Förlåt att jag bara försvinner periodvis. Ett hektiskt veckoslut följt av en fullspäckad helg på annat håll som sluter i en fasligt trött söndagkväll, får resultatet att jag inte orkar sätta mig här och skriva för jag vet att jag kommer behöva sammanfatta så väldigt mycket. Skoj saker för det mesta, men de övermannar mig och gör mig dåsig tills jag inte orkar mer och tar till flykt in i seriernas värld. 

 

Jag struntar därför i att sammanfatta veckan utan går rakt på helgen, även den i korta drag. I fredags slutade jag tidigt av olika praktiskt sammanträffande orsaker, så jag och Frida åkte in till stan för att stilla mitt plötsliga "Jag vill prova kläder på Top Shop och kanse köpa något, ju dyrare desto bättre"-behov. Klockan var då sju på kvällen men affärerna stänger vid åtta så vi hade massa tid. 

 

Vi mötte sedan Agnes på en restaurang i Soho som vi passerat ett par gånget men aldrig varit på. Det var god mat, mysig lokal men usel service och vrålande hög musik som inte ens var bra. En blandning mellan klubb och salongsmusik. Det blev högre och högre i takt med att kvällen blev senare. Vi var inte ensamma om att märka det för vi delade förstående blickar med folk från bordet intill. 

 

Clara gjorde oss sällskap, hon hade nämligen ätit med familjen i Chiswick. Vi drack upp vårt vin, bad om notan, vägrade betala för den "obligatoriska" serveringsavgiften som de lagt på på vår nota och gick. Vi gick inte långt dock utan slank in på en bar några meter längre ner på gatan. Det var ett slags Hawaii-tema på inredningen med fisknät i taket, palmer och bambu. Vi drack den "lokala" ölen som alla drack med en limeklyfta i. Den var god. 

 

Vi åkte hem med sista tuben och sprang i tunnlarna. Det uppstod någon slags härlig sammhörighet med en annan grupp människor som tog sig fram genom gångarna för att nå tuben. De sprang de med. Plötsligt började någon an dem skrika och alla gjorde likadant. Så vi prang mot fredagens sista tunnelbana från piccadilly medan vi skrek tills det ekade. Sedan andades vi med stora flämtande leenden. Det är verkligen underskattat att springa för ingenting. Det har jag och Pyttan alltid sagt. 

 

Lördagen började tidigt för vi skulle möta Agnes för en dag på marknaded Broadway Market. Det var lite dåligt väder dock men vi klarade oss ganska bra ändå. Som på alla marknader fanns det massa gott att äta. Bröd, hela grisar, bagels, kakor, ostar och brownies. Efter att ha suktat efter en viss brownie ett tag gick jag för att köpa en att ha på tuben hem. "Can I have the biggest one please" sa jag till den unge mannen. Han kanske, kanske minndes mig från tidigare under dagen då jag stått halvt lutad över brownie-högen och drägglat. Jag hade då sagt att jag skulle komma tillbaka, och det hade jag ju faktiskt gjort. Han sa i allla fall Ajjemen (fasst på engelska) och lyfte på några för att hitta en stor. "I'll give you one for free as well". VA!? hörde jag rätt? "Seriously?" Två gigantiska, FANTASTISKA brownies för priset av en. Jag åt av dem i små omgångar hela vägen hem och senare på kvällen. Det sista åt jag upp i morse. Ett av de bästa köpen jag någonsin gjort tror jag. 

 

Förutom det köpte jag även röd pesto och en kjol i vackra, dova färger som jag bara blev helt förälskad i. Vi åkte sedan tillbaka till Chiswick. Frida skulle passa barn så vi hade planerat en myskväll hos henne. Jag och Clara gick för att hyra film och köpa ingredienser till tacos. Det blev en megagod middag och en mysig kväll med Glee-avsnitt i soffan. När Anton lagt sig såg vi även på Black Swan som var bra men oerhört obehaglig!

 

Nästa dag tar vi i korta drag. Jag vaknar i ett tom hus (har sovit själv hela natten för Kate och barnen sov hos en kompis och Nick var utomland på jobbresa). Jag ramlar i trappan det första jag gör och slåt i ena skinkan något enormt. Jag ligger och kvider ett tag innan jag går på toaletten som planen var från början. Jag äter mumsig frukost i köket bara för att jag kan och för att jag vet att ingen kommer störa mig. Sedan tar jag på mig min...va fasen... det här skulle ju bli kortfattat..... Jag är omöjlig.... JAJA. Jag tar på mig min nya kjol och går mot Overgroundstationen för att möta Clara, Frida och Karolina och åka till IKEA.

 

Vi tog oss dit, fikade med kanelbulle, köpte saker som förvaringslådor, påskägg, sill och påskmust. Jag och Clara förberedde oss för vår lilla påskmiddag som vi ska hålla. Vi tog oss sedan hem, vilket inte gick riktigt lika bra. Det slutade med att vi gick en väldigt bra bit och Frida lyckades på något sätt få smeknamnet Quasimodo och puckelrygg. Hon bar nämligen alla mina och hennes saker i en stor ikeaväska som hon hade som ryggsäck. Iförd klackar och under ett paraply som ser ut som ett tivoli klev hon fram där i regnet mitt ute i ingenstans. Charmerande som få. 

 

Jag tog mig hem med öm ända, axel och arm, blöt om fötterna och jättetrött. Jag hade den briljanta iden att ta ett bad, det första någonsin i det här huset faktiskt. Det var himmelskt, till en början. Jag hade kunnat somna i den varma tyngdlösheten med bubblorna som huvudkudde. Dock övergick den behagliga, yttre värmen i en inre, kokande hette som läckte ut ur min panna. Att svalka mig i kallvatten för att inte kolappsa. 

 

Efterråt var jag helt mör. Jag vet att det är en klyscha att beskriva det så men det finns faktiskt inget annat som passar så bra som just det ordet. Du är mör, färdig, mjuk, lös, svag. Jag var så ofantligt trött. Det slutade med att jag fick äta kvällsmat, ursäkta mig när Kate kom hem och förklara att hon inte behövde göra någon middag till mig (klockan var ju för fasiken kvart i åtta när hon skulle börja, stackars kvinna. Stackars barn också...) och berätta att jag var så trött att jag behövde gå och lägga mig tidigt. Så gjorde jag också. 

 

Det var min helg. Som skulle bli kort men som blev en kortare novell. As always. Sorry.