94:ans

Bilden har inget med bussen att göra men jag tycker den är svincool. Det är som att två tider möts. Gammal - Ny. Gillar den skarpt.
 
Det finns en buss som heter 94:a och som går från Turnham Green till Piccadilly Cirkus. Det är min och Fridas favoritbuss och om vi får välja färdmedel in till stan tar vi bussen. Jag vet inte riktigt när vi först fick tanken men en kväll när vi skulle hem från London och var pratglada, slog det oss att vi borde spela in oss själva! Detta var i samma veva som vi upptäckt podcast-appen på Iphonen och lyssnade sönder Filips och Fredriks podcast. Vi testkörde därför "94:ans podcast" på några av våra turer till och från London. 
 
Vi berättade för Pyttan om vår ide och hon var på. Vi hade planer om att spela in något men det blev aldrig riktigt av, plus att det ju faktiskt bör spelas in på bussen. Det var ju faktiskt hela poängen från början. När nu Clara även tillkommit till Chiswick-gänget blev vi än en gång taggade på att faktiskt spela in något konkret. I söndags spelade vi därför in vår första podcast på min Iphone medan vi åkte till staden. 
 
Jag sitter nu och lyssnar på denna inspelning. Alla känner igen sig när jag säger att det känns konstigt att höra sin röst. För mig känns det som att jag hör någon prata som jag känner igen SÅ väl men som jag inte kan sätta ett ansikte på. Det är ju inte JAG men en väldigt bekant och intressant bekant till mig. Intressant i den bemeningen att hon påminner så mycket om mig själv. Ja, det låter väldigt konstigt och helt förvrängt och ja, kanske är det också så. Det är i alla fall väldigt roligt att lyssna på. Till skillnad från många andra som tycker att det är vidrigt att höra sin egna röst, känner jag istället att det roar mig. ( Jag kan bara meddela mina medkamrater i podcasten att jag hörs mest och jag ber om ursäkt för detta. Jag tror det blev så automatiskt av det faktum att jag höll i mobilen och då inte tänkte på hur jag höll den. Jag skäms för hur vicktigpetter-ig jag låter).
 
Jag kände likadant när jag hade radio på medieprogrammet. Den människan jag hörde i radion några dagar efter att programmet spelats in eller sänts, lät mycket smartare och klarare än jag själv gjorde. Hon sa ju vettiga saker och hade ju faktiskt en ganska behaglig och underlig röst. Men hur ser hon ut?
 
Jag förstår verkligen att detta är otroligt osvenskt av mig, att tycka att något med mig är bra. Att jag tycker om en grej med mig själv. Men, jag ska ändå komma ut och säga det; jag tycker om min röst på inspelningar. Döm mig om ni vill. Jag är i alla fall tacksam för mig själv att jag kan erkänna det och ge mig själv en klapp på axeln. 
 
Det var som när Clara gav mig en komplimang härrom dagen och jag, istället för att säga; "nej det har jag inte, men tack" eller helt enkelt bara förneka hennes fina ord, sa jag helt enkelt "Tack" (log) "Det tycker faktiskt jag med". Sen var jag i och för sig tvungen att fråga om det var OKEJ att jag tog emot hennes komplimang, för att väga upp mot hur kontroversiellt jag betett mig. Clara tyckte dock att det var hur härligt som helst att jag gjorde det.
 
Oj så jag öppnar mig i det här inlägget. Prisar mig själv och håller på. Nej fy. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback