1. Glas från Cervera. De låga, inte de höga.

2. Pengar till skor från Top Shop

3. Chokladprovning

4. En flaska riktigt GOTT vin

 

Lördagen gick långsamt frammåt och fylldes av rågsmörgåsar, kaffe, kavajer och slipsar. Vi dressade upp pappa till pefektion. Så himla stilig blev han. Marinblå skjorta, randig slips i blåa och grå toner och en gråsvart kavaj på det. Till och med skorna var fancy-pants. 

 

Jag vaknade i min smala säng, i mitt mörka rum och insåg att klockan var tjugio över åtta. Egentligen var den ju bara tjugio över sju i England så man kan säga att jag gick upp ganska tidigt. Tolv timmars sömn hade jag fått i alla fall, vilket jag tydligen behövde. 

 

Morgonen bestod av frukost i soffan. Frukt som jag köpt på Pret på Heathrow innan jag gick ombord planet och en rågmacka med makrill i tomatsås, majonäs, gurka och tomat. Massa kaffe på det också. Medan jag åt kollade jag på en av de bästa filmerna jag vet; Spirit - Hästen från vildmarken. Ja, jag vet att det verkar töntigt men jag står för det. Faktum är att jag nog inte gråter så mycket till någon annan film som jag gör när jag ser Spirit. Fem minuter in i filmen bröt jag ihop. Munnen som var full av sörgås, förvreds till en smärtsam grimas och jag förlorade mig själv i känslostormen. Jag hann gråta av lycka, glädje och kärlek på bara 40 minuter. Efter det stängde jag av filmen för att göra mig i ordning och komma igång med dagen.

 

Jag lyssnade på Elvis medan jag duschade, klädde mig, målade mig ( eyeliner till och med ) och sjöng. Vid 11.30 gick jag ut i kylan mot tåget, åkte in till Alingsås och såg med början till sentimental blick på staden. Så vacker. Vid 12.30 satte jag mig på Nygrens övervåning som planerat och väntade på Elin. Hon kom, vi kramades, köpte fika och myste. Mega-god fralla och kaffe. När det var dags för mig att köpa söt-fika fick jag en idé. Jag frågade den velige mannen (min föredetta chef som troligtvis inte kände igen mig) bakom disken, om jag kunde få betala mellanskillnaden för det jag köpte tidigare och det som lunchen kostade. Jag ville nämligen åt det lilla smörgåsbord av godsaker som stod på lunchbordet och som alltså ingick i lunchen. Han tyckte detta var väldigt veligt men gick med på det. jag betalade 25 kr för min kaffe-påtår och fick sedan ta för mig av kakorna. Score! Perfekt för en sådan som mig som aldrig kan bestämma vad jag vill ha. 

 

När kaffet stigit oss åt huvudet gick vi ut på stan och kollade affärer. Vi kramade Ellen och Emilia och vandrade runt mellan affärerna medans vi väntade på att klockan skulle bli fyra. Tio i sa vi hejdå på Bokia och jag plockades upp av pappa. Vi åkte till Willys. Köpt bröd, kotletter, broccoli och fänkål bland annat och åkte hem. Till middag blir det stekta kotletter med brunsås och potatis. Till det, en fräsch sallad med fänkål och äpple samt kokt broccoli. 

 

Ikväll ska vi utnyttja mina biobiljetter och gå och se Django! Tarantinos nya film!

 

Idag, vid fyra ungefär, åker jag till kalla Sverige och stannar till söndag. Det stora i det hela är att jag ska på filmvisningspremiär av filmen Där gäddorna slår, en film OM min farfar. Tro inte för mycket dock. Premiären hålls i Vårgårda och det kommer väll i stort sett bara vara vårgårdare, alingsåsare och ett par andra "utsocknes". Eller så är det faktiskt en stor grej. Jag tycker i alla fall att det är jättestort och jag är så himla stolt över att vara en Ekman, barnbarn till den "berömde" Olle Ekman. Han är nog den fräckaste människan jag känner och antagligen den jag vet minst om, med tanke på hur mycket det finns att veta. Förhoppningsvis kommer jag lära känna honom mycket bättre efter att jag sett filmen. Han ska bli en MovieStar, min farfar. 

 

Förutom att klä upp sig i finkläder, mingla och gå på premiär tänke jag äta fläskkotlett med sås och potatis, tårta och MASSA frukost. Gosa med Kewin, ligga i soffan, hälsa på lite folk, köra bil (?) och fika på Nygrens. Om någon ser det här och tänker; ÅH jag vill också fika på Nygrens och inte har något emot att jag är där samtidigt, kan ju gå dit vid lunchtid på fredag. Då kanske du och jag stöter på varandra och det vore väll härligt?! (Hör gärna av er så att jag inte råkar gå ut genom dörren precis när ni tänk komma eller något)

 

Nu ska jag torka mitt hår, efbjuda målarna te (enligt brittisk sed) och packa min lilla väska. Har ingen ANING om vad man ska ha på sig på en premiär i Vårgårda! 

I lördags började jag dagen med att äta frukost i sängen medan jag såg på Glee. Jag åkte sedan in till London med inställningen att kolla rea och köpa jeans. Efter att ha bett om råd från både Frida och Mamma köpte jag ett bar höga svarta och ett par jeansblå. Båda tajta och raka.

 

Jag mötte upp Frida, Pyttan och Alice för lunch. Vi åt vegetariskt på en vegetarisk, grön, rättvisemärkt restaurang/café som alltid har en vegetarisk buffe att bjuda på. Man fick köpe en papp-tallrik, liten, mellan eller stor och sedan gick det ut på att fläska på med så mycket man kunde från buffen. Man fick nämligen bara gå en gång. Vi satt med back-packers och gröntänkare och åt med trägafflar. Maten var faktiskt riktigt god! Tyvärr fick man ju inte vräka i sig av det man tyckte var godast, eftersom man bara fick en chans på sig att välja rätt.

 

Efterråt gick vi till TAPcoffe för fika. Jag drack cappuccino. Den var väldigt syrlig, precis som deras svarta kaffe. Det var dock inte så gott denna gången. Vi satt kvar länge. Alice lämnade oss för att gå och jobba och en stund senare gick även Pyttan för att gå hem och äta innan vi skulle ses för öl.

Jag och Frida gick och kollade rea i väntan på att själva äta lite. Vi hamnade på Wildwood Kitchen där vi åt chevré-sallad och drack rödvin. Vi njöt och var fnissiga. Vi mötte upp Karolina och Pyttan och skyndade iväg till puben som jag, Frida och Pyttan varit på helgen innan. Snart fick vi även sällskap av Sandra och stämningen sprakade. Jag tjöt, Karolina skrattade som en häxa, Pyttan skrev berättelser, Frida frågade Sandra frågor och Sandra målade på min arm.

 

Cicci och Agnes kom mot kvällens slut och slog sig ner på en stol vid vårt bord. Tyvärr stängde puben ganska snart efter det men vi var glada ändå. Vi sjöng den svenska, härliga "sången" "kiss i sängen och ha det bra...". Jag hade ingen aning om att det fanns andra människor i min ålder som kunde den förrutom jag. Det är en låt som jag fått lära mig av min mor men jag har ingen aning om vart den kommer ifrån. Den skrålade vi i alla fall på medan vi gick på Londons gator vid midnatt.

Söndagen fick sig en liten seg start med sovmorgon. Halv elva mötte jag i alla fall Frida vid bussen för att åka in till Soho och äte brunch på Gail's med henne och Pyttan. Det blev ett glas yoghurt med granola och äppelkompott och en grillad macka med skinka och ost som vi delade på mellan oss. Eftersom vi satt så länge fick det även bli en liten söt avslutning med fika. Vi roade oss med att svara på musikfrågor som Pyttan skrivid ner, bla från programmet Christer i P3. Det var saker som; Om du var en artist, vem skulle du vara då? Om du skulle ha en artist som inneboende, vem? Hat-låt? mm.

 

Frida lämnade oss för att åka hem och äta men familjen (trodde hon) medan jag pch Pyttan satt kvar. Vi pratade om frukt-namn, Svenskars blåögdhet och massa annat. När vi insett att vi suttit i över fyra timmar, beslutade vi oss för att röra lite på fläsket. Planen var nämligen att äta burgaresenare mot kvällen och vi ville bli lite hungriga. Vi gick i affärer, kollade rea och provade skor tills klockan var ungefär 17:30. Då gick vi mot BRGR.CO (Burger and company) i Soho.

