Nu är första hela dagen i Sverige till ända. Den har bestått av en morgon med ett tyst hus. Jag satt ensam i soffan och såg på julkalendern medan lätta snöflingor föll utanför förnstret. Jag åt frukost, länge. Bryggde kaffe för första gången på fyra månader och det smakade himmelskt. Maggan kom förbi och kramade mig vilket gjorde mig rysligt glad!

 

Det har varit julmys hos Frida med Pyttan, Elin, Emma och Elin. Oscar skulle kommit men tvingades jobba över, visade det sig efterråt, så han infann sig aldrig vilket var riktigt synd. Jag saknar honom. Vi åt i alla fall lusekatter, pepparkakor och brända mandlar som jag vevade ihop innan jag åkte. Några veckor innan vi åkte hem gjorde jag och Pyttan ett julmusil-quiz som vi utsatte de andra för. Frida vann och fick Äran. Till slut blev det julklappslek och jag öppnade till slut paketet som Pyttan köpt. Det var en Sudoku-bok! Hon fick öppna det jag köpt vilket var en liten vinflaska.

 

Jag och pappa var på Maxi för tredje gången sedan jag kommit hem. Vi träffade Siv och jag fick ännu en härlig, lång kram. Det är läskigt att vara hemma och känna igen nästan var tjugonde person man ser. Jag vil nästan bara gå och gömma mig. Jag tycker dessutom att det nästan är lite fult att höra svenska överallt. Det är lixom en skön grej med England, att inte höra Svenska förrutom när man pratade med en person, som då var svensk. Det var behagligare på något sätt. Dessutom säger jag "Oh sorry" hela tiden och tränger lite mer än vanligt. I England är man lite isolerad från andra människor just eftersom man kan ett språk som inte de kan. Därför kan man på något vis trängas mer och passera utan att "synas". Det känns så i alla fall. Som om det är lite mer okej att vara stressad, otålig och lite otrevlig. Jag vet inte riktigt...

 

Vi har ätit kycklingpaj med curry från igår. Det var pappa som lagade den och jag slapp tänka på mat över huvud taget. Det var skönt och jag ät glad att jag faktiskt kunde lämna det helt i hans händer utan att känna att jag var tvungen att kolla till honom eller lägga mig i. Jag sa i och för sig åt honom att det kanske var läge att börja klä pajformen med deg... det skulle ju ta lite tid för pajen i ugnen också...

 

Allt med resan gick bra. Jag visste ju egentligen det och efter sista kvällen med familjen (som var så himla fin) var jag nästan bara förväntansfull inför att flyga. Kate insisterade på att betala en taxiresa till flygplatsen så jag slapp gå upp kl 05:00 för att ta buss och tunnelbana. Den lyxen och säkerheten gjorde nog att all oro föll bort. Tack Kate! 

 

Efter in-chekning och säkerhetskontroll satt jag i min bekväma ensamhet och åt pretfrukost, kollade på folk, löste korsord och lyssnade på Christer i P3. Inte en tillstymelse till stress. Tack och lov!

 

Imorgon ska det packas in fler julklappar, Clara ska komma hit på en kaffe och jag ska baka bröd. Dan före dopparedan!