Tusen gånger förlåt för uruselt bloggande. Kan man skylla på för lite tid ännu en gång?...
Jag jobbar på och trivs fortfarande. Jag pendlar mellan att bli sjuk och bli frisk hela tiden men hinner inte stanna upp och ens överväga det första eftersom jag dels inte kan säga nej till att gå till jobbet och dels för att jag absolut inte vill stanna hemma från jobbet.
Saker som hänt de senaste veckorna är detta.
Mina vänner Oscar och Elin ska båda ut i världen för att upptäcka. Elin som redan varit i Tanzania en gång skall dit igen och ge ett återbesök till det barnhem hon volontärarbetade på för ungefär ett år sedan. Efter det skall hon på egen hand resa runt i Afrika. Det är så himla fräckt så jag har inte förstått det än. En så inspirerande kvinna.
Oscar ska fly från plugget i Uppsala och sera till Australien på obestämd framtid, typ. Han har en biljett hem men det är inte förrän om åtta månader. Han ska dit med sitt leende, en bunt pengar och ett öppet hjärta och bara vara. Jobba, bo, träffa folk och se landet. Även detta är såklart helt otroligt stort. De flyger båda två idag.
Jag var med Pyttan på bokmässan igår söndag och såg massa kändisar. Redan innan mässan hade jag skyndat förbi en till synes lite förvirrad och stressad Mikael Nykvist på centralstationen. Dagen började bra alltså. På mässan såg vi först min personliga idol och inspirationsfigur; Mats-Erik Nilsson, författaren till Äkta vara och Den hemlige kocken. Han gick förbi mig bara några centimeter ifrån min arm och jag kunde inte förmå mig att INTE stirra och gapa. Jag grep tag i Pyttan och sa med kvävda skrika att "Det är ju han! Han! Min idol!".
Förutom honom såg vi Jan Guillo, Anders Jakobsson (en av författarna till Sune och Bert-böckerna), Edvard Blom (matkritiker), Rickard Olsson och några andra. När vi var på väg ut fick jag en känsla av att något missades. Något som hade varit så perfekt. "Du Pyttan, visst hade det varit perfekt och såååå passande om vi såg Christer nu." (Christer i P3). Vi tänka att han säkerligen varit på bokmässan någon av de andra dagarna och säkert haft Morgan med sig. "Då skulle vi ha gått fram och pratat med dem!" sa Pyttan och jag höll med.
Vi gick ut, skulle ta spårvagnen och går lite fram och tillbaka för att se vilken som går först. Till slut hamnar vi på en bänk i väntan på nästa som ska gå om sådär åtta minuter. Vi spejjar lite och på andra sidan spåren ser jag en man i svarta jeans, svart kavaj, rakat huvud med en röd, färgstark keps på och rött, stort skägg. DET ÄR HAN! Där står Christer! Jag rycker tag i Pyttan och hela allt är så sjukt. Vi typ skriker, skrattar, skakar på huvudet. Vi kan inte fatta det. Men vi går inte fram. Nästa gång, sa vi.
Idag består min dag av att skriva klart min första inlämning till kursen jag pluggar. Det var länge sedan jag gjorde något sånt här och det är precis samma känslor som infinner sig. Kli i benen och fingrarna men inget som skrivs ner på pappret och så plötsligt får man en snilleblixt och skriver och skrivet. Sen läser man det man skrev någon timme senare och då låter det bedrövligt. Helt plötsligt är de två sidorna fulla och man måste solla i allt man kämpat för att få fram.
Det är väldigt svårt när man inte har någon att bolla med och inte ens har sett sin lärare. Jag har ingen som helst bild av vad hon efterfrågar, hur skönlitterär jag får vara i mitt språk eller ens vad jag ska ha som rubrik. Jag har frågorna, materialet och en text om källhänvisning. That's it. Now, DO! Huvaligen...