 

Vi drack mini-cola och beställde varsin medium burgare som man fick "bygga ihop" själv. Jag blev förvånad när jag kände hur salt och pepprigt köttet var! Inte alls som Byrons burgare. Vi åt länge och väl. Pratade och prisare maten. Vi bestämde att detta var en värdig konkurrent till Byron. Kvällen avslutades med vin/öl på en pub vid kanten av Soho/Covent Garden där vi planerade tiden som är kvar. En mycket trevlig söndag!

 

 

I torsdags hade jag en dag för mig själv då jag utforskade London. Det började med att jag (istället för att följa Oxford Street eller svänga ner längs med Regent Street som man vanligvtis gör) vandrade "uppåt" vid Oxford Circus och hamnade på gatan Great Tichfoeld Street. Det är gatan som Kate jobbar på och även en gata full med bra caféer (enligt henne). Bland annat låg där Scandic Kitchen som är en affär/café med svenska varor. Längst in i  lokalen fanns ett par hyllor och en kyldsk med svenska hårdostar, falukorv, sill och pålägg. I hyllorna stod saker som choklad från marabou, lingonsylt, knäckebröd och havregryn. Jag köpte ett paket Wasa Sport-knäcke och ett par skivor stort, härligt, mörkt rågbröd som troligtvis bakats i affären. 

 

Jag gick sedan med glada steg mot solljuset och Soho. Jag velade lite. Osäker eftersom jag var ensam. Att gå in på ett fullsatt café är pinsamt för man framstår som ensam. Att gå in på ett nästan öde café är också pinsamt för då syns man så tydligt. Det är inget problem i detta om man är fler än en, men nu var det ju så att jag vandrade runt på egen hand. 

 

Till slit tog jag i alla fall mod till mig och klev in i ett befolkat, litet café med lockande mackor. Fernandez & Wales hette det. Vi har passerat det många gånger förrut och kollat in på charkuterierna i skyltfönstret. Jag var velig som alltid men tjejen bakom disken lät mig ta den tiden jag behövde för att bestämma mig. Till slut satt jag vid fönstret och mumsade på en grillad macka med kyckling, tomat, någon röd harissaliknande grej och mozarella. Den var mycket god och med tanke på att jag endast ätit en banan och en halv näve nötter till frukost, satt den som en smäck. Till det drack jag svart kaffe, som sedan fick bli med mjölk då det var något för starkt.

 

Jag förvånar mig själv med att allt oftare smutta på det svarta kaffet innan jag häller i mjölken. Det som är intressant med detta är då att jag faktiskt tycker det är riktigt gott som det är. Snart behöver jag kanske ingen mjölk...

 

Jag satt i alla fall där ett tag och lyssnade på Christer i P3 medan jag pysslade med en Café-/Restaurang-karta. När mackan var slut och kaffet borta sedan länge, resta jag mig och gick ut i kylan igen. Jag hade sällskap med Frida på bussen hem och hon var även stöd åt mig när jag köpte blommor av mannen i blomståndet vid Turnham Green. Det är första gången jag köpt blommor på det sättet och nu blev det även på engelska i England. Kul. En färgsprakande bukett blev det. Denna skulle Emma ge till sin privatlärare Kath som hon gått till under de senaste åren. Det var sista gången vi skulle dit i torsdags för Emma ska nu byta till en lärare som kommer hit till huset och hjälper henne. 

 

Så. Sista taxituren på länga förhoppningsvis. Sista promenaden i det gräsliga området Kath bor i. Sista koppen kaffe på det risiga cafét vid huvudgatan. Skönt att ha det borta från veckoplaneringen. Kate lagade mat på kvällen och allt var ganska fint. 

Idag har det varit nästan snökaos i London. Allt är försenat eller inställt och det vita som faller från skyn är allt folk tänker på. Barnen är dock glada och åker pulka hem från skolan. Jag och Pyttan trotsade vädret och åkte till Borough Market. Om Pyttan vetat att det var utomhus hade hon kanske ringt och avbokat men nu var hon glatt ovetande om detta faktum. Det var i alla fall mysigt att gå runt där i snön och vi fick smaka på olivolja, balsamvinäger, brownies och ostar precis som vi hoppats.

