja till och med Alingsås men den överrasningen som ligger i att gå upp ur en, för mig, dittills obesökt tunnelbanestation, det kommer inte finnas där. 

 

Det måste låta som om jag inte hade något gott att skriva om Sverige i det där brevet. Det hade jag. Så klart. Fågelkvitter, solstrålar mellan björklöven, bryggkaffe i en kopp i Timmervik. Sjöar. Vatten över huvud taget som inte är upptaget av mängder med fåglar. Skogen. Bin. Vänner som jag inte kan träffa när jag är här. Mamma och Pappa. Ingen att anpassa sig till. Frukost i min takt. Dahls rågbröd. Ja ni förstår ju att det finns mycket fint att komma hem till också. För att inte tala om mitt liv som ska fortsätta. Jobb, plugg och kanske flytt till Örebor. Det är dock en bit bort så vi tar inte det nu.

 

Nu ska jag laga mat. Massa kramar!