Jag och pappa har precis ätit den sista frukosten ihop innan jag åker. Det känns väldigt underligt att åka tillbaka. Det är med väldigt blandade känslor. Jag kommer sakna så mycket med att vara hemma. Småsakerna. Det trapplösa livet. Tystnaden. Ensamheten. Bekanta vägar och en bekant bil. Pappa. Kewin. Mina frukostar. Den svenska tv:n, trots att den aldrig visar något bra när man väl sätter sig för att kolla. Att ringa mamma och prata med henne i 50 minuter medan jag ligger i min säng och vi mest bara andas. Slippa tänka på mat. (Trodde aldrig jag skulle säga så men det har faktiskt varit den största lyxen men att bo hemma. Dessutom att pappa inte riktigt bryr sig om vi äter någon lunch/middag eller inte utan löser det när det är dags). Göteborg.

 

Det är konstigt att Göteborg nästan är mer exotiskt och lockande än London för mig nu. Jag sa det till Clara igår när vi tog en kvällspromenad att jag inte kan komma på hur orden "London" lät i mina öron innan jag åkte dit. Innan jag lärde känna det. London, för en som aldrig varit där, kanske är som New York är för mig. Långt bort, främmande, exalterande och läskigt. London är nu för mig en karta av tunnelbanestationer, Pret-ställen, gatnamn, bussar, tidtabeller, Grove Park, skolgården, podcast när man åker tunnelbana. Staden krymper för varje gång jag utforskar en ny del av den. Den krymper, men blir inte mindre genialisk. Bara mer fattbar och bekant. Jag tappar respekten för det storslagna med att vara där. Leva där. Jag vill ha tillbaka den respekten. Jag vill känna mig liten när jag går på de stora gatorna. Vill se på staden med lika naiva men lyckliga ögon som en turist. Ibland i alla fall.

 

En stor det av det mäktiga i att bo i London, är ju att känna som som hemma. Vilket jag gör mest hela tiden.