 

Vi köpte till och med varsin brownie och njöt av dem på Starbucks där vi värmde oss lite med en kaffe. För att hitta dit hade vi gått in på ett mycket mindre Starbucks på den stora gatan för att fråga om det fanns något annat i närheten. Jag han inte säga mer än; Ähm, excuse me. Do you know if there's..." innan killen vid disken log och sa lamt "Yes, just walk a bit on that road there and turn right at the bank". Tydligen hade säkert trettio personer innan oss frågat samma sak. Han visste vad vi ville. "You should put up a sign" sa jag. 

 

Vi satt i nästan två timmar och pratade, åt våra brownies och drack kaffe tills jag insåg att Kate smsat mig och sagt att Emmas Netball var inställd på grund av vädret. Jag var en 40 minuters lång tunnelbanefärd bort om man inte räknade med förseningarna som vädret och mängden folk skulle medföra. Smått kaosartat skyndade vi till tunnelbanan där jag sa hejdå till Pyttan. Jag försökte svara Kate och säga att jag var på väg men troligtvis skulle bli sen men han inte skicka innan jag var nere i tuben där täckningen dog. Lite senare fick jag ett till sms av henne där hon oroade sig över om jag sett det förra meddelandet och bad mig svara. Jag fick paniiiiik. Skrev att jag var på väg och bad så hemskt mycket om ursäkt. Jag ringer skolan, skrev jag, utan att ens ha numret dit. Tack och lov sa Kate att hon fixat så att en mamma till en kille i Emmas klass skulle ta med sig Emma hem till sig och att jag kunde hämta henne där.

 

När jag senare går hemmåt och passerar skolan ser jag Emma och de andra gå ut ur grindarna. Jag möter dem och är lättad över att faktiskt ha hunnit "i tid". " So I can releas you from your duty" säger jag men får till svar att Emma gärna får följa med dem hem ändå och leka. Emma nickar ivrig, slänger rin ryggsäck till mig och vinkar hejdå. Skönt. Lite ledig tid. Jag pustar ut efter att ha "stressat" hem, stillasittande på tub och buss. 

 

Kvällen har bestått av att jag, familjen, plus Kates syster och Rebeccas kompis, ätit middag på den skabbiga Thai-restaurangen som ligger på samma gata som budgens (typ tre minuters promenad från vårt hus). Jag var dock förvånad för hur väldans gott allt var! Tydligen är restaurangen känd för maten och är väldigt poppulär bland folken i trakten. Det ser bara förjävligt ut. Billigt var det också. Jag "beställde" en curry med biff och indisk tappning. Den var GALET god. Lätt bäst av allt på bodet. (Vi delade på allt).

 

Nu ska jag kolla på film och somna tidigt. Är så väldigt, väldigt trött. KRAM

 

Idag var jag, Frida, Pyttan och Sandra på Natural History Museum. Jag kan inte riktigt förstå att det tagit sån tid för mig att ta mig dit! Vi var i alla fall där och såg på dinosaurier, skelett, uppstoppade djur och fosiler. Vi hittade min dinosaur-tvilling; Moa. Hen levde för maaaaaassvis med miljoner år sedan. En lång, strutsliknande sak som inte kunde flyga men troligtvis sparkas och springa. Pyttan tog en bild på oss två. Man kan ju se likheten, helt klart. Samma käke. Vi åt sedan lunch på Pret.

 

Jag åkte hem med Frida, fick leverpastej av henne och skrev saker i kalendern. Sedan gick jag hem, hämtade Emma, handlade, lekte i hennes rum som gick ut på att kasta klistrika silikonbitar mot taket och få dem att fastna. Sen tävlade vi om vem som kunde hoppa upp och slå/krafsa ner sina snabbast. Hon stod i sängen och jag på golvet. Hon van med ett poäng. Jag velade misstänksamt länge med att hitta min andra grej någonstans på golvet medan hon rev ner sin och skrek av lycka. Jaja, jag gav henne det. Sedan åt vi äpple i soffan och tittade lite på filmen Upp. Jag började laga mat, väldigt mycket för tidigt. Det blev laxpaket med färsk fänkål, persilja och salladslök. Till det hade vi potatismos och en grönsallad med sockerärtor. Tyvärr var maten tidig och Nick sen så det var lite halvljummet när vi väl satte oss för att äta. De verkade gilla det i alla fall. 

 

Imorgon ska jag skriva listor, göra en café-karta, gå på rean om jag hinner, köpa blommor och åka till Kath för sista gången. Glad onsdag på er.

Helgen började med att Frida knackade på dörren vid tio-tiden iklädd hela sport-kittet. Vi skulle ta en powerwalk längs med Themsen. Vi skyndade fram medan vi diskutterade film och framtidsplaner. Vi skildes åt vid min dörr en timme senare. 

 

Dagen fortsatte med att vi tog tuben till Covent Garden där vi mötte Pyttan. Planen var att testa ett smörgåsfik som vi kikat in i dagen innan. Disken var full med olika mackor och pålägg ifall man ville bygga sin egna, geniala skapelse. En bit längre in i affären fanns en annan disk där man beställde kaffe och eventuella sötsaker. Jag tog en Italiens macka med kyckling, röd pesto, soltorkade tomater och spenat. Till det en stor kaffe. På undervåningen fanns plats att sitta bland valv och väggar i tegel. Vi tog plats i ett hörn av träsoffan och där satt vi länge, länge. 

 

Vi pratade om kloka saker. Måsten som inte är måsten. Trender som formar oss. Karaktärsdrag i vårt egna skådespel. Frida försvann ett tag för att träffa Alice. Då satt jag och Pyttan kvar och läste bok, skrev och målade i behaglig tystnad. Senare kom Frida tillbaka med Alice som sällskap. Vi fikade lite och satt en timme till. 

 

På kvällen hamnade jag, Frida och Pyttan på en otippat och mysigt pub i Soho. Stället var upplyst av levande, svarta ljus i kandelabrar. Det fanns stora bort i marmor och väggarna var täckta av speglar. Vi drack god, efterlängtad öl och pratade om ännu mer viktigheter, skrattade och trivdes tills puben stängde. 

Ska sova. Helt utmattad efter en fin helg. Imorgon skall jag sammanfatta den åt er. Nu ska jag antingen försöka läsa i ett rum utan lampa, eller se på ett friends-avsnitt. Jag tror det blir det sistnämnda. KRAM

Jag har kommit på att jag saknar julkalendern. Kanske inte själva berättelsen i sig (vi kan väll säga att det aldrig blir lika bra som när man själv var barn) men det här att vakna upp till ett nytt avsnitt. Att ha den biten som en morgonritual. Gör frukost, sätt dig tillrätta med datron i sängen och se nästa avsnitt av kalendern. Om man av någon anledning missade att se den under morgonen, återstod glädjen i att se den samma kväll istället och be alla andra unvika avv avslöjja vad som hände. Jag vill ha en årskalender!

 

Jag har haft den kallaste natten någonsin. Den slås inte ens av natten då jag sov bredvid mamma i en av husvagnarna som vi hade som sovrum året om medan huset i Timmervik var obeboeligt. Det var mitt i vintern och husvagnen hade stora rosthål i kanterna. Till skillnad från igår kväll hade vi el-element som eldade på hela natten och vi hade även varandra. Ändå vaknade vi nästa morgon och fann våra skor fastfrusna i husvagnsgolvet...

 

Inatt vaknade jag vid 03-tiden av att jag frös för mycket. Jag låg ett tag, invirad till max i mitt täcke som en boll, och försökte somna om men det gick inte. Jag inser då att det säkerligen spelar väldigt stor roll ifall jag har rullgardinen nere eller uppe. Elementet sitter nämligen rakt under fönstret och jag kan tänka mig, baserat på engelsmännens papperstunna fönster, att alla den värme som det elementet frambringade, förintades i samma sekund som det steg och passerade fönsterglaset. Det sögs upp av kylan som forsade in genom det och försvann. Jag förstod att jag måste ta steget att gå upp och stänga ute så mycket kyla jag kunde med rullgardinens hjälp. (Jag har den nämligen uppe eftersom min läslampa gick sönder igår kväll och jag vill få in så mycket ljus jag kan för att kunna se något på morgonen). Jag drar av mig täcket och slås av kylan. Trippar fram till fönstret, rullar ner. Går förbi klädhögen och grabbar åt mig min tjockaste tröja och drar på mig den plus en till att vira runt fötterna. Jag lägger i sängen igen. Jag har nu pyjamaströjja och byxor, tjocktröja runt benen och en ullig varm tröja runt kroppen plus ett dubbeltäcke. 

 

Jag försöker somna men det är lönslöst. Allt som syns av mig är mitt huvud som sticker fram under täcket, utan varken haka eller mun. Jag försöker röra på mig, skapa friktion för att få upp värmen. Det är svårt mitt i natten när man bara är utmattad, trött och vill få somna. Jag reser mig ändå och går för att ta på mig strumpor, raggsockar, ett par mysbyxor till och drar på mig en långärmad cardigan under tjockiströjan. En hög av kläder ligger nu under täcket och det är ändå kallt. Jag börjar tack och lov känna att fötterna sakta hettar upp och rätt som det är, vaknar jag i ett ljusare rum, varm och härlig. Varm nog att sparka av mig raggsockarna. 

 

Jag har nog aldrig varit med om något liknande.... oj,oj,oj...

Jag har krupit ur jeansen och i mina mysbyxor. Kvällen kan komma. 

Emma har kompisen Eva här som ska sova över. Rebecca är samtidigt på en sleep-over hos en av sina kompisar, passande nog. Jag har blivit ombedd att INTE störa dem, där de befinner sig bakom stängd dörr i Emmas rum men på tok för mycket godis än som var min tanke från början. Min ovälkomnade närvaro passar mig bra då jag passar på att sitta i soffan med datorn och leta recept, caféer och roligheter i London. Fin fredag.

 

Det är rysligt kallt idag. Nära nollan i morse tydligen. Detta kändes när jag, Frida och Pyttan vandrade längs med Soho's gator för att hitta något mysigt, nytt café där vi kunde ta en kopp kaffe. Vi hamnade till slut i en avlång affär som vi allaihop gått förbi vid olika tillfällen och tänkt: Wao! Dit måste man gå någon gång! När vi köpt mackor, kaffe och satt oss till rätta visade det sig att vi hamnat på TAP coffee, ett café som jag hittat på nätet och som jag skrivit ner adressen till i min bok, bara för att jag så gärna ville gå dit! Vilken lycka!

 

Kaffet var superbt. Lite syrligt och eget. Faktum var att det var så gott att jag surplade på det utan mjölk och åt kanterna på min BLT-surdegs-smörgås, samtidigt som jag njöt i fulla drag. Vi satt länge, länge och skrev i våra böcker. Jag skrev i min nyköpta kalender och Pyttan skapade en kompis-lista som vi alla fick fylla i. Nu vet jag tex att Pyttans idol är J.K Rowling och att Frida vill bli Drottning när hon blir stor. Vad vore vi utan listor...

 

Nör vi blev sugna på mer kaffe, reste vi oss för att hitta ett nytt ställe. Utnyttja tiden och staden. Vi styrde mot Covent Garden och ett kaffe-hak som heter Notes. Detta stod också med på min lista. Tiden försvann tyvärr så vi kunde bara gå förbi och kika in, sedan behlvde jag säga hejdå för att åka hem till Chiswick igen där jobbet väntade. 

 

Nu ringde det på dörren så att hela huset skakade! Det var Nick. Han ska till gymmet. Jag stavade precis gymmet med J och Y...jymmet... Lovely...

Har precis ätit "Toad in the hole" som är en väldigt brittisk rätt. Du gör helt enkelt en  typ av pannkaksmix, steker lite korvar och hettar på ugnen ordenligt. Sedan placerar du korvarna i ugnssäkra formar, en stor eller små portionsformar. Du fyller dessa med pannkakssmeten och poppar in dom i ugnen. Då exploderar smeten nästan och växer något enormt så får du små "puddigar" med korv i. Något som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter, nog skulle tycka om. Till detta fick vi gravy med lök och gröna ärtor. (Saknade lite lingonsylt). Idag var det nämligen Rebecca och Nick som lagade maten. Inte så hälsosamt, något smaklöst och lite färglöst men kul! Nu kan jag checka av min andra brittiska måltid. Done!

 

Idag har jag gosat runt i min varma, lena, ulliga tröja som jag fick av Siv i julklapp. Tack Siv!! Jag har bjudit mina finisar på både te och kaffe från affären Indiska. Ett Green Mango-te och efter middagen gottade vi oss med ett hasselnötskaffe som smakade typ som nougat. Så himla gott! dessutom går det att bland med vanligt kaffe för att dryga ut det och det smakade ändå gudomligt! Som en chokladbit och kaffe i ett. 

 

Imorgon är det fredag men tyvärr börjar inte helgen riktigt där eftersom jag ska baby-sitta för Emma och hennes kompis. Dock kommer helgen bli toppen med utgång på lördag och bio på söndag!

Njuter i sängen. Under täcket med pyjamasbyxor och raggsockar. Nick tog Emma till skolan idag så jag har inte klivt ur myskläderna än. En sådan lyx! Äter apelsin och ska kola på Glee tror jag. Senare idag får jag besök av Pyttan och Frida. Det ser ut att bli en fin dag!

Jag vet att det är bra och så, men jag är inte säker på om jag gillar den här nya vanan jag tvingats delta i. Detta att ha ätit upp middagen så sent som åtta. För ett, kanske två år sedan brukade jag och pappa aldrig äta senare än 18 på kvällen. Då hinner man lixom ha lite användning av maten innan man ska sakta ner för kvällen och somna in. Nu äter man, diskar i köket och sätter i soffan eller sängen. Inget händer lixom. Det är sådant slöseri på energi, vilket sedan blir ett överflöd i kroppen och det lagras för kommande användning. 

 

Jag ska dock inte klaga. Det är helt underbart att sitta still i soffan medan man känner matoset bli allt starkade och magen kurrar mer och mer av lockelsen. Idag bytte jag ocg Kate matdag och imorgon är det Nick och Rebecca som lagar maten. Det kommer nog bli lite så. Man byter till sig den dagen som passar bäst. 

 

Idag har jag sprungit vid Themsen, fikat på Gail's med Frida och Pyttan, pratat klokheter på en parkbänk i solen, spelat kort med Emma, INTE lagat mat och letat ny musik.

 

Det var första gången Pyttan åt på Gail's så vi festade till det riktigt ordentligt! Vi delade på tre olika godsaker. En morotskaka, en brownie med pecannötter och en chokolate chip cookie. Till det, det underbara svarta kaffet med varm mjölk. Så galat gott!

Med trapphuset menar jag inte det ofta kyliga, steniga och ekande utrymme där man tar sig mellan lägenheter utan huset som är fullt av smala, mattbeklädda trappor. Sex stycken för att vara exakt. Igår kväll, vid 20-tiden (Engelsk tid) kånkade jag upp min stora väska för de trapporna, ett trappsteg i taget tills jag tröttnade och hungern tog över. (I mitt rum längst upp stod nämligen en tallrik med äggröra och stekta champinjoner och väntade på mig) Då kämpade jag mig förbi två trappsteg om inte tre medan jag själv försökte få plats i trappan samtidigt som min last. 

 

Det hade varit en sex timmar lång resa tack vare försenat flyg som inte startade förrän 45 min efter utsatt tid och så även en tunnelbanelinje som inte gick. Jag fick därför knö mig in på en ersättningsbuss tillsammans med alla andra resenärer och deras väskor (alla kom från heathrow). Det visade sig så småningom att den här bussen enbart skulle gå till Hammersmitt och därför passerade mitt Chiswick på vägen och där satt jag, helt maktlös och såg de bekanta husen försvinna bakom oss. Väl i Hammersmith fick jag leta upp en annan buss som kunde ta mig tillbaka, mot Turnham Green. Väl vid polishuset fick jag byta till E3:an och kunde till börja rulla min väska hemmåt genom Grove Parks gator. 

