Det är min andra dag hemma med sjukt barn. Mina ögon lider av detta. Instängd i ett hus där man är tvungen att ha gardinerna fördragna för att inte låta värmen slinka ut och kylan in. Väntar. Ser minutrarna ticka förbi, sakta. Snart dags att göra lunch. Bra. Något som tar upp tiden.

 

Det hade inte varit så farligt om barnen var sjuka nog att gladeligen ligga i sängen och sova. Nu är det istället på gränsen mellan frisk och sjuk vilket innebär att man får tjata och underhålla, om vart annat. Diskmaskinen är igång. Tvätmaskinen snurrar sin andra laddnig tvätt. Torktumlaren kommer snart sluta snurra den första laddningen. Kvällens supper är förberedd och marinerad i kylen. Ungen är mätt och medicinerad. Toporna står i garaget och en ny påse är isatt i tunnan. Plasten är tömd. Vad mer kan jag göra?

 

Nu sitter Emma mitt emot mig vid köksbordet och gör sitt egna diadem i plast som hon målar för hand. Jag sa att det bästa med det diademet blir att ingen kommer ha ett likadant. Att det är unikt. Hon svarade då; ja, OM inte någon annan köpt exakt samma diadem och målade det EXAKT likadant. Men vad är chansen att det skulle hända, sa vi och krattade. "it's like, one i a milion-thousand" sa Emma. Jag frågade om hon visste hur många människor det fanns på jorden. Ingen av oss visste så jag kollade upp det. Medan jag sökte sa Emma att det antagligen inte skulle stämma ändå för det ändras hela tiden. Då hittade jag den här SJUKA sidan som verkligen visar hur det ligger till...

 

Jag blev i alla fall helt snurrig när jag såg det. Och andfådd...panik typ.