Jag och Frida har sedan en bra bit tillbaka planerat och peppat inför förra fredagen. Det var dagen efter Pyttans födelsedag och vi skulle göra något speciellt för henne. En överraskning. Jag hade bett om att få ledigt extra tidigt och vid 18-tiden kastade jag klädväskan över axeln och begav mig till Fridas. Där väntade hon och Pyttan med en öppnad öl och svarta klänningar. Några timmar tidigare hade Frida ringt mig via FaceTime (ringa till någon och se dem på samma gång/videosamtal). Då hade Pyttan fått läsa ett kort som Frida gjort åt henne där det stod på engelska att hon var bjuden till en Birthday celebration in her honor. Hon skulle befinna sig på Turnham Green Station vid 18.30 och vara klädd i awesome but comfortable clothing. Hon hade ingen aning om detta. Fram tills att hon läste meningarna hade hon trott att vi skulle laga risotta hemma hos Frida och ha en mysig hemmakväll. Nepp, nu ska vi ut serrdö'h, sa vi och hon sken upp.

 

När jag kom han vi inte så mycket mer än byta skor innan vi gick mot bussen. När vi satt oss till rätta drog Frida fram en sjal och sina hörlurar ur sin väska och Pyttan förstod då vad som gällde. Ögonbilden på och musiken på högsta så att hon inte skulle höra vart vi var. Jag har själv blivit utsatt för detta. Man blir lixom helt avklippt från omgivningen och gränserna för hur "pinsam" man kan vara suddas lixom ut. När jag satt med ögonbindel på pendeln in till Göteborg en gång för väldigt länge sedan kunde jag utan problem sjunga högt, bete mig löjligt och skratta tantigt utan att det störde mig. Pyttan blev likadan. Hon sjöng högt och självsäkert till låtarna som spelades och skrek ut allt hon sa till oss. Vi skrattade mest, klappade henne på kinden och filmade.

 

Efter det riskfyllda momentet att få av Pyttam från bussen utan att hon fick se vart hon satte fötterna, började vi vandra mot överraskningen. Vi skulle ta henne till Jamies Italian i Shepard's Bush. Väl utanför placerade vi henne så att hon skulle se skylten, jag stod redo med kameran och Frida lossnade på ögonbindeln. Hon var nog väldigt förvånad för först kunde hon inte säga så mycket. Det blev massa kramar och kärleksförklaringar, en cigarett på det och sen gick vi in för att ta en drink, en födelsedagspresent/present från min mamma. 

 

Precis som jag och Frida hoppats fick vi gå in till "VIP" avdelningen eftersom vi bokat bord. Så istället för att stanna vid billamporna gick vi förbi toan, passerade brödkorgar, pasta och självaste köket för att till slut komma till baksidan av restaurangen. Det var en helt annan stil där. Varje vägg var täckt med fönster förrutom en där en stor charkdisk sträckte sig. Männen bakom den gömdes bakom stora torkade skinkor, korvar och chilistänger som hängde från taket. Bakom dem låg grönsaker prydligt upplagda i små lådor längs med väggen. Det var minst sagt fancy. 

 

Vi drack en rosa drink och delade på en megagod brödkorg med olivolja och balsamvinäger. Till huvudrätt åt jag och Frida lax som tyvärr såg godare ut än den var. Pyttan åt en räk och fänkålspasta so jag vet är helt gudomlig. Vi slog då fast att man ska satsa på pastarätterna eftersom de alltid är superba. Vi pratade och skrattade och drack vin tills vi var tvugna att ta oss tillbaka till Chiswick för att gruppkrama Clara som skulle joina oss inför kvällen.

 

Vi gick hem till Frida, korkade upp en flaska rosé och satte oss i soffan där vi turades om att vara DJ's. Vi satt kvar tills ingen orkade prata mer. Klockan var närmare tre på morgonen. Eftersom familjen inte var hemma kunde vi sova i pojkarnas rum. Vi sa god natt till varandra och drog oss tillbaka. Jag somnade med en gång.

 

Nästa morgon vaknade jag av att jag hörde Frida och Pyttan gå ner för den knarriga trappan till köket där de gjorde lite varm choklad och satte sig i soffan för att kolla på Kalle och chokladfabriken. Jag låg kvar ett litet tag, drog på mig mysbyxorna och trippade ner till dem. Där sjönk jag ner i andra änden av soffan och kände mig totalt lycklig. 

 

När Clara vaknat började vi förbereda den gudomliga frukosten. Vi åt yoghurt i alla dess former med färska hallon och grönt äpple. Rostat surdegsbröd från Gail's med chorizo och svensk ost och flera koppar kaffe. Hela grejen fick mig att längta efter att bo på hotell med dessa vänner någon gång i framtiden. Alla ska ha sitt egna rum och man ska kvällen innan ha sagt; vi ses vid frukosten. Så går man ner, nyduschad och klar och möts av resten av gänget som sitter runt det vanliga bordet, belamrat med glas och tallrikar fyllda med rågbröd, fruktsallader och pålägg. Så skulle man sätta sig där, berätta om sina drömmar, planera dagen och bara vara 28. (För jag är 28 när jag tänker på det här).

 

Resten av lördagen var i korta drag: kaffe och äpple på en parkbänk i solen, shopping, surdegspizza och öl. Bara kärlek som ni kanske förstår.