Jag har en kompis då va. En kompis som heter Pyttan och som är briljant på många sätt. Ett sätt som hon visar sin briljans på är att göra små filmer om hennes vänner och hennes liv. Nu har hon precis klippt klart en film om London som är mer än bra. Det kan hända att jag är fel person att fråga dock, eftersom jag troligtvis (eller definitivt) är partisk i det hela. Trots detta! bör ni se den för jag SLÅR VAD OM att ni kommer må så himla bra av den. Det gör i alla fall jag. 

 

Jag blir lixom så kraftigt medveten om hur otroligt bra vi har det och hur otroligt roligt liv vi har haft medan vi bott här. Så ifall ni vill ha en bra inblick i vår tillvaro kan ni kolla på filmen här: Londonfilmen

Jag sitter i köket, redo med maten. Jag är alltid ute i på tok för god tid. Även om jag velar, gör mer än jag tänk från början och lägger till hela tiden till middagens utbud, lyckas jag ändå ha ca tjugio minuter att ta död på innan siste familjemedlemman är hemma och vi kan äta. På bordet står nu en uppiffad coscoussallad från i förrgår, grillade corgettes, paprika, en sås med sweetchilli, en grönsallad med granatäpple i (funderar på att lägga i lite avokado också), rostade pitabröd och kikärts-, morots- och currysmeten står redo för att stekas. Det finns även tzatziki och en getost för den som vill ha. 

 

Jag lyssnar på Pyttans briljanta rock-lista på spotify. Perfekt att laga mat till, eller gå, eller bläddra igenom twitter till, eller bara vara till typ. 

 

Två saker är bokade inför helgen då jag får besök. Vet inte om jag ska säga något. Det får nog bli en överraskning tänker jag. Med bokade menar jag att jag fått mail där det står Dear Ms Moa Ekman, thank you for booking at... osv. Inte bokat i min planering och tanke utan BOKAT. Så då vet ni. 

 

Nu ska jag börja steka biffar. KRAM!

Half-term ledigheten är över och jag återgår till att ställa klockan på mobilen. Jag fick en lugn första morgon. Emma, somnat sent kvällen innan då hon blivit van vid att göra så under ledihgeten, som länge. Jag kunde i lugn och ro äta min skål med musli och äpple medan jag läste Harry Potter. När klockan var åtta gick jag upp för att väcka henne plus för att ge Nick en kopp te och se till att även han var vaken. Han hade precis kommit ur duschen men tog gladeligen emot tekoppen. 

 

Igår var det en riktig söndag men frukost vid tolv, film i sängen, doritos, vindruvor, kaffe och middag med familjen på kvällen. Det var verkligen passande då jag kommit i säng vid halv fyra kvällen innan. Vi hade varit i Camden och dansat på en bar vid namn The Monarch. Trots bristen på biljardbord var det ordentligt roligt. Musiken gick i soundtrack-tema så man kände igen i stort sett alla. Jag skakade huvudet så mycket till Elvis Presleys Jailhouse Rock att jag har en fruktansvärd träningsverk idag.

 

Jag drack megagod Desperados och mesig Heineken, åt subwaymacka medan jag och Frida väntade i en evighet på en buss som aldrig kom och åt gamal, medtagen marschoklad på bussen hem. Medan vi åkte med bussen mot Chiswick övervägde jag mina alternativ. Jag kunde sova hos Frida eller gå hela vägen hem till mig med dans-trötta ben i den kalla natten. Tanken på att kunna sova hur länge som hälst och sträcka ut sig i oändlighet i min egna säng fick mig att välja det sista alternativet. 

 

En 22 minuters lång promenad/powerwalk senare och med Filip och Fredrik i hörlurarna var jag äntligen hemma och sängen har nog sällad varit så skön som den var då. 

 

Nu ska jag köpa chilli och sedan blir det till att laga savoykålspasta hos Frida för att bjuda Karolina och Clara på en vegetarisk lunch. Se yah!

Om en vecka kommer lite "sweeeeeeds" hit till mig. Mamma, Pappa, Maggan och Hanna närmare bestämt. Precis som förra året då mamma och pappa kom hit, är jag otroligt peppe nu när dagarna emellan krymper. Spänningen i att se deras reaktion på mitt London. Mitt liv. 

 

Jag vet inte om de har en anorlunda bild av mitt liv än vad jag har. De får nästan bara se godsakerna. Maten, ölglasen, skratten, planerna. I och för sig kommer det bara vara det jag visar dem nu också så deras bild kanske kan bevaras. Det gör mig inte så mycket i så fall. 

 

Min plan är att visa dem det jag tycker är BÄST med London (utan att tråka ut mamma och pappa som redan fått se det mesta). Det kommer bli något i stil med; en tripp till Borough Market, fika på Gail's, promenad i någon park, frukost på Pret, middag på Jamies Italian och en burgare från Byron. Mellan det blir det till att promenera runt i vackra, förhoppningsvis vårvarma London och peka ut små saker. 

 

Nje. Jag tror inte vi bryr oss om Buckingham Palace, Big Ben, bron eller London Eye. Ser vi dem medan vi går mot Themsen så får det väll vara så men det är inget jag tänker dra dem till. Nä, jag satsar hellre på matupplevelser än sevärdheter. 

 

(Vänder mig nu till Maggan, Hanna, Mamma och Pappa som troligtvis kommer läsa det här). Ni får ju självklart säga vad ni vill hinna med att se så trycker vi in det i mitt nästan existerande schema över helgen. We'll talk about it over breakfast on Friday ore something :) KRAM

Idag firade jag och Frida att vi varit här i London i hela 6 månader. Ett halvår. Redan. Det är helt galet. Som Fridas mamma sa; fira att vi varit här och TRIVTS med att vara här så länge. Det faktumet kanske är viktigt att påpeka. Vi trivs faktiskt otroligt bra och jag skulle inte kunna tänka mig att ha detta ogjort.

 

Trots många ängdringar i dagsplaneringen fick vi en riktigt mysig dag. Frida hjälpte mig att göra ärenden på High Roaden, köpa blommor bland annat. Vi letade även efter en stor tart för åtta personer som jag skulle köpa åt Kate men hittade ingen. Istället bakade vi ett äppelflarn med smördeg som får fungera som attribut. Det skall nämligen bjudas på mat och champagne här ikväll för att fira att Nick blivit "dubbad". Familjen har varit på Buckingham Palace idag, uppklädda och fina och till kvällen kommer flera par gäster som ska skåla för Nick. Himla kul!

 

Jag och Frida firade oss själva med kanelbulle från Gail's som är en av de godaste jag någonsin ätit. Det är mer en smördegs- och kanelsnurra än en bulle men den är minst lika god för det. Inte samma, men lika god. Till det drack vi hasselnötskaffe, skypade lite med Pyttan ifrån en blåsigt och vitt Sverige och göttade oss.

Jag och Frida har sedan en bra bit tillbaka planerat och peppat inför förra fredagen. Det var dagen efter Pyttans födelsedag och vi skulle göra något speciellt för henne. En överraskning. Jag hade bett om att få ledigt extra tidigt och vid 18-tiden kastade jag klädväskan över axeln och begav mig till Fridas. Där väntade hon och Pyttan med en öppnad öl och svarta klänningar. Några timmar tidigare hade Frida ringt mig via FaceTime (ringa till någon och se dem på samma gång/videosamtal). Då hade Pyttan fått läsa ett kort som Frida gjort åt henne där det stod på engelska att hon var bjuden till en Birthday celebration in her honor. Hon skulle befinna sig på Turnham Green Station vid 18.30 och vara klädd i awesome but comfortable clothing. Hon hade ingen aning om detta. Fram tills att hon läste meningarna hade hon trott att vi skulle laga risotta hemma hos Frida och ha en mysig hemmakväll. Nepp, nu ska vi ut serrdö'h, sa vi och hon sken upp.

 

När jag kom han vi inte så mycket mer än byta skor innan vi gick mot bussen. När vi satt oss till rätta drog Frida fram en sjal och sina hörlurar ur sin väska och Pyttan förstod då vad som gällde. Ögonbilden på och musiken på högsta så att hon inte skulle höra vart vi var. Jag har själv blivit utsatt för detta. Man blir lixom helt avklippt från omgivningen och gränserna för hur "pinsam" man kan vara suddas lixom ut. När jag satt med ögonbindel på pendeln in till Göteborg en gång för väldigt länge sedan kunde jag utan problem sjunga högt, bete mig löjligt och skratta tantigt utan att det störde mig. Pyttan blev likadan. Hon sjöng högt och självsäkert till låtarna som spelades och skrek ut allt hon sa till oss. Vi skrattade mest, klappade henne på kinden och filmade.

 

Efter det riskfyllda momentet att få av Pyttam från bussen utan att hon fick se vart hon satte fötterna, började vi vandra mot överraskningen. Vi skulle ta henne till Jamies Italian i Shepard's Bush. Väl utanför placerade vi henne så att hon skulle se skylten, jag stod redo med kameran och Frida lossnade på ögonbindeln. Hon var nog väldigt förvånad för först kunde hon inte säga så mycket. Det blev massa kramar och kärleksförklaringar, en cigarett på det och sen gick vi in för att ta en drink, en födelsedagspresent/present från min mamma. 

 

Precis som jag och Frida hoppats fick vi gå in till "VIP" avdelningen eftersom vi bokat bord. Så istället för att stanna vid billamporna gick vi förbi toan, passerade brödkorgar, pasta och självaste köket för att till slut komma till baksidan av restaurangen. Det var en helt annan stil där. Varje vägg var täckt med fönster förrutom en där en stor charkdisk sträckte sig. Männen bakom den gömdes bakom stora torkade skinkor, korvar och chilistänger som hängde från taket. Bakom dem låg grönsaker prydligt upplagda i små lådor längs med väggen. Det var minst sagt fancy. 

