Nerver

"Du vet ju hur du är."
Jag pratar med mamma i telefonen. Fumlar fram att jag är nervös. Att jag inte vet ifall jag är bra nog. Jag vill inte bli till en besvikelse för någon. Hennes svar är så väldigt sant. Jag vet mycket väl hur jag är. Jag försöker gång på gång komma ihåg det så att jag skall slippa gå igenom oros-processen i onödan var eviga gång.
 
"Du vet att du alltid oroar dig i onödan och ju mer du oroar dig desto bättre brukar det ju bli."
Ja. Völdigt sant. Men varför släpper det inte. Släpp mig! Snälla svarta moln. 
 
Himlen mörknar utanför köksfönstret. Den ljusa morgonen som bara var förväntan, blir allt dovare. Ju längre tiden går desto fler mörka moln. Men luften är inte så kylig som den tycks vara. Jag trivs. Det passar mig. En smak av hösten som kanske väntar. Jag sticker intresserat upp näsan mot molnen och då bryter solen igenom. Inget är omöjlig, säger den.
 
Förlåt att jag talar i gåtor. Ni vet inte vad jag försöker koppla till. Återspegla. Tolka. 
Jag tänker inte säga något än. Kanske imorgon, kanske till helgen. När jag vet. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback