Med trapphuset menar jag inte det ofta kyliga, steniga och ekande utrymme där man tar sig mellan lägenheter utan huset som är fullt av smala, mattbeklädda trappor. Sex stycken för att vara exakt. Igår kväll, vid 20-tiden (Engelsk tid) kånkade jag upp min stora väska för de trapporna, ett trappsteg i taget tills jag tröttnade och hungern tog över. (I mitt rum längst upp stod nämligen en tallrik med äggröra och stekta champinjoner och väntade på mig) Då kämpade jag mig förbi två trappsteg om inte tre medan jag själv försökte få plats i trappan samtidigt som min last. 

 

Det hade varit en sex timmar lång resa tack vare försenat flyg som inte startade förrän 45 min efter utsatt tid och så även en tunnelbanelinje som inte gick. Jag fick därför knö mig in på en ersättningsbuss tillsammans med alla andra resenärer och deras väskor (alla kom från heathrow). Det visade sig så småningom att den här bussen enbart skulle gå till Hammersmitt och därför passerade mitt Chiswick på vägen och där satt jag, helt maktlös och såg de bekanta husen försvinna bakom oss. Väl i Hammersmith fick jag leta upp en annan buss som kunde ta mig tillbaka, mot Turnham Green. Väl vid polishuset fick jag byta till E3:an och kunde till börja rulla min väska hemmåt genom Grove Parks gator. 

 

Ett par extra stentrappor upp mot huset och jag kunde sätta nyckeln i dörren. Familjen var inte hemma, de kom först idag, så allt var nattsvart innanför fönstren. När jag satte nyckeln i låset började jag fundera över om jag faktiskt minndes koden till larmet. En liten il av panik for igenom mitt huvud och jag övervägde att ringa Frida och ha henne med mig i telefonen medan jag öppnade ifall hon behövde ringa polisen eller larmcentralen eller något, när jag stod där och frenetiskt tryckte in siffror medan larmsignalen löd allt högre. Det var dock ingen fara för koden satt kvar i minnet. När jag sedan vadat mig igenom all skräppost som legat innanför dörren, kunde jag äntligen rusa ner till köket och öppna kylskåpet. Jag anade vad som skulle möta mig och jag hade rätt.

 

Det var i stort sett tomt på allt som var grönt förutom ett par bifftomater som var snyggt mögliga. Jag slängde dem. Luktade på mjölken, datumet var nämligen utsmetat till ett ingenting. Lyfte på locket till brödlådan, en ensam bagel och knäckebröd. Det blev till slut då stekta champinjoner och äggröra med knäckebröd till. Grått men gott. Jag tog med det upp till min efterlängtade dubbelsäng, slog på datorn, bar upp väskan (mest för att det fanns kakor i den som jag ville ha sen) och la mig med datorn i knät för att kolla på friends. 

 

Jag tror att jag försökte stänga ute tystnaden lite med hörlurarna. Det var väldigt udda att vara "hemma" igen. Så bekant men ändå nytt. Allting luktade starkt av familjens tvättmedel. Det doftade som morgon när jag gick ner till köket. Det dova mullret och lukten av sköljmedel i tvättstugan. Det mjuka dunset när man skyndade ner i trappen. Utsikten från den högra sidan i sängen. Helt plötsligt var jag här igen. Det byttes ut mot min verklighet i Sverige och var på något sätt lika verklig. Bara så där. Så underligt.

 

Idag, nu, är familjen hemma. Jag har fått se på alla julklappar och Emma har tagit varje tillfälle att sitta i mitt knä. Det är skönt att ha dem i huset. Det är bättre då. Jag blir lugn av att höra något sköta sitt på undervåningen. Det luktar mat ifrån köket och jag minns sista kvällen jag var här innan jul. Undrar om Kate lagar Sheapard's pie...