 

Vi drack en rosa drink och delade på en megagod brödkorg med olivolja och balsamvinäger. Till huvudrätt åt jag och Frida lax som tyvärr såg godare ut än den var. Pyttan åt en räk och fänkålspasta so jag vet är helt gudomlig. Vi slog då fast att man ska satsa på pastarätterna eftersom de alltid är superba. Vi pratade och skrattade och drack vin tills vi var tvugna att ta oss tillbaka till Chiswick för att gruppkrama Clara som skulle joina oss inför kvällen.

 

Vi gick hem till Frida, korkade upp en flaska rosé och satte oss i soffan där vi turades om att vara DJ's. Vi satt kvar tills ingen orkade prata mer. Klockan var närmare tre på morgonen. Eftersom familjen inte var hemma kunde vi sova i pojkarnas rum. Vi sa god natt till varandra och drog oss tillbaka. Jag somnade med en gång.

 

Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde Frida och Pyttan gå ner för den knarriga trappan till köket där de gjorde lite varm choklad och satte sig i soffan för att kolla på Kalle och chokladfabriken. Jag låg kvar ett litet tag, drog på mig mysbyxorna och trippade ner till dem. Där sjönk jag ner i andra änden av soffan och kände mig totalt lycklig. 

 

När Clara vaknat började vi förbereda den gudomliga frukosten. Vi åt yoghurt i alla dess former med färska hallon och grönt äpple. Rostat surdegsbröd från Gail's med chorizo och svensk ost och flera koppar kaffe. Hela grejen fick mig att längta efter att bo på hotell med dessa vänner någon gång i framtiden. Alla ska ha sitt egna rum och man ska kvällen innan ha sagt; vi ses vid frukosten. Så går man ner, nyduschad och klar och möts av resten av gänget som sitter runt det vanliga bordet, belamrat med glas och tallrikar fyllda med rågbröd, fruktsallader och pålägg. Så skulle man sätta sig där, berätta om sina drömmar, planera dagen och bara vara 28. (För jag är 28 när jag tänker på det här).

 

Resten av lördagen var i korta drag: kaffe och äpple på en parkbänk i solen, shopping, surdegspizza och öl. Bara kärlek som ni kanske förstår.

 

Kanske är det samma sak. Kanske har det med varrandra att göra. Lägg ner kärlek i maten; gör ett långkok. Jaja. I onsdags slängde jag kärleksfullt ihop mitt första långkok, Jamie Oliver-style. Det skulle bli en Beef brisket stew och den skulle götta sig i fem timmar. Jag var förväntansfull och peppe inför mitt åtagande. Jag hade nämligen visat Kate receptet jag tittat ut i min Jamie Oliver-tidning och bad henne köpa grejerna som behövdes. Det såg dödligt gott ut på bilden så varför inte testa, tyckte jag.

 

Det är precis som de säger, du slänger verkligen ihop den. Ta en stor jäkla köttbit och placera den i en stor ugnssäker gryta. Kasta ner lite grova bitar av det mesta i grönsaks och rotfruktsväg som skulle kunna utgöra en god sås. Krydda RIKLIGT. Ha i lite vätska. På med lock och in i ugnen på låg värme i 4 till 5 timmar. Riv sönder köttet med två gafflar (japp det faller isär så lätt) och ÄT med till exempel couscoussallad, creme fraich och grönsallad.

 

Om du vill veta hela receptet kan jag ge dig det men du kommer komma långt med det kortfattade jag skrev, tro mig. Här följer tre bilder på hur grytans innehåll adderas och blandas. Än har jag ingen bild på den färdiga härligheten men det ska nog lösa sig.

Efter mitt matlagande gick jag ut och rörde på mig, åt en megagod lunch (kikärts"biffar" med morot och curry, stekt tomat, spenat gammal couscoussallad, fetaost och äpple) medan jag facetime:ade med Frida. Jag åt cardemum and chocolate pod till efterrätt och drack starkt kaffe medan jag läste Harry Potter innan jag hämtade Emma från skolan. Sen blev det torsdag och Alla Hjärtans Dag (bland annat). Jag vaknade yrvaket och fick panik av hur mycket liv det var i huset. Jag trode i några sekundet att jag hade försovit mig och försökte förstå hur båda mina klockor kunde gå lika mycket för långsamt, innan jag lugnade ner mig lite och förstod att de antagligen myste i sängen allihop och var vakna. När jag öppnade min dörr för att gå ut står Emma där. Happy Valentine's Day säger hon och visar att det väntar en present åt mig i trappen. Ett superfint, lite retro kort och en chokladbjörn. "Because we all love you" stod det i. Även om det inte är sant (vilket samtidigt är skönt för om alla i familjen ÄLSKAR mig, hade det käns mycket underligt...) blev jag otroligt glad. (Jag åt lite av huvudet till frukost. Det kändes som advent) Förutom denna kärlekens dag är det även den bästaste Pyttans FÖDELSEDAG! och i år var det inte vilken som helst utan hennes 20-årsdag!!!! HURRA PÅ HENNE! Tanken var att mötas för brunch på Gail's i Soho. Jag såg verkligen fram emot det men tack vare att hantverkaren som bygger hyllor i Emmas rum, inte hade fått sina gångjärn, kunde jag inte skynda ut ur huset förrän lite i elva. Förbannad men bestämd hastade jag till buss, tub och kors över Piccadilly så att jag till slut kunde få krama min Pyttan. Lite innan jag gick läste jag även detta i slutet av min skrivbok. Kan man ens behöva mer kärlek en dag som denna? Tja, lyckan i Pyttans födelsedagsögon gjorde nog min dag, i och för sig. Hon strålade. Resten av dagen bestod av att jag vandrade på Emmas klass på vägen hem. De var på väg till Chiswick School för att spela sin första Netball-match och Emma hade blivit uttagen att få representera skolan. Jag slog följde med dem vilket kanske var tur för Emma ramlade och skrapade knät på vägen dit. Jag fick plåstra om henne medan resten fortsatte, eftersom de redan var sena. Jag och Emma sprang dock ikapp dem. Jag satt sedan och såg massa småtjejer spela detta Netball som i stort sett är basket utan studsar. Du fångar bollen, står helt still och passar vidare till någon annan. Min romatiska kväll bestod sedan av otacksamma barn, chokladbjörn i tre delar, vaniljte och tonnårsdrama på tvn med barnen. Nu har jag dejt med Clara och Frida vida facetime!

I tisdags var det semledagen/fettisdagen och självfallet var vi då tvugna att bejaka vår svenskhet och baka semlor. Jag och Clara kom hem till Frida som passade barnen då de redan fått sportlov. Mina barn och Claras börjar sin lediga vecka på måndag. Vi satte igång med vetedegen.

 

Det kändes fint i mig att få mortla kardemumma, starta Kitchen Aiden och sätta en deg på jäsning. Något saknas i livet om man inte får göra det då och då. Medan den jäste stekte jag pannkakor till barnen medan Frida fixade en tomatbruchetta till oss "vuxna". Den var makalöst god! Det var dessutom Fridas egenbakade surdegsbröd vilket var ett av de bästa jag smakat!

 

På grund av brist på tid var vi tvugna att skippa sista jästiden och hivade in våra mini-bullar i ugnen. Ingenting blev riktigt som det skulle. Mandelmassan ersattes med en blandning av mandelmjöl, florsocker, vaniljessens och grädde. Grädden blev aldrig hård utan bara tjock och rinnig. Bullarna blev ojästa och små (och underbart degigga så som jag gillar det). Ändå blev det en fenomenal semla till slut!

 

För engelsmännen var det inte semledagen utan istället pancake-day. Detta firades med pannkakor till både middag och efterrätt. Min matiga fyllde jag med champinjoner, rödlök, timjan, spenat och ost. Gott! Dagen avslutades med en söt pannkaka med socker och citron, på klassiskt engelskt vis. 

Helgen har varit som en nedräkning inför att Pyttans mamma, Matilda och Matilda ska komma och hälsa på henne i London. Hon är med dem i detta nu. Kanske har de precis satt sig på ett café för att värma sig lite. Kanske är de på hotellet och fixar sig inför kvällen. De ska i alla fall stanna här tills på fredag och Pyttan kommer stanna veckan ut innan hon flyger tillbaka till Sverige. Det kommer bli sjukt konstigt att hon inte är här. Jag vill inte ens tänka på det...

 

Hur som helst! Vi hjälpte henne och Alice med att flytta från sitt rum i Camden och frakta alla sakerna hem till mig och Frida. Alice hade redan flyttat sin enorma garderob till ett rum i Hackney där hon ska bo nu så det var bara Pyttans saker. På kvällen skulle vi fira med pizza på Flatplanet och öl på det. Jag och Pyttan lämnade sakerna hos mig, klädde oss och begav oss med en gång mot Turnham Green. 

 

Det var vi, Frida och Clara som åt. Så galet gott, varje gång. Det är nog en av de bästa restaurangerna jag vet. Vi avlsutade middagen med nötig brownie och flat white. Sedan gick vi för att dricka lite mer vin på någon pub. Kvällen bestod av pek-leken och målningar i olika böcker. 

 

Pyttan och jag vandrade hem till mig vid tolvsnåret och pratade om samhället och måsten. Vi hade kunnat gå samma sräcka två gånger till, tack vare samtalet men vi sa istället ja till värme och säng. Nästa morgon gjorde vi frukost som vi tog med upp på mitt rum där vi åt den i sängen medan vi såg på ett avsnitt av Downton Abbey. En serie som Pyttan och Clara prisar och som jag nu börjat se på, till Pyttans stora förtjusning. 

