Jag dressade mig själv i min långa svarta klänning från Top Shop och prickiga strumpbyxor som fick sticka fram längst ner. Håret snurrades och hamnade i en röd tofs längst bak. De svarta balskorna åkte på och broschen jag fick av mamma på studenten, hamndade över bröstet. Min mormors, mors brosch. 

Mamma kom vid fyra och det blev lite kalasfirande för henne i efterskott. Jag kände att jag inte gjort tillräckligt för henne på hennes födelsedag i och med att jag nästan glömt av att ringa, därför ville jag gottgöra det litegranna. Plus att det inte finns någon bättre att ge saker till än min mamma för jag vet hur glad hon blir.

 

En bit tårta som Siv haft på sin födelsedag (det är ju samma dag för de då) fick ljus på sig och mamma blåste ut dem. Sedan trollade jag fram ett vackert rosa paket. I det var det en helt grön kaffetermos i vintage-stil. En sådan som min mormor haft och som min mamma älskar. Hon blev toppenglad, trots att det inte riktigt syns på bilden. hihih

 

 

Så fick vi bege oss till Vårgårda och konserthuset. I bilen dit passerade vi en stor reklamskyllt för Vårgårda kommun och längst ner på sidan stod det med lysande bokstäver: Olle Ekman - Film. Vi tjoade och pekade i bilen medan vi passera och var överrens om att det här baskemig var coolt. 

 

Vi gick in back-stage och mötte hela syskonskaran Ekman. Vi smet in lite före alla andra och snodde åt oss bra sittplatser (utav den reserverade sorten då). Så var det bara att vänta och se hur aulan fylldes. Det var lite introduktion av Stefan Quinth som filmat farfar och så till slut, kom gubben in. 

 

Stilig som alltid, lång och gänglig. Jag log så bret jag bara kunde. Han fick ta plats i en fåtölj på scenen, det pratades lite, visades klipp på skärmen, spelades musik och dansades från 20-talet till 60-talet. Farfar föddes 1925 så vi började där och tog oss frammåt i historien. Det bjöds upp folk på scenen. Bland annat en gammal kompis från lumpen. De berättade historier om den tiden och vi skrattade.

 

Så var det även dags för barnen att komma upp och tävla med farfar, eftersom det alltid har tävlats på våra kalas. Femkamp for the win! Tävlingen gick ut på att kasta en mössa och få den att hänga på en betjänt (hängare med fot). Alla barnen fick ett försök medan Farfar fick ett var per barn. Kanske inte det mest rättvisa sättet de kunde komma på men det var ju trots allt gubbens kväll. Annika och Kristina missade, farfar träffa en. Pappa kastade den gamla gula mössan som hängt med farfar sen urminnes tidet och han träffade! Enastående ljubel och applåder från publiken. Farfar träffade tyvärr också så han ledde med två ett. Elisabet och Birgitta var båda nära men ingen träffa. Det hela slutade då tre ett med vinst för farfar och det var la för väl, så att han inte blev tjurig.

 

Mingel med äcklig rullttårta och kaffe. Alla åt för vi var så hungriga. Sen var det dags för filmen. Jag höll mammas hand nästan hela tiden. Vi skrattade och vi log åt den där charmige gubben som vi fått så mycket av. Vissa stunder grät jag och såg en del av farfar som jag aldrig trodde jag skulle få se. Den darriga rösten som är på väg att spricka. Sorg och smärta. 

 

Filmen fick stora applåder och farfar fick ännu mer. Så himla cool är han, min fantastiske farfar. En enastående historia som jag inte ens kan se framför mig. Jag kan inte fatta att den mannen varit liten, levt på 20-talet, drömt om att leva förbi milenniumet och lärt sig så mycket. Älskade, älskade farfar.