Emma har med en kompis hem från skolan. De leker, vilket är bra. De skrattar, vilket är bra. De är uppfinningsrika, vilket är bra. Det är bara det att det går över styr. Linbanan som de började bygga från Emmas sovrumsfönster till ett träd i trädgården har slutat i en lång rosa tråd som går genom hela huset, flera varv runt ett stackars träd och tillbaka till Emmas fönster nu. De springer i trapporna och glömmer att stänga dörrarna, fönstren. Lämnar saxar i trappan och gör säkerligen avtryck i mattan med sina gräsiga och jordiga strumpor. 

 

Det är så svårt att veta när man ska säga nej. När det räcker. Hur man sedan ska säga det blir nästa problem. Vad är rimligt? Hur länge ska de få leka fritt? Jag vet själv hur underbart det var att förlora sig i leken och inte störas av vågon vuxen som drog upp riktlinjer eller sa nej. Det tillhör barndomen att få utforska, lösa problem, bygga, leka, låtsas. Till och med att städa upp efterråt. 

 

Det är så svårt att veta hur mycket man ska lägga sig i. Samtidigt som jag vill vara en rolig au pair vill jag ju vara en duktig au pair som inte håller koll eller sätter ner foten. Att dessutom behöva skälla på ett barn som jag knappt känner, en som jag bara träffar på enstaka palaydates och vid skolgården, är ännu jobbigare. Lika jobbigt är det att säga nej till dessa barn. 

 

Det är krångligt ibland. 

 

Nu verkar de ha sltat leka med sin linbana så jag ska be dem städa upp. Vi får se hur jag lyckas med det.