Hans-Herman är en ganska kort man med kal hårväxt. Det går en tydlig blank stig på hans hjässa från pannan till bakhuvudet. Det bryr han sig inte så mycket om utan kammar över lite hår från klungan på vänster sida. Så som hans pappa alltid gjorde. Han bär jeans-blå jeans från Dressman, vit skjorta med smala röda streck i ett stort rutmönster och över det, en beige höstjacka som är lite för kort i ärmarna och i längden. Den smiter åt i midjan och får hans rumpa att se dubbelt så stor ut. Dock har ingen sagt detta till honom. Vem skulle göra det?

 

Han har knappt något skägg så han sparar in på raklödder vilket han ofta påminner sig själv om när något är jobbigt. Han har små, blå ögon och rund näsa med stora näsborrar som viftar när han funderar hårt på något. På fötterna har han seglarkor, vad annars. Sin fars gamla faktiskt, rysligt bekväma. 

 

Han jobbar som chefsmaskinist på Volvo. Där var han en av de som inte behövde gå när det var finanskris för ett tag sedan. Hans gode kamrat Stellan dock, han fick sluta och blev tvungen att flytta till Horla för att kunna försörja fru och barn. Stackars karl. De talas inte vid så ofta länge, med tanke på avstånd och så. 

 

Själv har Hans-Herman inga barn. Han separerade från sin fru för bortemot fem år sedan. Han önskar henne all lycka. Faktum är att hon har man och två barn.

 

I hemlighet drömmer Hans-Herman om att gå på nattklubb, men vem skulle han gå med? Så nej, han drömmer inte så ofta. Han har ju annat att tänka på. Maskiner och så...

 

 

 

En liten saga om en blombukett

 

Han hette Heden Tulpanbukett och bodde i en flickas hand. Han var en maskros, en viol, två grässtrån och tre smörblommor stor. Han hade haft sitt liv i nära en timme nu. Han föddes en solig vårdag på ängen intill torpet Figaro. Han minns inget som maskros eller smörblomma. Inget innan Heden.

 

Hennes hand var mjuk, varm och spänd. Hon kramade hårt runt hans späda stjälkar. Ett och annat blad var visset men vad gör väll ett blad i det stora hela. Snart skulle han få se världen ovanför gräshöjden. 

 

Så här långt in i livet trivdes Heden bra. Han hade hälsat på busken Charles när han och flickan traskade in på husets gård. Dock fick han aldrig svar. I ett hörn av tomten stod en torkad ormbuske ensam i beige. Heden log utan svar där heller. "Stackars beiga, torkade ormbuske", tänkte han. "Du får aldrig leva".

 

Flickan släppte taget och Heden dog.