Countryside
I lördags var vår dag bokad för äventyr. Vi skulle till "landet" och upptäcka hela långa dagen. Kate hade tipsat oss om en vandringsled som sträckte sig från byn Sunningdale til Windsor och som enligt henne var himla vacker. Jag, Frida och Clara tog därför tåget till Sunningdale med väskorna packade med Narns (havrekex typ), riskakor och äpple. Väl på plats i Sunningdale tog det oss ett litet tag att hitta rätt väg men när vi väl hamnat rätt följde vi bara intruktionerna och kartan som Kate skrivit ut åt mig.
Ju längre ut ur byggden vi kom, ju mer grönt och lantligt blev det. Det dröjde inte länge innan vi kunde känna doften av hästskit och fick känna gräs under fötterna. Vi traskade förbi en Polo-klubb med ett pampigt bygge till klubbhus. Istället för att varna för "vanliga fåglar" vid vägen, stod det skyltar om att man skulle "akta svanarna". Fint ska det va. 
Efter ett tag kom vi till en park som sammanföll med en sjö som hette Virginia Water Lake. Det var en mäktig park med både stora, gröna ytor, breda gångar och långa vyer. Likväl fanns det små gångar upp bland blombeklädda kullar, skogar av rododendron och små björkskogar. Vi traskade fram och försökte se så mycket vi kunde. Dock var vi smärtsamt medvetna om att klockan gott och väl passerat lunchtid och det fanns bara ett lunchställe på hela sträckan. Därför spurtade vi förbi totempålen, lekparken och glassbilarna för att ta oss till Saville Gardens.Där åt vi som hästar. Jag och Clara åt från ett fat som var fyllt med olika sallader, grönsaker och en liten tomat- och ostpaj. Den rara tjejen som serverade oss hade erbjudit oss en stor portion att dela på eftersom det snart var stängningsdags och de inte hade så mycket att välja på. Hon öste på resten av körkbärstomaterna som fanns men gömde dem under lite andra saker. "I'm going to giv you all of theese, but I don't really know if I'm allowed. So I'll hide them under this". Vi var så hungriga att vi glömde fota det. Efterråt drack vi varsin stor kopp med kaffe och fikade på citron- och valmofrömuffins och Frida åt en glutenfri jordnötskaka. Vi satt och skrattade, höga på luft och lycka, tills vi såg på klockan och insåg att vi var tvugna att dra vidare om vi ville avsluta vandrigen i någorlunda tid.
På vägen träffade vi massa underbara människor som pekade oss i rätt riktning. Ett gäng var ute och gick i olika jul-mössor var av en av männen bar sitt barn på magen. De visade en genväg men ville även försäkra sig om att vi viste åt vilket håll puben låg. Vi passerade en damm som kallades Cow Pond och kom ut i en gigantisk parkliknande sak fast med biltomma vägar och stora hus som låg gömda bakom träden. Där fick vi vägbeskrivning av en man i snabba glasögon som cyklade runt med sina två barn. Vi berättade att vi var svenskar och det visade sig att det varit på semester i Vaxholm. De sa att det var "coolt". "Verry cool" sa den lille killen. "It was freeizing".
Efter att vi haft en paus på asfalten framför ett rosa "my little pony-hus" passerade vi grindarna till en "Deer Park". Äntligen skulle vi få se våra klövdjur! Vi hade nämligen gjort en lista i väntan på tåget till Sunningdale, bestående av vilka djur vi skulle se och även hur många av respektive djur. På listan stod "två hjortar" som jag sedan ville ändra till klövdjur för det kändes säkrare. Jag och Clara såg en koja en bit från vägen/stigen som vi var tvugna att utforska. Clara bjöd mig på "te-pinne" med socker. Sen skrek Frida att vi skulle komma till henne och blicka ut mot horisonten. Där, långt borta såg vi vårt mål; Windsor Castle.
Vi började gå den långa, spikraka vägen. The Roman Road. Clara räknade stegen med en app i sin mobil och vi kom fram till att endast den långa vägen bestod av ungefär 3000 steg. Det tog oss ingefär en halvtimme att i lagom takt vandra från statyn till slottets grindar. Då var vi framme i Windsor. På vägen fick vi även se inte bara två utan FYRA hjortar som ostört betade bland allén.
På vägen träffade vi massa underbara människor som pekade oss i rätt riktning. Ett gäng var ute och gick i olika jul-mössor var av en av männen bar sitt barn på magen. De visade en genväg men ville även försäkra sig om att vi viste åt vilket håll puben låg. Vi passerade en damm som kallades Cow Pond och kom ut i en gigantisk parkliknande sak fast med biltomma vägar och stora hus som låg gömda bakom träden. Där fick vi vägbeskrivning av en man i snabba glasögon som cyklade runt med sina två barn. Vi berättade att vi var svenskar och det visade sig att det varit på semester i Vaxholm. De sa att det var "coolt". "Verry cool" sa den lille killen. "It was freeizing".
Efter att vi haft en paus på asfalten framför ett rosa "my little pony-hus" passerade vi grindarna till en "Deer Park". Äntligen skulle vi få se våra klövdjur! Vi hade nämligen gjort en lista i väntan på tåget till Sunningdale, bestående av vilka djur vi skulle se och även hur många av respektive djur. På listan stod "två hjortar" som jag sedan ville ändra till klövdjur för det kändes säkrare. Jag och Clara såg en koja en bit från vägen/stigen som vi var tvugna att utforska. Clara bjöd mig på "te-pinne" med socker. Sen skrek Frida att vi skulle komma till henne och blicka ut mot horisonten. Där, långt borta såg vi vårt mål; Windsor Castle.
Vi började gå den långa, spikraka vägen. The Roman Road. Clara räknade stegen med en app i sin mobil och vi kom fram till att endast den långa vägen bestod av ungefär 3000 steg. Det tog oss ingefär en halvtimme att i lagom takt vandra från statyn till slottets grindar. Då var vi framme i Windsor. På vägen fick vi även se inte bara två utan FYRA hjortar som ostört betade bland allén.När vi kom fram till Windsor var klockan närmare sju. Solen som lyst på oss hela dagen hade bekvämt lagt sig bakom mjuka moln men den varma luften stannade kvar och höll oss sälskap medan vi utforskade en liten bit av byn. Vi blev förtrollade av hur pittoreskt och fint det var, att vi bestämde där och då att komma tillbaka en annan dag och se mer. För vem vill inte se Eaton Collage som är den skola de engelska konungabarnen studerar vid.
Trötta men fortfarande lyckliga och glada in i själen, åkte vi tåg tillbaka till Chiswick. Vår dag på den engelska landsbygden var tvungen att avslutas med en öl, kände vi. Därför gick vi till The Swan och skålade med varsitt glas Peroni. En fulländad dag. Minst sagt.
Trötta men fortfarande lyckliga och glada in i själen, åkte vi tåg tillbaka till Chiswick. Vår dag på den engelska landsbygden var tvungen att avslutas med en öl, kände vi. Därför gick vi till The Swan och skålade med varsitt glas Peroni. En fulländad dag. Minst sagt. Kommentarer
Postat av: Maggan
Snygga pubar!!
Svar:
Moa Ekman
Postat av: Faster A
Vilken fantastisk dag!
Svar:
Moa Ekman
Trackback
