Det var en vanlig måndag. Jag hade tid att döda. Jag har ofta det. Så jag tänkte att jag kunde gå en liten promenad i vårvädret som plötsligt slagit ut. Ttrots att jag gick förbi den första vägen som leder till "dagisskogen" (den vi alltid vandrade till för att leka trädlekar, äta matsäck och springa runt när vi gick i skolan), hamnade jag där ändå. Jag gick i det som nu är ett kalhygge, på en stig jag inte för mitt liv kunde känna igen från min barndom. Jag stängde av musiken och lyssnade på solen och den starka vinden som jagade upp varandra. Så blickade jag upp mot den stora kullen som sträckte sig längs med min höra sidan. En kulle man inte kunnas se förr eftersom den varit dold av granskog. Jag tvekade faktiskt en gång eller två, men sen vek jag av från stigen och stegade mig fram genom snårigt sly och upp för den kaotiska branten. "När slutade man gå utanför stigen?" tänkte jag. Vid vilken ålder känns det inte längre självklart att ta den krångliga, steniga, buckliga och roliga vägen mot målet. Och när slutade man se sina egna mål istället för det som finns i andra änden av stigen? Så jag klättrade mot utsikten.
Väl uppe fanns en sårad skog med fallna träd, rotvältor och förruttnad. Alltihop övervakat av tappra, nakna tallar som fortfarande stod och klamrade sig fast vid det som en gång var. Jag kunde inte avgöra om detta var ett resultat av höststormar eller om någon lekt skogsmästare och inte brytt sig om att städa upp efteråt.
När jag vände mig om och såg ut över sjön vi alla åkt skridskor på i barndommen. Utsikten var större än jag förväntat mig. Vinden tog tag i de få träd som stod kvar runt mig och jag började snedda nedåt mot stigen igen. Jag tänkte av gammal vana att det är bäst att följa sigen så jag inte tappar bort mig. Sen insåg jag att det gällde när skogen var stor och tät. När man inte kunde se till andra sidan av den. När den inte var så naken och försynt.
Mitt i kalhygget kom jag till en trädvägg och en äldre stig med karaktär uppdagade sig. Till vänster om stigen, i början av den riktiga skogen, låg en sten. En iögonfallande sten. Allt stämde förrutom dess placering. Så förstod jag att det faktiskt var "Stora sten" som låg där och jag stog på platsen som alltid var vår landningsplats under skogsvandringarna. Där vi sprang från träd till träd i lekarna, samlade kottar, kutade ner för den lilla sluttningen. Hoppade smidigt över mossbeklädda stenar och besteg den strösta av alla; Stora sten. En enorm bumlig som stod som i en glänta där jag vill minnas att det alltid vad ett speiciellt ljus. Nu stod den där i ett kalhygge utan ivriga bestigare. Så jag klev upp.
Bilden är utsikten från stenen. Vart tog vår barndom vägen!?
Allt är ju så mycket mindre nu för tiden. Så litet jämfört med minnena. Stigen genom skogen som kändes som en halv dagsutflykt tog nu en halvtimme att gå men vissa saker var det samma. Gläntan där tomten brukade sitta, eller ibland den mystiske spåtanten, som ligger vid korsningen där skogsstig övergår i gammal grusväg, den gläntan är fortfarande lika kuslig. Jag övervägde tanken att gå in och vidare genom skogen eftersom jag aldrig sett var som finns där borta, men jag kunde inte. Tanken gjorde mig nästan livrädd, trots att solen stod högt och jag är tio år äldre. Det kändes fint. Då var åtminstonde något som det skulle.
Så kom jag ut ur skogen och klev in i en byggarbetsplats. Jag vill slå sönder grävskopan men höll mig i skinnet. De gör ju bara plats för nya minnen. Så gick jag hem och gjorde hummus och stekte massa zucchini till lunch.
Idag fyller den bästa Pytten i hela världen år.
21 vårar blir hon och jag har fått vara hennes vän i fem fantastiska år nu.
Pyttan.
För mig är du:
Musik
Inspiration
Mat
Hår
Då, nu och sen
Kärlek
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIN VACKRA VÄN!
Idag är det onsdag och jag har lite ledigt från jobbet. Det har blivit en del jobb det senaste, tack och lov! Vi har börjat ha öppet på söndagar och denna veckan blir min tredje söndag att jobba på i rad. Söndagar innebär go-fika med enbart sötsaker och ingen mat. Det är bara jag på jobbet så jag styr stället. Öppnar med nykeln, slåt på ugn och jäs, gräddar bullar, tänder ljus, gör semlor, fyller på kaffe, diskar och tar betalt helt på egen hand. Det är än så länge inte så stor omsättning på söndagar så än så länge går det riktigt bra. Faktum är att det är riktigt härligt att lulla runt i min ensamhet, ge mycket tid åt de kunder som kommer och bara ta det lugnt.
Det har gått en månad av Johans och Jacobs resa i Australien och Nya Zeland. "Oj va fort det har gått!" kanske man kan tänka. Men när jag inser att det är lika mycket tid kvar att vänta ut, blir jag riktigt matt och vill lixom ge upp spelet. Stänga av, logga ut och erkänna att jag inte klarade. Bara han kommer hem igen. NU!
Tack och lov finns facetime. De båda höll mig sällskap en morgon när jag åt frukost innan jobbet. Om ändå alla mornar kunde börja på det sättet...
Idag är det en regnig onsdag och jag kunde inte med att inte göra något vettigt. Så jag skrev en lista. Sysslorna expanderade lite allt eftersom. Byta på sängen och städa mitt rum resulterade i att jag bestämde mig för att grovstäda. Mattan åkte ut och mattpiskan åkte fram, sängen drogs undan och dammet som troligtvis kännt sig relativt säkert på sin överlvnad där i mörkret, sögs upp av damsugaren. När jag ändå var igång bestämde jag mig för att möblera om lite så nu står soffan mot den svarta väggen istället. Man kan inte leka så mycket med utrymmet eftersom en hel vägg är paxad för förvaring och hindrar saker från att stå där. Dock känns det nya upplägget grymt.
Brysselkål och broccoli till lunch med en kardemummasnurra till efterrätt. En av mina bättre lediga dagar faktiskt och än är den inte slut. Träning och mumsig middag väntar.
Timmervik
Personbeskrivning av Hans-Herman Lundin 50 år.
Hans-Herman är en ganska kort man med kal hårväxt. Det går en tydlig blank stig på hans hjässa från pannan till bakhuvudet. Det bryr han sig inte så mycket om utan kammar över lite hår från klungan på vänster sida. Så som hans pappa alltid gjorde. Han bär jeans-blå jeans från Dressman, vit skjorta med smala röda streck i ett stort rutmönster och över det, en beige höstjacka som är lite för kort i ärmarna och i längden. Den smiter åt i midjan och får hans rumpa att se dubbelt så stor ut. Dock har ingen sagt detta till honom. Vem skulle göra det?
Han har knappt något skägg så han sparar in på raklödder vilket han ofta påminner sig själv om när något är jobbigt. Han har små, blå ögon och rund näsa med stora näsborrar som viftar när han funderar hårt på något. På fötterna har han seglarkor, vad annars. Sin fars gamla faktiskt, rysligt bekväma.
Han jobbar som chefsmaskinist på Volvo. Där var han en av de som inte behövde gå när det var finanskris för ett tag sedan. Hans gode kamrat Stellan dock, han fick sluta och blev tvungen att flytta till Horla för att kunna försörja fru och barn. Stackars karl. De talas inte vid så ofta länge, med tanke på avstånd och så.
Själv har Hans-Herman inga barn. Han separerade från sin fru för bortemot fem år sedan. Han önskar henne all lycka. Faktum är att hon har man och två barn.
I hemlighet drömmer Hans-Herman om att gå på nattklubb, men vem skulle han gå med? Så nej, han drömmer inte så ofta. Han har ju annat att tänka på. Maskiner och så...
En liten saga om en blombukett
Han hette Heden Tulpanbukett och bodde i en flickas hand. Han var en maskros, en viol, två grässtrån och tre smörblommor stor. Han hade haft sitt liv i nära en timme nu. Han föddes en solig vårdag på ängen intill torpet Figaro. Han minns inget som maskros eller smörblomma. Inget innan Heden.
Hennes hand var mjuk, varm och spänd. Hon kramade hårt runt hans späda stjälkar. Ett och annat blad var visset men vad gör väll ett blad i det stora hela. Snart skulle han få se världen ovanför gräshöjden.
Så här långt in i livet trivdes Heden bra. Han hade hälsat på busken Charles när han och flickan traskade in på husets gård. Dock fick han aldrig svar. I ett hörn av tomten stod en torkad ormbuske ensam i beige. Heden log utan svar där heller. "Stackars beiga, torkade ormbuske", tänkte han. "Du får aldrig leva".
Flickan släppte taget och Heden dog.
SNART ska jag ha vegetariskt kalas för er alla och för mig. Två födelsedagar i ett. Sent 20-årskalas och punktligt 21-årskalas. Alltså kan vi slå på stort tycker jag. Ni är oerhört välkomna och om ni vill ta med er någon passande present kommer här en lista på saker jag önskar mig.
En mandolin. Denna är modellen Kyocera och blev utsedd till bäst i test av Ica Kuriren. Vi har den på jobbet och den är grym. Finns att beställa på nätet :)
En grill-stekpanna av något slag. Gärna fyrkantig.
Dessa vackra glas från Lagerhouse eller Cervera (Den låga varianten)
Mörk Choklad (gärna fairtrade) från tex affären Planeten eller Solen (i Alingsås)
Goda viner och öl, lite finare. Sånt man inte riktigt brukar köpa ni vet.
Om inget annat går är jag superglad för en enkel slant också. Det lär komma till användning. Det brukar det göra ;)
KRAM!
