Som jag redan anat var Delibutiken stängd och jag var för hungrig för att laga något vettigt. Då gjorde jag det som nästan är bättre än en middag; en fuskis. Jag rostad bagel med fruits & oats som jag hade ost och parmaskinka på. I en skål slevade jag upp lite grekisk yoghurt med kokossmak och lade på exotisk frukt. En kopp te för att lugna magen som varit i obalans hela dagen, ett stort glas juice och en halväten kanelbulle. Allt hamnade på en bricka som jag bar upp till sängen. Väl där kollade jag på ett x antal New Girl avsnitt medan jag åt kvällsmat i det tomma huset.

 

Lika trött som man borde vara en torsdag, somnade jag vid tio och vaknade av mig själv vid 7 då internettet slåt på. Några meddelanden vibrerade välkomnande i telefonen bredvid mig och jag bestämde mig för att gå upp. En lång dusch senare stod jag i köket för att åter igen äta frukost. 

Äggröra på rostad bagel. Hasselnötskräm med jordgubbar på halva. Yughurt med frukt från gårdagen, ett glas juice och en stor kanna kaffe. Downton Abbey på datorn och lite skypande med pappa så var den morgonen gjort till perfektion.  

 

Nu ska jag göra mig i ordning för att åka in till Trafalgar Square med Clara. Där ska vi möta Linnea, Sandra och Linneas vän som är på besök. Vi ska nämligen se på Jesus korsfästning. Den iscensatts tydligen varje år på Trafalgar Square. Vi är super peppade!!!

 

Någon gång på eftermiddagen hoppas jag kunna skypa lite med familjen som firar påsk idag. De ska vara hos mamma i Timmervik i år. Till kvällen är vi bjudna hem till Linnea på Libanesisk middag med vin. Kan den här dagen bli bättre?! Långfredag med lyxfrukost, korsfästning, skype-påsk-middag och libanesiskt. Swell!

Minutrarna tickar ner till min påskledighet. Ledig från jobb, från barn, ja till och med från familjen. Jag ska ha huset helt och hållet för mig själv fram tills på måndag. Åh jag längtar efter att inte behöva bära upp min mat till rummet utan att kunna ha långfrukost i köket utan att behöva vänta på att huset ska bli tomt. Laga var jag vill till middag. Sjunga högt. 

 

I kväll ska jag fira med att köpa lyxmat från deli-butiken till kvällens middag, rågbröd från gails och en hög med frukostpålägg. Sen har jag ju även bullar från dagens bullbak att festa med hela helgen lång!!

 

Nu gäller det bara att se till att allt som barnen ska ha med är packat, att de kommer till tandläkaren i tid och att allt längs med vägen går bra. Sen är det HELG!

Söndag och Brick Lane. Det var planerat och jag hade bestämt mig för att ha en långsam morgon med frukost i sängen och ett Downton Abbey-avsnitt. Det blev dock inte så. Inte alls. När jag gick ner, fortfarande iklädd pyjamasbyxor, bärandes på min musli och pink lady-äpple, hörde jag okända röster från Emmas rum. Jag tänkte att de kanske hade besök av någon som kommit in lite snabbt för att kolla på Emmas nya rum eller något så jag kikade in. Där var en blond tjej som jag inte sett innan så jag hälsade på engelska och fick veta att hon kanske skulle bli den nya au pairen efter att jag åkt hem. Barnen undrade om hon ville se mitt/hennes rum så jag fick skynda upp och ordna till sängen i panik.

 

När jag efter lite småprat går ner till köket för att fixa med min frukost sitter Kate, Nick, Sofia och en kille där. Jag förstår då att det är Mattias sonson som trolingtvis ska ta över efter Frida och att tjejen är hans tjejkompis som då passande nog skulle kunna jobba för Nick och Kate. Jag kliver in och söger hej, skakar han och småpratar lite, fortfarande iförd mina pyjamasbyxor. Mjölken är slut då jag får tänka om när det gäller fukosten. Nick och Kate antyder att jag skulle kunna fråga Victoria lite frågor och "förhöra henne" så jag går för att göra det, med frukosten i handen.

 

Jag bjuder med Victoria upp till mig och börjar förklara hur mina dagar ser ut. Efter en liten stund frågar jag om hon har körkort och hon svarar "yes, but it's a bigg differense from driving here and in Sweden". "Whait, are you Swedish?" frågar jag då. "Yes" svarar hon och jag utbrister; "Men varför pratar vi inte svenska då!?". Snacka om missförstånd. "Jag visste ju att du var Svensk" säger hon och jag märker att hon är lika lättad som jag. Vi pratar ganska länge om allt jag kan komma på att hon vill höra. Jag visar henne lite saker i mitt rum, frågar om hennes matvanor och varnar henne för vissa saker. Så småningom går vi ner till de andra i köket.

 

När de sedan gått ut enom dörren och jag fortfarande står där i mina pyjamasbyxor säger jag till Kate och Nick "I'm sorry about this" och pekar på mina kläder. "I didn't know they were coming" (vilket var absolut sant). De skrattar båda två och skämtar om att om Victoria inte vill jobba för dem så är det helt och hållet mitt fel för det dåliga intryck jag troligtvis gett henne. Så då vet de vem de ska skylla på. Jag går upp till mig och äter min nu kalla frukost fort som attan och drar mig iväg mot Brick Lane och mina vänner. Som alltid när man är på Brick

 

Lane åt vi mat från matmarknaden och letade second hand-kläder på alla marknaderna. Jag hittade ett par ljusbruka, fantastiskt vackra skor på golvet vid ett av klädstånden men kunde bara inte tvinga ner foten i dem utan skohorn så jag fick lunka iväg utan dem. Hoppat var ju i alla fall inte ute för mitt sko-letande. Än hade vi inte varit vid butiken som Sandra pratat om dagen innan. Det skulle bli nästa stopp men innan dess gick vi till Blitz som är en av de snyggaste och mest välsorterade second hand/vintagebutikerna jag varit i. Det första jag ser när jag kliver in genom dörren är ett par mörkbruna Dr. Martens. Jag DYKER ner på golvet och plockar upp dem. Rädd och hoppfull på samma gång lossar jag på snörena för att se vad det är för storlek. Det går knappt att se den slitna siffran som står stämplad på insidan av skon men det jag trots allt ser har formen av en femma; rätt storlek.

 

Sandra håller tummarna och jag skyndar mig att prova. De sitter bra, inte perfekt men bra. Lagom för en extra sula eller många lager strumpor. Men bäst av allt; priset. 55 pund för ett par vintage martens i otroligt skick. Jag tvekar lite då jag vet att jag kanske kan hitta något på det andra stället och då få helt nya så jag lägger undan dem. Killen i kassan ger min en timme, men då är han snäll, säger han. Det visar sig sedan att de inte hade några bruna alls på det andra stället så jag rusar tillbaka till Blitz medan de andra går vidare och köper skorna jag provade. Som grädde på moset fick jag 10% rabatt och det hela slutade med att jag betalade 49 pund för skorna. ETT KAP!

 

Tydligen är sulan ganska gammal för den är rejäl och har grova barkeringar, som en vandringskänga. De är gjorda i England, säger killen i kassan. De gör inte sådan sula längre så dessa var nog från 80-talet. Så nu går jag runt i skor som är äldre än jag själv. Så fort jag fått skorna i min påse går jag till närmsta stol och tar på mig dem. Sedan klampar jag ut genom dörren och vidare längs med Brick Lane för att möta upp de andra. Det känns precis rätt.

 

De andra ger mig tummen upp när jag kommer och grattulerar mig till mitt köp. Jag är lycklig. Vi avlsutar dagen med mer kläd-koll, svenskt bryggkaffe från Fika och disney-prat. När vi skiljs åt för att gå till olika tunnelbanestationer blir det en lång och hård kram till Emmie. Jag anade, visste, att vi inte skulle ses mer innan hon åkte tillbaka till Sverige (hon åker idag - tisdag). Vi bestämmer träff i Göteborg nästa gång jag är i landet och vi vinkar hejdå.

 

På tuben hem går jag, Olivia och Amanda igenom olika dialekter och skrattar högt tills deras station kommer och jag tar upp min bok som sällskap. Varje minut måste jag kolla upp för att beskåda mina tunga fötter som inte är tunga av trötthet utan av en extremt tjock sula från England. Jag är lycklig. Väl hemma visar jag alla mina fynd jag har på fötterna och de är glada för min skull. Jag äter couscoussallad med massa fetaost, pesto, köttbiffat och nötter och dricker te i min säng. Så himla bra dag!

 

 

Denna helgen skulle jag ta hand om mig själv. Leva och åka till stan UTAN Frida och Clara. Väldigt ovanligt då vi umgås i stort sett varje dag och har gjort så hela tiden. Självklart är en helg inte en lång tid men ändå. Fridas mamma och hennes väninnor var här för att fira hennes födesedag så Frida skulle vara med dem. Claras hela familj skulle även komma hit och se hennes London. Deras helg var ju därför komplett och fullbokad till max. De skulle ha massa kul!

 

Jag skulle faktiskt också ha kul. Det går ingen nöd på mig alls. Fredagen fick starta helgen, så som den ofta gör, med ett firande av Sandra. Först bjöds vi i och för sig på en helt fantastisk brunch hos Clara. Frukost a la Jamie, tolkat och utfört av begåvade Clara. Toast med lax och ägg (!), grön spenatsmoothie och kaffe bland annat. Vid andra rundan toast som då blev en annan variant med fetaost, tomater och avokado, kollade vi på seanste avsnittet av Glee. Vi följer det slaviskt och måste se avsnitten ihop. Vi myste på och jag såg fram emot en lugn eftermiddag fri från barn men fick dock gå hem för tidigt för Rebecca slutade skolan tidigt. Hon har nu påsklov och ska ha det till den 15 april....galet... Jag kände mig dock dålig så jag lagade lunch åt henne och frågade sedan om det var okej att jag gick upp för att sova. Jag skypade lite med mamma och pappa. Under tiden kom Nick hem, även han dålig, sedan Kate och jag gick ner för att säga hej. Hon visste att jag mått lite dåligt så jag blev ursäktad och kunde återgå till min säng där jag vilade fram tills det var dags att ta sig ut i stormen, ja det var nämligen storm.

 

Sandra, min darling, fyllde 20 dagen till ära, så vi skulle ut och äta Libanesiskt. Det hade hon bestämt. Efter mycket krångel beslutade vi oss till slut för att åka till en restaurang i Paddington. Efter ett par byten mötte jag Agnses i den kalla tunnelbanestationen. Jag fick någon minut senare krama Sandra men även Emmie, som är på besök i landet för att fira sin Sandra. Det var så långe sedan jag såg henne och jag har verkligen saknat att ha henne här. Hon får mig att göra saker, fånga dagen, på ett sätt som jag inte kan på egen hand. Nu när jag varit i närheten av henne ett par dagar kommer jag nog sakna henne ännu mer än innan dock... vilket är hemskt.

 

Vi tog oss i alla fall genom regn och stormvindar till restaurangen. Det såg dock mörkt ut, bokstavligt talat. Det var släckt i hela restaurangen och på lappen på dörren stod det att det var stängt på grund av brand. VA FASEN! sa vi och stampade besviket där ifrån. Klockan var då redan kvart i nio på kvällen men vi VILLE ha libanesiskt. Vi traskade därför tillbaka till tuben och åkte till Bond Street där vi visste att en likadan restaurang skulle finnas. Tyvärr hittade vi den inte men likväl en annan restaurang som serverade turkisk eller libanesisk mat, vi vet inte riktigt vilket. Vi insåg snart att vi kommit helt rätt.

 

Det var en otroligt ocharmig lokal med kliniskt vita dukar på bord som stod för nära varandra och helt fel placerade. Det vita ljuset kom från en eller två stora lampor i taket och det kändes lite som en matsal på ett dåligt hotell. Dock vägde maten upp detta. Alla förutom Linnea beställde ett smakprov på deras Meze-utbud. Det bestod av tabouleh, en nötsallad, lam på hummus med pinjenötter, baba ganoush, gröna bönor i någon slags creme fraichsås, rattatoui (tror jag), falafel och en slags spenat och ricotta bakelse i filodeg. Detta var bara förrätten. Man fick dessutom välja en varmrätt från en rad olika alternativ. Jag valde köttfärsmoussaka och den var helt galet god.

 

Vi satt och kråmade oss och åt och drack rödvin och åt lite mer och slickade skålarna. När servitören kom för att ta bort de första skålarna såg han hur Emmie slickade skålen med lam och hummus. Antagligen blev han smickrad så vi fick en extra, helt gratis. Vi drack turkiskt rödvin och pratade, skålade och hyllade maten vi precis avnjutigt. Så galet bra att en sådan stormig och sen kväll slutade där.

 

Vi satt kvar tills de slängde ut oss i stort sett och letade bar utan resultat. Istället åkte vi hem. Nästa dag skulle vi ju ses igen. Hoppas du tyckte om din födelsedag och sverigeflaggorna och maten och vinet och att du fick skrattat Sandra. Puss!

Jag, Frida och Clara åkte till TATE modern som är ett gigantiskt hus fullt med konst. Det var allt ifrån Picasso-tavlor till fyrkanter i olika former. Vi drack kaffe och åt lunh med utsikt över Themsen. Efteråt gick vi runt i shoppen som hör till alla utställningar. Där hade man kunnat gå runt i över en timme.

 

Jag och Frida sa sedan hejdå till Clara som skulle skynda hem. Vi gick istället över Millenium Bridge, den som blri förstörd av dödsätare i sista(?) Harry Potter-filmen. Väldigt häftigt! Sen sa jag även hejdå till Frida och började gå längs med Themsen till Waterloo. Jag skulle kolla upp vart Royal Festival Hall låg eftersom jag samma kväll skulle dit och se på Emma när hon och hennes skolkamrater skulle sjunga i en gigantisk barnkör. 

 

Jag stressade ihjäl mig, sittandes på tuben. Det finns nog få saker som är så psykiskt påfrestande som att sitta på ett säte i tuben och se minutrarna ticka förbi och inte kunna göra något åt situationen. Det går inte snabbare vad du än gör. Allt du kan göra är att ångra att du inte sprang när du såg det andra tuben stå på stationen eller förbanna dig själv för att du inte tänkte på att ta tåget. 

 

Jag mötte familjen på en restaurang som såg väldigt fin ut men som bara hade medelmåttig mat, hörde jag. Vi tog plats i den stora salen och började spana efter Emma och hennes klass. Eftersom de var så många barn från olika skolor i Hounslow-området, fick hälften av barnen börja konserten, sittandes längst bak i salongen. Efter halvtid bytte de plats med barnen bakom scenen. 

 

Det var en del mäktiga bitar som framfördes! Bland annat ett trumm-nummer med två gäng som "fightades" med sina trummor. Det ena gänget hade ståltrummor i olika former, modärna saker. Det andra rockade loss på afrikanska trummor. Så det blev en trumm-battle. Så himla fräckt. Trots att jag knappt kunde se Emma bland mängden av barn, var det himla fint alltihopa. 

 

Vi kom hem sent, efter en tågfärd och kort taxiresa. Jag gick och la mig vid halv tolv ungefär. Tack och lov fick jag sovmorgon idag, eftersom Emma fått lov att gå till skolan vid tio, tillsammans med alla andra barn som uppträdde kvällen innan. Idag har jag hämtat saker, köpt saker, väntat på saker och packat in saker som har med Rebeccas födelsedag att göra. Hon fyller nämligen 12 år idag! 

 

Jag åt en grön lunch i form av grönsakssoppa med pesto i. Drack hasselnötskaffe till efterrätt. Ikväll ska vi till Annie's som är en restaurang här vid Themsen. Det ska bli mysigt. Imorgon ska jag prova Docs med Frida! See yah!

Tidigare idag var jag på TATE modern med Frida och Clara och såg på konst.

 

Har ätit en tidig middag bestående av lasagne från igår, stekta bönor, cuccini och sallad.

 

Dricker nu hasselnötskaffe. Underbart.

 

Ska om ungefär en kvart ta mig in till stan igen och möta upp delar av familjen för att se på Emma som sjunger med sin klarr på Royal Festival Hall vid Waterloo. 

 

Kommer komma hem vid tio ikväll och hoppas på en sovmorgon, eftersom Emma ska få en och börja skolan klockan 10.

