Ni vet hur man ibland pratar med sig själv, fast tyst, i sitt eget huvud. Jag gör det ganska ofta och har alltid gjort. Det har dock skett en förändring i hur jag gör det. Ofta, nästan hela tiden, pratar jag på engelska. Jag diskutterar med mig själv på engelska och planerar. Ibland när jag ska träffa vänner och något händer mig på vägen dit, som jag då vill berätta om för dem, börjar jag planera hur man översätter det till engelska och brukar ha meningen klar innan jag kommer på att jag ju faktiskt kan berätta det på svenska för dem. 

 

När jag var i sverige var det väldigt konstigt att prata med tåkchufförer, kassörskor och expiditer. Det är nästan programmerat i mig att prata engelska med alla jag möter ute på stan. Alla jag VET inte är svenskar. Det blir nästan lite kortslutning i hjärnan på mig då. 

 

Idag ska jag äntligen få komma ut ur det här huset! Dessutom har jag en slapp morgon i sängen eftersom Kate är hemma idag och själv ska ta Emma till skolan. Det hade ju varit fint om hon berättat det för mig innan vi gick och la oss igår så att jag kunnat sova längre, meeeeeen. Man får vara glad för det lilla.

 

Igår var planen egentligen att vi flickor skulle till Arts Theather Club på kvällen och Kate skulle fixa en som kunde baby-sitta. Hon, Nick och några släktingar skulle nämligen ut samma kväll men Kate insisterade på att lösa det så att jag kunde gå ut jag med, den enda gången jag faktiskt frågat om jag kan. På onsdag kväll kom dock Kate upp till mitt rum och knackade på. Hon såg nästan förstörd ut och berättade med ledsna ögon att hon inte lyckats hitta någon som kunde ta min plats för kommande kväll. Jag anade detta eftersom jag hört hur mycket problem det varit att fixa någon så jag sa att det var lugnt och att jag skulle säga till mina vänner. Hon såg förtvivlat på mig, tackade mig SÅ och bad om ursäkt flera gånger om. "You're friends can come around here if they want to?" sa hon och så blev det.

 

Trots kaos med tider, släktingar i finrummet och förskjutna anländningstider, hamnade till slut Pyttan, Clara och Frida i mitt kök medan Kate, Nick, Nicks pappa, syster och...syster(?) var på mellanvåningen och gjorde sig redo för att fira födelsedagar. Det var något udda stämning när Clara och Pyttan kom in i hallen och lite vagt vinkade till alla i finrummet. De kollade på oss som om vi var...jag vet inte...objudna gäster. Ohyra. Kate å andra sidan var helt okej med detta faktum och kom ner till oss i köket sen. Hon bad om ursäkt för att hon "förstört" vår kväll ute och sa; "Moa turned it down, but there is some beers in the garage. Help yourselves. That's the least I can do".

 

Vi åt därför falafel som Pyttan bjussade på och drack lite öl. Clara var tvungen att skynda hem för att passa sitt barn och jag började proceduren i att natta mina. Till efterrätt åt vi kladdkaksmuffins med grädde och bär som jag och Rebecca bakat dagen hon var sjuk. Till det drack vi kaffe och spelade scattergories på engelska. Superkul!

 

Förstörda planer som till slut blev en mycket mysig torsdagskväll!

 

Här följer blder från i tisdags då jag och Frida mötte Pyttan i Camden och gick till Primrose Hill följt av en upptinande soppa på Yumchaa.