I söndags kväll var det som en lördagkväll. Min familj var fortfarande i Skottland och måndagen var en ledig dag för alla i England. May-day. Frida och Clara kom över till mig och Pixie för att mysa med det senaste Glee-avsnittet. Nu när det närmar sig slutet måste vi se det ihop nämligen. Vi blev överraskade av hunger så jag pimpade upp en couscoussallad som fanns i kylskåpet med lite gröna blad, stekt courgette och stekt salami medan Frida flätade Claras hår. Vi vräkte i oss salladen med skyddande händer runt våra skålar. Våga inte ta min mat. 

 

Plötsligt, jag har ingen aning om vartifrån den kom, började vi skratta. Jag råkade hamna i ett av mina mer sjuka skratt vilket fick Frida att skratta ännu mer. Till slut satt vi och skrattde hysteriskt på alla våra vis. Jag med händerna delvis framför munnen och delvis slående i bordet. Frida med gråt i ögonen och klappande händer. Clara med ljudlöst skratt och ihopknipet, smärtsamt ansiktsuttryck. Till slut blev det så mycket att jag i ett av mina skrik, föll ner på golvet och började krypa mot dörren i ett försök att ta mig där ifrån.

 

Efter ännu en minut av underbart, utsugande, helhjärtat, okontrollerat skratt, lugnade vi ner oss. Jag var helt gråtig och svettig i armvecken och i nacken. Alldeles varm i hela kroppen. Trött i magmusklerna. Så blev vi två år yngre. Bara så där. 

 

Sedan såg vi på Glee, gjorde oss redo för kvällen med allas våra olika kvällsbestyr och bestämde oss för att vi inte ska undvara något för varrandra. Fram med finnar och tår i rampljuset bara. Någon timme senare låg vi i våra sängar. Frida sov brevid mig och läste högt ur en av mina mattidningar om historien bakom olika persiska (?) maträtter. Jag blundade och sa "mmm" när det behövdes och passade.

 

Nästa morgon åt vi lång och stor frukost. Så klart.

 

Något mer som jag vill berätta om, bara för att jag själv tycker det är hjärtpumpande och väldigt smickrande, är en grej som hände när vi gick från Brick Lane till Liverpool Street station härom dagen. En liten japansk tjej/kvinna som håller i ett block, kommer fram till mig och berättar att hon kommer från en japansk tidning som heter balahablaha (jag minns inte vad hon sa. Redan här hörde jag bara mitt hjärta som bultade hårt i bröstet på mig) och hon undrade om jag skulle vilja ställa upp på en bild. Jag kollar på den japanska killen som står bakom henne med en stor kamera och tänker att det här är sjukt. "Ehm yeh, of course" svarar jag och ser mig förvirrat om på de andra tjejerna.

 

Jag får ta av mig min American Apperal jacka och står vid korsningen vid Spitterfield market och puben Truman. Min puls slår okontrollerat och jag försöker lugna ner mig. Hur ska man se ut, ska jag le, vart ska jag kolla, vilka ser mig, ser de min puls? Killen med kameran tar några helkroppsbilder och några närbilder. Jag ber att få se på dem och de ser faktiskt bra ut. Vilken lättnad!! Jag får uppge namn, ålder och berättar att jag är nanny i Chiswick. De frågar vart jag köpt mina kläder och lyckligtvis kan jag stotsera med att både skorna och kjolen är köpta second hand. De tackar, ger tillbaka min jacka och ler brett åt mig. Jag går där ifrån på ostadga ben. Jag vet inte hur jag ska bete mig nu. Ska jag skrika, hoppa, vara så pumpande glad och adrelaninstinn som jag känner mig på insidan? 

 

Det kanske är fånigt men jag tycker det var något bland det coolaste jag varit med om. Brick Lane kryllar av folk med stil. En stil man bara drömmer om att ha. Att vara hälften så fräck som de vore toppen. Så har jag alltid känt och nu blev jag själv fotad av en street fashion-magazine från Japan. Jag ska inte ljuga. Jag letar febrilt efter bilder på nätet men hittar inget. Jag har ju ingen aning om vad hon sa att tidningen hette... Jag får leta vidare helt enkelt. Kanske får jag finna i att bilderna för alltid är förlorade i mängden i cyberspace eller så kommer de kanske aldrig ens användas. Jaja. Så var det med den saken. Jag vet i alla fall att jag kommer leva på den stunden LÄNGE!