 

Ett par extra stentrappor upp mot huset och jag kunde sätta nyckeln i dörren. Familjen var inte hemma, de kom först idag, så allt var nattsvart innanför fönstren. När jag satte nyckeln i låset började jag fundera över om jag faktiskt minndes koden till larmet. En liten il av panik for igenom mitt huvud och jag övervägde att ringa Frida och ha henne med mig i telefonen medan jag öppnade ifall hon behövde ringa polisen eller larmcentralen eller något, när jag stod där och frenetiskt tryckte in siffror medan larmsignalen löd allt högre. Det var dock ingen fara för koden satt kvar i minnet. När jag sedan vadat mig igenom all skräppost som legat innanför dörren, kunde jag äntligen rusa ner till köket och öppna kylskåpet. Jag anade vad som skulle möta mig och jag hade rätt.

 

Det var i stort sett tomt på allt som var grönt förutom ett par bifftomater som var snyggt mögliga. Jag slängde dem. Luktade på mjölken, datumet var nämligen utsmetat till ett ingenting. Lyfte på locket till brödlådan, en ensam bagel och knäckebröd. Det blev till slut då stekta champinjoner och äggröra med knäckebröd till. Grått men gott. Jag tog med det upp till min efterlängtade dubbelsäng, slog på datorn, bar upp väskan (mest för att det fanns kakor i den som jag ville ha sen) och la mig med datorn i knät för att kolla på friends. 

 

Jag tror att jag försökte stänga ute tystnaden lite med hörlurarna. Det var väldigt udda att vara "hemma" igen. Så bekant men ändå nytt. Allting luktade starkt av familjens tvättmedel. Det doftade som morgon när jag gick ner till köket. Det dova mullret och lukten av sköljmedel i tvättstugan. Det mjuka dunset när man skyndade ner i trappen. Utsikten från den högra sidan i sängen. Helt plötsligt var jag här igen. Det byttes ut mot min verklighet i Sverige och var på något sätt lika verklig. Bara så där. Så underligt.

 

Idag, nu, är familjen hemma. Jag har fått se på alla julklappar och Emma har tagit varje tillfälle att sitta i mitt knä. Det är skönt att ha dem i huset. Det är bättre då. Jag blir lugn av att höra något sköta sitt på undervåningen. Det luktar mat ifrån köket och jag minns sista kvällen jag var här innan jul. Undrar om Kate lagar Sheapard's pie...

Jag och pappa har precis ätit den sista frukosten ihop innan jag åker. Det känns väldigt underligt att åka tillbaka. Det är med väldigt blandade känslor. Jag kommer sakna så mycket med att vara hemma. Småsakerna. Det trapplösa livet. Tystnaden. Ensamheten. Bekanta vägar och en bekant bil. Pappa. Kewin. Mina frukostar. Den svenska tv:n, trots att den aldrig visar något bra när man väl sätter sig för att kolla. Att ringa mamma och prata med henne i 50 minuter medan jag ligger i min säng och vi mest bara andas. Slippa tänka på mat. (Trodde aldrig jag skulle säga så men det har faktiskt varit den största lyxen men att bo hemma. Dessutom att pappa inte riktigt bryr sig om vi äter någon lunch/middag eller inte utan löser det när det är dags). Göteborg.

 

Det är konstigt att Göteborg nästan är mer exotiskt och lockande än London för mig nu. Jag sa det till Clara igår när vi tog en kvällspromenad att jag inte kan komma på hur orden "London" lät i mina öron innan jag åkte dit. Innan jag lärde känna det. London, för en som aldrig varit där, kanske är som New York är för mig. Långt bort, främmande, exalterande och läskigt. London är nu för mig en karta av tunnelbanestationer, Pret-ställen, gatnamn, bussar, tidtabeller, Grove Park, skolgården, podcast när man åker tunnelbana. Staden krymper för varje gång jag utforskar en ny del av den. Den krymper, men blir inte mindre genialisk. Bara mer fattbar och bekant. Jag tappar respekten för det storslagna med att vara där. Leva där. Jag vill ha tillbaka den respekten. Jag vill känna mig liten när jag går på de stora gatorna. Vill se på staden med lika naiva men lyckliga ögon som en turist. Ibland i alla fall.

 

En stor det av det mäktiga i att bo i London, är ju att känna som som hemma. Vilket jag gör mest hela tiden.