Förlåt att jag bara försvinner periodvis. Ett hektiskt veckoslut följt av en fullspäckad helg på annat håll som sluter i en fasligt trött söndagkväll, får resultatet att jag inte orkar sätta mig här och skriva för jag vet att jag kommer behöva sammanfatta så väldigt mycket. Skoj saker för det mesta, men de övermannar mig och gör mig dåsig tills jag inte orkar mer och tar till flykt in i seriernas värld. 

 

Jag struntar därför i att sammanfatta veckan utan går rakt på helgen, även den i korta drag. I fredags slutade jag tidigt av olika praktiskt sammanträffande orsaker, så jag och Frida åkte in till stan för att stilla mitt plötsliga "Jag vill prova kläder på Top Shop och kanse köpa något, ju dyrare desto bättre"-behov. Klockan var då sju på kvällen men affärerna stänger vid åtta så vi hade massa tid. 

 

Vi mötte sedan Agnes på en restaurang i Soho som vi passerat ett par gånget men aldrig varit på. Det var god mat, mysig lokal men usel service och vrålande hög musik som inte ens var bra. En blandning mellan klubb och salongsmusik. Det blev högre och högre i takt med att kvällen blev senare. Vi var inte ensamma om att märka det för vi delade förstående blickar med folk från bordet intill. 

 

Clara gjorde oss sällskap, hon hade nämligen ätit med familjen i Chiswick. Vi drack upp vårt vin, bad om notan, vägrade betala för den "obligatoriska" serveringsavgiften som de lagt på på vår nota och gick. Vi gick inte långt dock utan slank in på en bar några meter längre ner på gatan. Det var ett slags Hawaii-tema på inredningen med fisknät i taket, palmer och bambu. Vi drack den "lokala" ölen som alla drack med en limeklyfta i. Den var god. 

 

Vi åkte hem med sista tuben och sprang i tunnlarna. Det uppstod någon slags härlig sammhörighet med en annan grupp människor som tog sig fram genom gångarna för att nå tuben. De sprang de med. Plötsligt började någon an dem skrika och alla gjorde likadant. Så vi prang mot fredagens sista tunnelbana från piccadilly medan vi skrek tills det ekade. Sedan andades vi med stora flämtande leenden. Det är verkligen underskattat att springa för ingenting. Det har jag och Pyttan alltid sagt. 

 

Lördagen började tidigt för vi skulle möta Agnes för en dag på marknaded Broadway Market. Det var lite dåligt väder dock men vi klarade oss ganska bra ändå. Som på alla marknader fanns det massa gott att äta. Bröd, hela grisar, bagels, kakor, ostar och brownies. Efter att ha suktat efter en viss brownie ett tag gick jag för att köpa en att ha på tuben hem. "Can I have the biggest one please" sa jag till den unge mannen. Han kanske, kanske minndes mig från tidigare under dagen då jag stått halvt lutad över brownie-högen och drägglat. Jag hade då sagt att jag skulle komma tillbaka, och det hade jag ju faktiskt gjort. Han sa i allla fall Ajjemen (fasst på engelska) och lyfte på några för att hitta en stor. "I'll give you one for free as well". VA!? hörde jag rätt? "Seriously?" Två gigantiska, FANTASTISKA brownies för priset av en. Jag åt av dem i små omgångar hela vägen hem och senare på kvällen. Det sista åt jag upp i morse. Ett av de bästa köpen jag någonsin gjort tror jag. 

 

Förutom det köpte jag även röd pesto och en kjol i vackra, dova färger som jag bara blev helt förälskad i. Vi åkte sedan tillbaka till Chiswick. Frida skulle passa barn så vi hade planerat en myskväll hos henne. Jag och Clara gick för att hyra film och köpa ingredienser till tacos. Det blev en megagod middag och en mysig kväll med Glee-avsnitt i soffan. När Anton lagt sig såg vi även på Black Swan som var bra men oerhört obehaglig!

 

Nästa dag tar vi i korta drag. Jag vaknar i ett tom hus (har sovit själv hela natten för Kate och barnen sov hos en kompis och Nick var utomland på jobbresa). Jag ramlar i trappan det första jag gör och slåt i ena skinkan något enormt. Jag ligger och kvider ett tag innan jag går på toaletten som planen var från början. Jag äter mumsig frukost i köket bara för att jag kan och för att jag vet att ingen kommer störa mig. Sedan tar jag på mig min...va fasen... det här skulle ju bli kortfattat..... Jag är omöjlig.... JAJA. Jag tar på mig min nya kjol och går mot Overgroundstationen för att möta Clara, Frida och Karolina och åka till IKEA.

 

Vi tog oss dit, fikade med kanelbulle, köpte saker som förvaringslådor, påskägg, sill och påskmust. Jag och Clara förberedde oss för vår lilla påskmiddag som vi ska hålla. Vi tog oss sedan hem, vilket inte gick riktigt lika bra. Det slutade med att vi gick en väldigt bra bit och Frida lyckades på något sätt få smeknamnet Quasimodo och puckelrygg. Hon bar nämligen alla mina och hennes saker i en stor ikeaväska som hon hade som ryggsäck. Iförd klackar och under ett paraply som ser ut som ett tivoli klev hon fram där i regnet mitt ute i ingenstans. Charmerande som få. 

 

Jag tog mig hem med öm ända, axel och arm, blöt om fötterna och jättetrött. Jag hade den briljanta iden att ta ett bad, det första någonsin i det här huset faktiskt. Det var himmelskt, till en början. Jag hade kunnat somna i den varma tyngdlösheten med bubblorna som huvudkudde. Dock övergick den behagliga, yttre värmen i en inre, kokande hette som läckte ut ur min panna. Att svalka mig i kallvatten för att inte kolappsa. 

 

Efterråt var jag helt mör. Jag vet att det är en klyscha att beskriva det så men det finns faktiskt inget annat som passar så bra som just det ordet. Du är mör, färdig, mjuk, lös, svag. Jag var så ofantligt trött. Det slutade med att jag fick äta kvällsmat, ursäkta mig när Kate kom hem och förklara att hon inte behövde göra någon middag till mig (klockan var ju för fasiken kvart i åtta när hon skulle börja, stackars kvinna. Stackars barn också...) och berätta att jag var så trött att jag behövde gå och lägga mig tidigt. Så gjorde jag också. 

 

Det var min helg. Som skulle bli kort men som blev en kortare novell. As always. Sorry. 

Veckorna flyter på. Vardagar tar slut och blir till helg. Helgen blir till ända och nästa vecka tar vid. Försvinner lika fort som den förra. Det är ruskigt, så snabbt det går. Jag börjar planera in en resa hem innan jag lämnar huset för gott och inser då att de långa månader jag tidigare fruktat något, nu verkar otillräckliga. Om jag åker hem någon gång i mitten av allt, kommer det inte hinnas med ett sista besök av pappa och mamma. Det finns få saker som slår att ha föräldrarna på besök. 

 

Mina veckor kanske går så fasligt fort eftersom jag fyller dem med saker hela tiden. Dumt va. Saker som att upptäcka nya caféer. Precis i min stil. Igår var vi till exempel på Breakfast Club vid Old Street. Vi skulle nämligen fira Linnea som fyllde 20 år! Det blev en hej-dundrande frukost. Jag och Clara delade på en Halloumi wrap med soltorkade tomater, balsamvinäger, spenat och coleslaw till och en megagod, söt french toast med äpple, kanel och sirap. 

 

Vi planerade att någon gång i sommar gå ut där i öst, dansa och festa hela natte och äta frukost/nattamat på Breakfast Club när de öppnar vid åtta. Det är ett perfekt ställe att börja en morgon på. De har gamla möbler, tv-apparater, serietidingstaperet på toaletten som också är ett litet mini-disco. Ett nytt favoritställe helt klart. Synd bara att det ligger så långt bort och att det kostar nästan 6 pund att åka dit och tillbaka.

 

Idag har jag haft sovmorgon då Nick tog hand om Emma och följde henne till skolan. Han ska även hämta henne och underhålla henne ram tills att han behöver åka till flygplatsen. En himla skön dag. Jag sov till klockan var åtta och låg sedan och slummrade ett tag, stirrade upp i taket, funderade över frukosten jag snart skulle äta, kom på mig själv med att försvinna i tiden och i snurrande tankar. Jag satte mig sedan upp i sängen och lästa några sidor Harry Potter innan jag gick ner och sa hejdå till Emma och Nick.

 

Två koppar kaffe ( jag måste nämligen använda den stora presskannan eftersom den andra har åkt i golvet. Att ha kaffe på morgonen får därför bli ett "treat". Jag kan ju inte göra en stor kanna var eviga dag) och en skål med müsli, äpple och massa mjölk. Ett Downton Abbey-avsnitt på det och morgonen är perfekt.

 

Nu ska jag ta mig upp ut min behagliga, varma säng och förhoppningsvis springa en tur vid Themsen. Som jag sa till Clara igår, det finns ingen anedning att klaga på mitt liv. Ingen anledning alls.

 

Drinkarna dricker vi på en bar som heter The Adventure bar. Ett väldigt klubbigt ställer med drinkar från himmelriktet. Vi smakade bland annat på en med jordgubbar, basilika och svartpeppar, en annan som hetter The Pornstar som inehöll vaniljvodka, passionfruktsjuice och ett shottglas med Prosecco vid sidan av. Hallå va gott det var! De hade även shotts i alla dess smaker. En som skulle smaka kakor och grädde, en som smakade rabarbergodis, en som skulle smaka skittles och en som bara var hur god som hälst. 

 

 

Vi drack och fuldansade, pratade med is-bärar-killen som hette Jordan men som ville kallas Taddy. VARFÖR, tänkte jag och Clara. Jordan är ju något av det fräckaste man kanheta. Kvällen slutade med kaffe och haläcklig chokladkaka på ett 24-timmars öppet café som såg ut att ha fastnat i Italien för si-sådär 40 år sedan. Jag kom hem och klev ner i sängen klockan tre.

 

 

Nästa morgon hade vi bestämt att vi skulle äta Pret-frukost vid Strand. Något annat skulle vi troligtvis inte orka med. Det var jag, Frida, Clara och Karolina. När alla satt sig och köpt sin mat säger Clara; "Ja men nu när vi sitter här allihop..." Och så drar hon fram ett kuvert från sin väska. Jag anar oråd. Lur. Spänning. Förväntan. Glädje.

 

"Ja, jo. Nu är det ju så att vi känner att vi inte riktigt är klara med att fira dig" säger Frida och kollar lurigt på mig. Det gör de andra två också. Jag får bara ur mig ordet "Nä,ä". På kuvertet står mitt namn och massa hjärtan. Mitt egna bultar snabbare. Jag öppnar kuvertet medan tusen tankar flyger runt i mitt huvud. Ouppnåeliga och galna. Jag kan inte ens fokusera på dem, så otroliga verkar de vara.

 

Jag tar upp innehållet ur kuvertet och läser texten på det. Mimar orden för att förstå. Min hjärta exploderar fortare än min hjärna hinner förstå vad detta innebär. Jag håller i fyra biljetter till musikalen The Lion King. "Vänta va?! Den tionde? Är det idag?!" Jag kan inte slå ihop ett och ett riktigt så när de alla nickar och jag får bekräftat att; jajemen. Vi ska gå och se den idag klockan halv tre. Teatern ligger precis runt hörnet här. Då börjar jag nästan gråta. 

 

Musikalen är precis så bra, om inte bättre än jag förväntat mig. Jag kunde bara ana hur fatastiska kostymer det skulle vara och hur vackra kulisser jag skulle få se. Ändå tog det mig med storm. Så otroligt bra hela grejen, från musik till minsta fågel. Det är verkligen något jag rekomenderar er att åka och kolla på. Verkligen.

 

Efteråt kunde vi inte släppa det stora vi varit med om. Vi pratade om det hel vägen tillbaka till Chiswick. Inte heller kunde vi låta dagen dö ut. Inte efter det här. Därför åt vi mumsig pizza på Franco Manca innan vi sa hejdå. En sån fantastisk söndag som blev något jag aldrig kunnat ana. Åter igen, jag är så lyckligt lottat som har sånna fina vänner. 

Söndag visade sig bli en ordentlig smak av England. Vi började med att äta upp så mycket vi kunde av frukostmaten innan vi drog oss mot bussen. Vi hoppade av vid British museum och gick in för att se på mumier och gamla saker. Det var en fantastisk byggnad, väldigt obrittisk och otippad interiör men pampig.

 

När vi tröttnat på att gå runt bland glasskåp, började vi ta oss fram längs med gatorna för att komma till Covent Garden. Min lilla "skolklass" fick lyssna till live-musik vid Covent Garden Market, sola näsan lite i den svaga solen, se på gatu-föreställningar och bara vara för en liten stund.

 

Vi bestämde sedan att ta oss till platsen där dagens stora händelse. Vi skulle nämligen gå på äkta Afternoon Tea på The Cadogan i Knightsbridge. Vi strosade runt i orådet och häpnades över hur propert och fancy allt var. En ganska stor kontrast till området vi rörde oss i i Camden där vår lägenhet låg.

När vi kom fram till hotellet The Cadogan blev jag ordentligt nervös för att vi kanske inte skulle få komma in, att vi inte var tillräckligt fint klädda. Vi var dessutom en halvtimme tidiga men vi klarade inte av att så utanför att vänta så vi gick in och tänkte att vi kunde vänta i entrén. En stilig man i komplett utstyrsel mötte och granskade oss. Vi såg nog något malplacerade ut i våra mössor, tjocka jackor och vantar. Jag berättade att vi bokat bord och undrade om vi kunde få komma in lite tidigare. Han föste snabbt in oss i det innre rummet, the sitting room. Det kändes lite som att han ville bli av med oss...

 

På vägen till vårt bord passerade vi ett rum som var fullsatt med små uppklädda damer med vackert lagt hår, pärlhalsband och fina örhängen som satt i små öronlappsfåtöljer medan de sippade lite på sitt te ur små koppar. Det kändes som att jag våldgästade och smutsade ner deras behagliga atmosfär medan jag gick där. Tack och lov satt vi i ett rum lite längre in där stämningen var lite mer tillbakalutad.

 

Jag hade vetat om det och det var planerat sedan länge, min födelsedagslunch med Frida och Clara. Jag hade fått välja vad jag ville äta och jag hade sagt; en bruchetta med tomat och basilikaröra och en med chevréost, valnötter och honung.

 

Jag hade länge tänkt på vad jag ville ha till efterrätt och det jag saknade aldra mest var svensk hederlig smulpaj med blåbär och vaniljsås. Jag saknar nästan ingenting från Sverige i matväg förutom svenska, syrliga, näringsbomber till blåbär. Inte de där mesiga, milda amerikanska som de äter här. Det går ju inte att få tag på blåbär här, inte ens frysta så vi skulle istället göra hallonsmulpaj som ju är minst lika gott det!  

 

Min tisdag började med att Frida ringer mig och säger att Justin Bieber har tvingat oss ändra planer. Med det menade hon att Nathalie, Claras flicka som hon tar hand om, hade varit på en konsert med Justin Bieber kvällen innan och att den slutat så otroligt sent att hon inte kunde gå till skolan idag. Så vi, eller snarare Frida, fick packa med sig allt och ta sig hem till Clara istället för att vi skulle vara hos henne som planerat.

 

Min morgon flöt på utan sådana stora problem. Jag behövde endast vänta på en matlevetans som skulle komma vid tio/elva. Innan dess tog jag en kort springtur för att få upp aptiten ordentligt, tog en dusch och klädde mig i min nya klänning. När maten var inpackad i kylen tog ja på mig conversen (premiär för i år) och promenerade med öppen jacka till Clara. Solen sken och värme mina trumpbyxe-ben. En fantastisk dag som bara hade börjat.

 

När jag kommer hem till Clara står de båda två i köket och fixar för fullt. Clara har gjort scones till Nathalie och Frida rör i tomat och basilikaröran som doftar underbart. Vi kramas och De sätter igång med mackorna. Jag ser en stor pajform stå på köksbänken och går fram och luktar på den. Det doftar helt ljuvligt. Jag frågar om de använt både blåbär och hallon för den är så mörk. Frida kollar då lurigt på mig och säger; "Jo förstår du. Det är så här, att det är svenska blåbär". Jag fattar ingenting. HUR!?

 

Fridas bror har helt enkelt tagit med sig två paket frysta båbär i väskan när han flög hit samma helg som mina föräldrar etc var här. Jag blir helt mållös. Jag ska få SVENSKA BLÅBÄR! Inte nog med det. Frida går fram till kylskåpet och tar fram två pakt med ICAs vaniljvisp. VANILJVISP!!! Jag bubblade över av kärlek. Frida bara log och skrattade. FINA HON!

 

Ni kan ju ana att det blev en god lunch. Så god så jag vet inte vad! Clara dukade utebordet så vi satt ute i solen medan vi åt våra mackor. Jag öppnade paket lite om vart annat. I det första fick jag en blå sommarklänning med vita svalor på av Clara och frida. Den satt superbra! I det andra paketet, som var från Frida och Pyttan fick jag en helt fantastisk fotobok med bilder från de gångna åren på oss och våra vänner. Den var så galet fin och fylld med roliga minnen från saker vi gjort ihop.

 

Efter maten och solskenet som tyvärr försvann bakom hustaket, åt vi den underbara pajen. Jag hade lixom redan från början bestämt mig lite för att äta på tok för mycket för mitt eget bästa. Det var ju lixom en chans på miljonene att få samma sak ingen inom den närmaste framtiden. Det slutade därför med att vi skrapade rent hela pajformen från blåbär och smulor. Jag njöt. Åh va jag njöt. Nu när jag tänker på det kan jag fortfarande känna smaken och ångra att jag åt allt så fort. Om jag ätit liiiiiiite, liiiiiite hela tiden hade jag kanske kunnat hålla på att äta fortfarande. Va gott det hade varit...

 

Jag är så förbannat lycklig som har så fina vänner. Som fixar och donar och ordnar och bestället och fotar och lagar och tänker och planerar så att jag ska få bli så här glad. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna dem. Tack ni fantastiska människor. 

Lördagen bestod av att strosa längs med Oxford Street och kolla i affärer, se på fasader och bara vara. Jag ville himla, himla gärna te med dem till Gails men att försöka få plats på Gails i Soho en lördag vid middagstid var att be om för mycket. Istället fick vi sätta oss på Yumchaa som är väldigt bra det med. Vi åt mackor och vilade oss efter många timmar av sakta lunkande.

 

Så småningom drig vi oss ut i det tunna solskenet och gick till Carnaby Street där det blev lite mer fönstershopping. Målet för kvällen var Byron vid Lecister Square så vi började dra oss dit. Min tanke var att vi skulle passera Piccadilly på vägen så vi tog Regent Street ner. Dock möttes vi av poliser och avspärrningar. Det visade sig att en vattenledning typ sprängt mitt i vägen på Regent Street. En mycket underlig syn. Vi tog istället en sidogata, slank in på Whole Foods och vidare ner.

 

Vi passerade Picadilly och bestämde oss sedan för att hitta en nice pub att vänta på. Vi hamnade på en i kanten av Soho som bara serverade öl och drycker från sitt egna märke, vad det hette minns jag inte. Där satt vi i alla fall och lekte hänga gubbe ett tag innan det var dags att gå mot Byron för att få bord.

 

När vi kom dit var det helt knökat men den rare killen i dörren löste så att vi fick knö ner oss vid ett bord precis vid köket. Det var lite högljutt men vi fick i alla fall plats. Så åt vi då Byron burgare. Jag tog en med extra avokado på. Helt gudomligt gott! De andra åt och var nog riktigt nöjda med maten. Fyra av oss delade på en Cheesecake till efterrätt och den var lika god som jag mindes den. Det var nämligen ett tag sedan jag åt den sist. Resten av kvällen spenderade vi i matkoma framför TVn i lägenheten.

Fredagen började med ganska sen frukost i vårt kök. Jag tyckte att vi skulle koka ägg, för det hade vi ju köpt. Jag hade också varit bestämd med att vi inte skulle bry oss om att köpa salt för det kunde vi sno på ett Pret eller något. Nu var det ju så att vi inte ens varit i närheten av något Pret på hela dagen så några små saltpaket hade vi ju inte. Detta slog mig när jag skulle skala mitt ägg och jag utbrast; men vi har ju inget salt! De andra såg på mig och sa; näh... Som om det ju varit förstått sedan länge. Skämmigt. Vi åt i alla fall äggen med lite salt skinka och salami, så det gick bra. (Jag kan ju trösta mig med att jag lyckades få dem perfekt kokta).

 

Vi kunde med att ha en långsam morgon för dagens första stopp skulle bli Borough Market, en matmarknad vid London Bridge. Det var först lite krångel med att hitta till själva marknaden då vi kom upp ur tunnelbanan på ett helt annat ställe än vad jag är van vid. Vi gick sedan runt och provsmakade, jag pekade, pratade och höll ordning på min lilla grupp. Mamma och Hanna kom bort hela tiden i myllret av människor. Jag och pappa köpte fin choklad, mamma köpte en passionfrukts-curd och jag köpte även en burk med pesto åt familjen som de tycker är god.

 

Jag älskar verkligen Borough Market. Om jag någon gång i framtiden bor i en egen lägenhet här i London, ska jag ha det som en tradition att en gång i månaden åka dit och köpa massa gott bröd, fina ostar, olivolja och kakor för att sedan åka hem och bjuda till mys-middag i mitt vardagsrum.

Det var tyvärr en ganska kall dag så vi ville värma oss och äta lunch. Därför skippade vi trippen till Waterloo och åkte in till Oxford Cirkus istället. Vi letade tröja och vantar till Maggan men hittade ingenting. Istället tog vi oss till Flatplanet där vi skulle äta lunch. Vi hade turen att komma efter lunch-rusningen så vi fick en toppenbra bord. Alla beställde och åt, nöjda med sina tunnbrödspizzor. Jag delade med pappa.

 

Efter en lagom lunch åkte vi tillbaka till Camden där vi drack lite kaffe, bytte om och gjorde oss lite fina för kvällen. Det skulle nämligen bära av till Westfield och Jamies Italian. Vi gick lite för långt för att till slut ta en buss som inte gck hela vägen men vi kom i alla fall fram till slut. Vi hann dessutom ta en tur in på Jamies affär när vi mellanlandade i Notting Hill.

 

På Jamies fick vi plats i ett av de turkosa båsen som jag och Frida alltid velat sitta i. Tyvärr var det precis vid toaletterna och vi fick inte gå igenom köket men det var helt okej. Vi åt oliver på is och tapenade som var supergod. De hurrade för mig och jag fick presenter; ett svart förkläde och en handduk från Skepshult av Maggan, Sacke och Oscar, en gammal skrivbok, inbunden i lin och med ett broderat sigll på av Siv där hon skrivit ett litet meddelande om att jag skulle få min present när jag kom hem till Sverige. Hanna sa även hon att de väntade med min present. Jag antar och väntade mig desstuom att det skulle bli så. Dock fick jag en fantastiskt fin present av mamma och pappa. Ett stort, tungt kors i guld, gjort av deras förlovningsringar. På korsets framsida var det ingraverat 1993, mitt födelseår. Fantastiskt!

 

Sedan åt vi pasta tills vi var proppmätta, drack lite kaffe och snodde med oss servetter. Kvällen slutade med bussfärd hem då Hanna och Maggan för första gången satt längst up, längst fram i en dubbeldäckare. Det är alltid lika kul att se folks reaktioner på den engelska trafiken och deras bussar. En fin, för tidig födelsdagsmiddag.

Vid halv sju i torsdags kväll klev jag utanför dörren i Chiswick med en mycket större packning är vad jag planerat, och började rulla min väska mot bussen. Jag skulle ta mig till Victoria station där jag skulle möta pappa, mamma, Maggan och Hanna, för att sedan leda dem vidare till Camden och hämta ut nyckel till vår lägenhet som vi skulle hyra.

 

När jag kom ner i tunnelbanan för att möta dem såg jag först Hanna och Maggan stå i kö för att köpa kort. I nästa sekund hör jag någon ropa; Moa! och en skinande glad mamma uppenbarar sig ifrån höger i mitt synfällt. En lång kram, krulligt hår mot kinden och mammas doft. Fint. Pappa stod med resväskorna lite längre bort. När jag såg hur lite alla hade med sig, skämdes jag lite över mig själv i mn stora jacka och många väskor.

 

Vi tog tunnelbanan till Camden där vi sedan gick av och leddes till "agenturen" av pappa som studerat google maps i två månaders tid inför detta. Det var lite krångel med betalning och darorer som lade av men til slut fick vi två par nycklar och vägvisning till vår lägenhet. Efter många om och men hade pappa till slut fått upp dörren till både ytterdörren och vår dörr. Vi var inne. Klockan var då kanske halv tio.

 

Det var ganska stort faktistk! Mycket större än jag tänkt mig. En korridor som ledde från vardagsrummet till de två sovrummen. Ett relativt stort kök med kaffebryggare (!), två toaletter med badkar och en platt-TV i vardagsrummet. Jag yrde runt och hyllade allt i mitt exalterade tillstånd. De andra var något mer lugna och rationella.

 

Det gjordes kaffe med kaffepulver och sedan gck vi till Sainsbury's för att handla frukostmat och snax. Vi kom inte ut ur affären förrän klockan var elva. Vi skyndade hem i kylan för att värma soppa och dricka vin runt vårt köksbord. Sedan åts det lite chips innan vi kröp i säng, med stora planer för morgondagen.

 

Sitter nu i min säng efter en hel-mysig helg ihop med min lilla turistgrupp, bestående av mamma, pappa, Maggan, Hanna med tillhörande bebis i magen (även kallad Pippi). Jag har lett dem genom Londons gator så gott jag kunnat i ett par dagar nu. Visat dem restauranger, tipsat om maträtter, pekat på hus, förklarat kartor och fyllt på oysterkort. 

 

Förutom det fyller jag faktiskt år idag. 20 stora, härliga, fina år. Det är så gammal jag velat vara sedan jag kan minnas, typ. Jag och Amanda drömde om att vara 20 år, jobba som djurräddare i djungeln och ha varsin 21-årig pojkvän som var jätte kära i oss. 

 

Nu är jag 20. Dock lever jag inte så som jag tänkt mig. Kanske är det okej det jag har ändå. Bor i London, tar hand om engelska barn och kärleken i livet är mina vänner. Inte pjåkigt alls faktiskt. 

 

Imorgon skajag bli firad på riktigt med lunch hos Frida. Imorgon ska jag även försöka dokumentera min helg så ni får se hur vi haft det. Tack ska ni alla ha för alla gratulationer och kramar. Det känns konstigt att inte fira sin födelsedag i skolan. Att inte ha en klass som säger grattis i skolsalen. Jag har såklart fått gratulationer från gamla klasskamrater men det är något med den där dagen i skolan som är DIN dag. 

 

Jaja. Det är inte fel att fylla år i ett soligt England heller. God natt