Sista middagen med familjen blev likadan som första. Roasted Chicken with roasted potatoes, gravy, stuffing, breadsauce, carrots and courghettes. Så gott och en så fin sista middag. Allt var hemtrevligt, säkert och älskvärt. Det är i stunderna då inget spelar någon roll som allt blir så viktigt. Allt blir så rätt och minnesvärt. 

 

Victoria är här nu. Det känns skönt att kunna se hur hon passar in och tjuvkika på hur allt kanske kommer bli. Det är såklart lite jobbigt när Emma redan kramar henne hårt och drar med henne överallt. Vill visa saker, berätta saker, fråga saker. Det är precis som när jag var ny. Rebecca verkar också tycka jättemycket om Victoria. Allt är jättebra och jag är glad för att hon kommit in i familjen så enkelt och så snabbt men det skrämmer mig lite, och jag tror lätt, att jag bli utbytt där på plats. Inte bara att hon tar mitt sovrum. Hon tar mitt liv och min plats i deras hjärtan med en gång. Så är det ju inte. Det förstår jag ju.

 

Nu ska jag snart somna för absolut sista gången i den här sängen. Imorgon somnar jag i min lilla 90-säng i mitt mörka rum i VB. Det är sån otrolig skillnad på mitt rum hemma och det rummet jag vant mig vid nu. Stort och ljust. VB-rummet är visserligen stort och det har en soffa men det är så fasligt mörkt. Om jag har svårt att få jobb i början ska jag använda min tid till att måla om det rummet.

 

Jag är inte så vemodig än. Jag säger hejdå till barnen och Nick imorgon. Kate ska jobba så jag sa hejdå precis nu innan jag gick upp till mig. Hade jag sagt hejdå till henne imorgon hade det nog blivit ett mer känslosamt hejdå. Hon hade absolut inte gråtit men jag hade troligtvis gjort det. 

 

Vi får se hur det går imorgon. God natt.