Igår fyllde än av de finaste männskorna jag vet år. Min fantastiska Pyttan. 20 fantasktiska år fyllde hon och jag fick efter lång försening krama henne ordentligt på Gail's.

 

Pyttan är:

Peppande

Ypperlig

Tantig

Totalt briljant

Allmänbildad

Nyttig för mig

 

Utan henne hade jag faktiskt inte varit den jag är. Hon tog tag i min krage och ryckte upp mig. Fick mig att våga. Försöka. Testa. Vi skapar ihop. Tänker ihop. Är tantiga ihop. Det är väldgit konstigt att vi bara känt varandra sen i ettan på gymnasiet. Vi har pratat om det många gånger. Tänkt tillbaka på hur vi såg på varandra då.

 

Jag minns när jag skulle gå på medias öppet hus, ni vet då när man hade panik och skulle besluta vad ens framtid skulle bli trots att man inte ens hade någon aning om vem man själv var. Jag var där med Maggan och Oscar tror jag och vi skule gå in på media för att höra någon vithårig gubbe prata. Denna vithårige gubbe var då Tommy och den lite knasige typen han hade med sig var Lars. Jag såg till min förskräckelse att det var många fjortisar som satt på stolarna runt om mig. Fy för att gå i samma klass som dem, tänkte jag. Dock lade jag märke till en tjej med STORT, kolsvart hår i panda-stil som bar en väldigt grön och smärt kappa. Jag minns inte hennes ansikte men jag vet att jag med en gång tänkte; åh, henne skulle jag vilja bli kompis med. Jag såg fram emot hur jag skulle bli OM jag blev kompis med henne. Det lockade mig.

 

Flickan i grön kappa var Pyttan och vi blev väldigt goda vänner. Vi hittade gemenskapen över en bakelse och prat om ödet. Sedan dess har vi fortsatt vara kloka ihop och jag tror inte att någon kan dra fram klokheter ur mig lika bra som du kan Pyttan. Du kompletterar mig. Tack älskade du.