Vi mötte upp Clara och Frida vid bussen och spelade in podcast på vägen in till stan. Dagen bestod av fika, Kiesiskt nyår och att strosa runt bland ohyggliga priser men dock bedårande kläder i en affär på Reagent Street. De hade dessutom en hel vägg täckt med gröna växter! Söndagen var även Karolinas födelsedag. Hon fyllde 20 och jag och Frida skulle bjuda henne på middag på restaurang. Efter att ha misslyckats med att få bord, hamnade vi istället på Zizzi i Chiswick tillsammans med Clara och Pyttan. Vi åt god pizza/pasta och jag drack hallon lemonad. Kvällen slutade tidigt så jag och Pyttan hade en lugn kväll på mitt rum med skypesamtal, te och ännu mer Downton Abbey. Jag är nu helt fast i den serien jag med och det med glädje.

Jag gick upp och "jobbade" nästa morgon vid sju och lämnade Pyttan i mitt kalla och mörka rum under täcket. När jag lämnat Emma på skolan kom jag tillbaka och vi gjorde en stor härlig frukost åt oss igen med filmjölksbröd och musli. Även denna morgonen njöt vi till ett avsnitt av Downton Abbey. Vid lunchtid kom Clara och vi lagade ybergoda kikärtsbiffar med morot och curry som vi åt i pitabröd (?) med humus! SÅ GOTT!

 

Efter en helg med lite för lite sömn var jag väldigt trött. Dock hade jag inget emot att laga mat eftersom jag då kan vara nästan helt isolerad från barnen ett tag. Det blir lixom min grej och jag får egen tid utan att jag håller mig undan. Det blev efter mycket om och men en fiskrätt med purjolök och vänkål som stekt länge och kokts med vitt vin, mjölk och creme fraich. Jag kryddade fisken och la dem på grönsaksbädden så att de fick kokas i ångorna under lock. Vid servering strödde jag över rivet citronskal och persilja. Till det åt vi råris, sockerärtor och stekt courgette. Jag var nöjd.

Bilden har inget med bussen att göra men jag tycker den är svincool. Det är som att två tider möts. Gammal - Ny. Gillar den skarpt.

Det finns en buss som heter 94:a och som går från Turnham Green till Piccadilly Cirkus. Det är min och Fridas favoritbuss och om vi får välja färdmedel in till stan tar vi bussen. Jag vet inte riktigt när vi först fick tanken men en kväll när vi skulle hem från London och var pratglada, slog det oss att vi borde spela in oss själva! Detta var i samma veva som vi upptäckt podcast-appen på Iphonen och lyssnade sönder Filips och Fredriks podcast. Vi testkörde därför "94:ans podcast" på några av våra turer till och från London. 

 

Vi berättade för Pyttan om vår ide och hon var på. Vi hade planer om att spela in något men det blev aldrig riktigt av, plus att det ju faktiskt bör spelas in på bussen. Det var ju faktiskt hela poängen från början. När nu Clara även tillkommit till Chiswick-gänget blev vi än en gång taggade på att faktiskt spela in något konkret. I söndags spelade vi därför in vår första podcast på min Iphone medan vi åkte till staden. 

 

Jag sitter nu och lyssnar på denna inspelning. Alla känner igen sig när jag säger att det känns konstigt att höra sin röst. För mig känns det som att jag hör någon prata som jag känner igen SÅ väl men som jag inte kan sätta ett ansikte på. Det är ju inte JAG men en väldigt bekant och intressant bekant till mig. Intressant i den bemeningen att hon påminner så mycket om mig själv. Ja, det låter väldigt konstigt och helt förvrängt och ja, kanske är det också så. Det är i alla fall väldigt roligt att lyssna på. Till skillnad från många andra som tycker att det är vidrigt att höra sin egna röst, känner jag istället att det roar mig. ( Jag kan bara meddela mina medkamrater i podcasten att jag hörs mest och jag ber om ursäkt för detta. Jag tror det blev så automatiskt av det faktum att jag höll i mobilen och då inte tänkte på hur jag höll den. Jag skäms för hur vicktigpetter-ig jag låter).

 

Jag kände likadant när jag hade radio på medieprogrammet. Den människan jag hörde i radion några dagar efter att programmet spelats in eller sänts, lät mycket smartare och klarare än jag själv gjorde. Hon sa ju vettiga saker och hade ju faktiskt en ganska behaglig och underlig röst. Men hur ser hon ut?

 

Jag förstår verkligen att detta är otroligt osvenskt av mig, att tycka att något med mig är bra. Att jag tycker om en grej med mig själv. Men, jag ska ändå komma ut och säga det; jag tycker om min röst på inspelningar. Döm mig om ni vill. Jag är i alla fall tacksam för mig själv att jag kan erkänna det och ge mig själv en klapp på axeln. 

 

Det var som när Clara gav mig en komplimang härrom dagen och jag, istället för att säga; "nej det har jag inte, men tack" eller helt enkelt bara förneka hennes fina ord, sa jag helt enkelt "Tack" (log) "Det tycker faktiskt jag med". Sen var jag i och för sig tvungen att fråga om det var OKEJ att jag tog emot hennes komplimang, för att väga upp mot hur kontroversiellt jag betett mig. Clara tyckte dock att det var hur härligt som helst att jag gjorde det.

 

Oj så jag öppnar mig i det här inlägget. Prisar mig själv och håller på. Nej fy. 

Ni vet hur man ibland pratar med sig själv, fast tyst, i sitt eget huvud. Jag gör det ganska ofta och har alltid gjort. Det har dock skett en förändring i hur jag gör det. Ofta, nästan hela tiden, pratar jag på engelska. Jag diskutterar med mig själv på engelska och planerar. Ibland när jag ska träffa vänner och något händer mig på vägen dit, som jag då vill berätta om för dem, börjar jag planera hur man översätter det till engelska och brukar ha meningen klar innan jag kommer på att jag ju faktiskt kan berätta det på svenska för dem. 

 

När jag var i sverige var det väldigt konstigt att prata med tåkchufförer, kassörskor och expiditer. Det är nästan programmerat i mig att prata engelska med alla jag möter ute på stan. Alla jag VET inte är svenskar. Det blir nästan lite kortslutning i hjärnan på mig då. 

 

Idag ska jag äntligen få komma ut ur det här huset! Dessutom har jag en slapp morgon i sängen eftersom Kate är hemma idag och själv ska ta Emma till skolan. Det hade ju varit fint om hon berättat det för mig innan vi gick och la oss igår så att jag kunnat sova längre, meeeeeen. Man får vara glad för det lilla.

 

Igår var planen egentligen att vi flickor skulle till Arts Theather Club på kvällen och Kate skulle fixa en som kunde baby-sitta. Hon, Nick och några släktingar skulle nämligen ut samma kväll men Kate insisterade på att lösa det så att jag kunde gå ut jag med, den enda gången jag faktiskt frågat om jag kan. På onsdag kväll kom dock Kate upp till mitt rum och knackade på. Hon såg nästan förstörd ut och berättade med ledsna ögon att hon inte lyckats hitta någon som kunde ta min plats för kommande kväll. Jag anade detta eftersom jag hört hur mycket problem det varit att fixa någon så jag sa att det var lugnt och att jag skulle säga till mina vänner. Hon såg förtvivlat på mig, tackade mig SÅ och bad om ursäkt flera gånger om. "You're friends can come around here if they want to?" sa hon och så blev det.

 

Trots kaos med tider, släktingar i finrummet och förskjutna anländningstider, hamnade till slut Pyttan, Clara och Frida i mitt kök medan Kate, Nick, Nicks pappa, syster och...syster(?) var på mellanvåningen och gjorde sig redo för att fira födelsedagar. Det var något udda stämning när Clara och Pyttan kom in i hallen och lite vagt vinkade till alla i finrummet. De kollade på oss som om vi var...jag vet inte...objudna gäster. Ohyra. Kate å andra sidan var helt okej med detta faktum och kom ner till oss i köket sen. Hon bad om ursäkt för att hon "förstört" vår kväll ute och sa; "Moa turned it down, but there is some beers in the garage. Help yourselves. That's the least I can do".

 

Vi åt därför falafel som Pyttan bjussade på och drack lite öl. Clara var tvungen att skynda hem för att passa sitt barn och jag började proceduren i att natta mina. Till efterrätt åt vi kladdkaksmuffins med grädde och bär som jag och Rebecca bakat dagen hon var sjuk. Till det drack vi kaffe och spelade scattergories på engelska. Superkul!

 

Förstörda planer som till slut blev en mycket mysig torsdagskväll!

 

Här följer blder från i tisdags då jag och Frida mötte Pyttan i Camden och gick till Primrose Hill följt av en upptinande soppa på Yumchaa.

Det är min andra dag hemma med sjukt barn. Mina ögon lider av detta. Instängd i ett hus där man är tvungen att ha gardinerna fördragna för att inte låta värmen slinka ut och kylan in. Väntar. Ser minutrarna ticka förbi, sakta. Snart dags att göra lunch. Bra. Något som tar upp tiden.

 

Det hade inte varit så farligt om barnen var sjuka nog att gladeligen ligga i sängen och sova. Nu är det istället på gränsen mellan frisk och sjuk vilket innebär att man får tjata och underhålla, om vart annat. Diskmaskinen är igång. Tvätmaskinen snurrar sin andra laddnig tvätt. Torktumlaren kommer snart sluta snurra den första laddningen. Kvällens supper är förberedd och marinerad i kylen. Ungen är mätt och medicinerad. Toporna står i garaget och en ny påse är isatt i tunnan. Plasten är tömd. Vad mer kan jag göra?

 

Nu sitter Emma mitt emot mig vid köksbordet och gör sitt egna diadem i plast som hon målar för hand. Jag sa att det bästa med det diademet blir att ingen kommer ha ett likadant. Att det är unikt. Hon svarade då; ja, OM inte någon annan köpt exakt samma diadem och målade det EXAKT likadant. Men vad är chansen att det skulle hända, sa vi och krattade. "it's like, one i a milion-thousand" sa Emma. Jag frågade om hon visste hur många människor det fanns på jorden. Ingen av oss visste så jag kollade upp det. Medan jag sökte sa Emma att det antagligen inte skulle stämma ändå för det ändras hela tiden. Då hittade jag den här SJUKA sidan som verkligen visar hur det ligger till...

 

Jag blev i alla fall helt snurrig när jag såg det. Och andfådd...panik typ.

Fredagen började redan innan solen gått upp. Jag fick skjuts till High Roaden av Kate och hade därför för mycket tid att ta död på i den kyliga, blåsiga morgonen. Jag använde tiden till att köpa ett äpple. Det var det. Jag, Frida, Clara, och Pyttan möttes i alla fall i Notting Hill efter mycket svårighet med tub och annat. Vi köpte kaffe och lite färdkost-dricka och sprang till bussen. Jag och Clara pratade hela vägen. Ibland avbröt jag vårt samtal med ett; "ÅH kolla på det där! ÄR det inte vackert!" och syftade på kullarna och bergen i den engelska landsbyggden som passerade utanför fönstret. Jag menar, kan det bli mer idylliskt med gröna kullar, prickiga med får som betar och ett gammalt, grått stenhus som förnöjt sjunkt ihop bland en bunt träd och trätt staketet runt magen. BE A Utifull.

 

Vi klev av i ett soligt och krispigt Oxford som redan var vaket och redo. Vi var förväntansfulla, frukostsugna, förmiddagsvakna och vår-berusade. Oxford är som en blandning av brittisk landsbygd och stad med murar, sten och torg som i Visby, cyklar och studenter som Lund och solväggar som i Italien. Pyttan som bott i staden under två veckor när hon gick i högstadiet, log åt våra reaktioner och tindrande ögon. Hon pekade ut ett Espressohouse där vi åt frukost innan det var dags att gå mot vinden i alla riktingar.

 

Vi började dagen med ett besök på Pitt Rivers Museum. Han var en man som samlade på ALLT. Sjuka saker dessutom. Vi såg bland annat förkrympta huvuden på tråd som de i Harry Potter, gammal medicinutrustning, riktiga eskimåkläder, konstverk(underverk?) i elfenben från Kina, knark i små glasburkar och en helt äkta mumie. Jag gick ihop med Clara och tack vare att vi bestämt en tid för då vi var tvugna att gå, hann vi bara till andra våningen. Vi beslutade att helt enkelt skippa den tredje och ta det en annan gång. Vi skulle tillbaka.

 

Efter detta begav vi oss ut i blåsten igen och vandrade bort genom staden, åt sea salt and chocolate fudge och kollade kartan som Kate målat åt oss kvällen innan. Vi gick förbi en pub med hundratals slipsar på väggar och tak som studenter i staden tagit med sig från olika resor. Vi gick i en platt, stor park. Vi åt lunch på Pret och vi shoppade. När vi vandrat runt och blivit på tog för kalla beslöt vi oss för att hitta en pub att slå oss ner på för resten av kvällen. Det blev tyvärr ingen av de pubbar som Kate tipsat oss om men det gjorde inte så mycket. Vi drack öl, beställde så småningom varsin Fish 'n' chips och hade det otroligt mysigt vid ett runt bord med utsikt över hela puben. Vi fick till och med se ett gäng med kiltar och fluga kliva in, se lite förvirrat runt sig och sedan gå ut igen. Det kallar jag en lyckad kväll.

 

En lätt språngmarch till bussen vid halv elva-snåret och vi var på väg hem igen. Jag följde med Frida hem eftersom min stora, goa säng, lånats ut till gäster till familjen. Jag vaknade bredvid henne på söndagsmorgonen och allt var fint. Vi åt sött rågbröd med leverpastej och västerbottenost i hennes säng/soffa medan vi såg på melodifestivalen. Sedan chillade vi fram tills vi åt en lätt lunch och nygräddade sötpotatis och pecannötsbullar som Sofia gjort. Kvällen slutade på Flatplanet med Pyttan, Alice och Clara där vi åt GODA tunnbrödspizzor. Superbra helg helt enkelt. 

Fredagen hade en seg men behaglig start. Planen var att gå ut och springa innan vi skulle mötas hemma hos Clara för lunch. Tyvärr regnade det denna morgon så jag facetimade med Frida som även hon satt redo med träningskläderna på och såg ut genom fönstret på pölarna. Efter kanske en halvtimme slutade det till slut regna och vi begav oss ut på var sitt håll. Jag sprang i parken för jag tänkte att det skulle vara torrare där. Egentligen väldigt dumt tänkt. Jag stampade i ett par jordiga pölar och tog helt fel vägar över leriga gångar men jag fick mig i alla fall en helt okej runda.

 

Jag var svinhungrig när jag och Frida till slut knackade på hos Clara. Hennes hur var superfint! Gammalt golv med springor emellan så man kunde se undervåningen, stora fönster, högt i tak, lila heltäckningsmatta i trapporna och ljust kök. Ja blev lite avundsjuk av den något mer öppna planlösningen till skillnad mot vad mitt hus har. Här levar jag i ett trångt torn jämfört med Clara och speciellt Frida.

 

Clara hade lagar rostad tomatsoppa med fänkål och lök. Till detta nybakad focaccia som jag och Frida fick lägga sista handen på. Medan vi väntade på brödet i ugnen kom Pyttan och vi kunde så småningom äta. Allt tog slut. Det var förfärligt gott och vi blev mer än mätta. Trots det blev det glass till efterrätt. Dock inte vilken glass som hälst utan en Heston Blumenthal-glass med smak av christmas pudding. Det smakade som jul, fast mildare. Apelsin, kanel, kaka, sprit och glass i ett. Detta passade ypperligt ihop med kaffet. Vi pratade om olika orelevanta med ytterst viktiga saker, planerade morgondagen i Oxford och taggade.

 

På kvällen kom Frida och Clara hem till mig där vi åt tacos och drack öl. När vi ätit klart kom familjen hem från en skolpjäs de alla gått på och vi drog oss upp till mitt rum där vi fortsatte njuta av ölen och åt upp nachosen. Kate knackade på och ritade ut allt vi borde se i Oxford nästa dag på en karta. Hon har nämligen pluggat där och kan troligtvis staden utan och innan, i alla fall som den var då. Kvällen slutade med att vi försökte kväva våra skratt då vi såg på hur en man på You Tube dansade en slags egyptisk hand-dans som kallades "tutting" och vi försökte oss på att testa detta. Flickorna gick hem och jag försökte somna för att få så mycket sömn som möjligt inför morgondagen. Klockan skulle ringa tidigt och dagen skulle bli lång, men som det visade sig, helt fenomenal.

Jag tror det var i torsdags som jag, Frida, Clara, Sandra och Cicci tog rulltrappan upp mot rymden på Natural History Museum. Vi kollade på rymdsten, vulkanutbrott och planeter. Vi fick vara med om en isensatt jordbävning i en japansk mataffäre. Inte så brulat men man förstod ändå poängen. Alla förhäxades av en stor snurrande trumma med någon slags silvrig väska i sig som skapade rörelsemönster och linjer. Det såg ut som att titta ner i Dumbledors "minnesfat" som han har på sitt kontor. Där stod vi ett tag och ooo:ade oss och förtjust krek; byt håll, byt håll! eftersom vätskan då, tack vara det abrupta stoppet i rörelsen, blev som tokigt och tappade all tillstymelse till substans. 

 

När vi började bli hungriga fick vi lov att skynda oss lite genom resten av utställningarna. Dock verkade dessa vara de intressantaste. Stora fossiler från gigantiska fiskar. Skallen på en T-rex och en megastor krokodil som stod bredvid varandra och som såg ut att vara minst lika stora. Fasansfullt! Ett hel avdelning med massa sten som vi från början ratade men som sedan var vackrast av allt ihop.

 

Vi gick i alla fall ut i den friska dagen och traskade mot den Libanesiska restaurangen som vi velat gå till ett bra tag. Det var mycket folk och lång väntetid på lamburgaren men allt var mycket gott och väl värt väntan. Sandra åt något så gott som marinerad halloumisallad. Den osten var att döda för ska jag säga. Själv åt jag en något torr men annars mycket god falafel. Fint!

Tänkte summera helgen lite snabbt bara. Jag tar en bättre förklaring någon annan gång.

 

Fredag: Vi åt gudomligt god tomatsoppa och focaccia hemma hos Clara. Det var även första gången jag fick se hennes hus här i Chiswick. Vi drack kaffe och åt Heston-glass till efterrätt. På kvällen åt jag, Frida och Clara tacos hemma hos mig och drack öl. Kvällen slutade i min säng med öl, naccos och dansfilm på YouTube. Mycket skratt. Något kvävda dock eftersom resten av familjen sov.

 

Lördag: Oxford. Så fantastiskt vackert! Solen sken på oss och påskkänslorna vibbrerade mellan stenväggarna. Jag, Pyttan, Frida och Clara vandrade runt i skönheten, studerade mumier, totempålar och andra underliga objekt på ett museum, åt fudge, dack öl och åt Fisch n Chips på en pub.

 

Söndag: Jag vaknade upp bredvid Frida eftersom jag sovit där då min stora säng lånades ut åt bekanta till familjen. Vi hade en slappardag, åt nygräddade bullar smaksatta med sötpotatis, apelsin, pecannöt och kanel och kollade på melodifestivalen. Senare på eftermiddagen åkte vi in till London där vi mötte Pyttan och Alice. Vi åt tidig middag på Flatplanet och väntade på en försenad Clara. Kvällen avslutades med en Flat White, som för övrigt är det nya kaffet. 

 

En Briljant Helg Må Jag Säga.