Tjugo, Pret-frukost, solsken och gratulationer

Jag vaknade på måndagen av att mamma raskt reste sig ur sängen. Hon flög upp, vilket är väldigt olikt henne. Hon brukar ligga och dra sig, vakna, ett ganska bra tag innan hon till slut reser sig och flänger benen över sängkanten. Men idag var det ju ingen vanlig dag. Idag var det min födelsedag, hurra, hurra, hurra...

 

Jag låtsades sova, för att inte göra henne för besviken. Faktum var att jag faktiskt försökte somna om men det gick inte så bra. Istället tog jag upp mobilen och började svara på de gratulationer som ramlat in på facebook. Medan jag låg där och svarade på de jag fått, hörde jag hur det skramlades i köket. Mamma pratade med Maggan som redan var uppe.

 

Maggan frågade vart kaffet var som vi köpt. Jag ville passa på att brygga riktigt bryggkaffe eftersom lägenheten ju kom med en sådan. Det hade dock blivit en flopp eftersom vi aldrig lyckades få det tillräckligt stark. Maggan ville i alla fall brygga ordentligt kaffe till mig, nu när det var en speciell dag. Jag hörde mamma förklara att jag packat ner det och att jag troligtvis inte ville ha något kaffe ändå. Jag hade kvällen innan sagt att det inte spelade någon roll och att jag lika gärna kunde ta med det hit till mig.

 

Maggan tyckte ändå att det skulle bryggas kaffe så mamma kom insmygandes i rummet och började rota bland mina saker. Hon kommer aldrig hitta det, tänkte jag. Jag hade kastat ner det lilla som var kvar i min tygväska, helt omöjlig att hitta trodde jag. Efter att mamma rivit upp nästan hela min packning kunde jag inte hålla mig utan tittade upp bakom täckets kant och sa att det låg i tygväskan. "Hej min lilla hjärtesnurpa", sa mamma och kom fram till mig. "Grattis på födelsedagen".

 

Det visade sig att hon hittat kaffet med en gång men att det var filterpaketet hon letade efter. "Det ligger i din väska" sa jag och då såg hon det, längst upp i den öppna väskan. "Ja där ligger det och lyser" sa hon med sned min innan hon smög ut igen till köket. Jag log för mig själv och lade mig till rätta under täcket igen och njöt lite mer av skramlet från köket.

 

Pappas röst hördes plötslig. Han har aldrig förstått det här med att vara tyst och viska, så han pratade ljudligt om mig och allt som hände. Charmigt. "Ska vi gå in då" hörde jag dem säga. Jag tog på mig glasögonen för att se ordentligt. Ingen ide att låtsas, tänkte jag. Så sjöng de för mig allihop. Osynkat och ostämt men o så fint. Jag fick en kopp med lite kaffe i botten. Det var starkt och gott. Riktigt.

 

Sedan gjorde sig alla redo för att lämna lägenheten. Vi packade med brödet och chipspåsarna som var kvar, klev ut i den soliga morgonen och tog bussen in till stan. Väl där satte vi oss på ett Pret för att äta god frukost. Jag pekade ut allt som var gott och vi åt oss proppmätta till ljudet av ombyggnation.

 

Vi rullade våra väskor på den soliga sidan av gatan och tog buss till Victoria station där vi skulle skiljas åt. Mamma fyllde på mitt oysterkort med 40 pund (en mycket uppskattad gåva då det är något av det jag behöver mest i min vardag). Sedan kramades vi och sa hejdå. Jag tog tunnelbanan hem och de gick för att se Buckingham Palace och äta Fish and Chips på en pub i väntan på att ta tåget till Gatwick.

 

Jag mötte upp Frida i Chiswick och drack en kaffe på Gails. Vid kvart över tre klev jag in på skolgråden till Emmas skola. Jag möttes av henne och en av hennes klasskompisar som kom springande mot mig och gav mig grattiskramar. Emma fixade en Milkyway-bar till mig, jag kramade henne lite extra, hon sa att hon saknat mig och jag sa att jag saknat henne.

 

Resten av dagen var som den brukar med undantag från att jag fick en kokbok av familjen vid middagen. En bok om Slow food. Mat som tar tid men som inte behöver så mycket arbete. Det ska bli intressant att testa några av de recepten någon gång. På kvällen skypade jag även med Pyttan. Jag saknar henne jättemycket!!!  Jag hade så velat krama henne på riktigt den dagen men det fick räcka med att skratta med henne lite via internettvågorna. 

Hej där! Ja den sången vi presterade måndag morgon var väl sämst i världshistorien? Undrar varför vi inte passat på att öva lite innan? på puben bredvid, kvällen innan tex, hade ju varit perfekt. Ja, ja det perfekta kommer man sällan ihåg lika länge som det med lite "defekter". Varsågod ett horribelt minne till dig,du! Har varit ute på en go ridtur idag i solskenet, så även imorgon. Ikväll är det finalen som gäller! Som alltid hemma hos Roy o Bell. Most

Jag håller med most om att det som å göra allt igen när jag läser bloggen. Vad mkt vi hann med!! Å härligt sällskap å god mat. Om du visste vilken lycklig tjej som fick doktorsväskan, den har varit med överallt sen. Vilka underbara vänner du har, njut av att vara i London ett tag till. För sen får du allt komma hem ett tag!! Tack för att jag fick se ditt london å för sällskapet. Massa kramar från Hanna