Jag gick ner till köket för en timme sedan men planen att bre leverpastej på några skivor av mitt nyköpta rågbröd. En kopp starkt kaffe på det och sen skulle jag smyga upp till min säng och gosa ner mig. I köket står Kate och skär tomater. Hon frågar om jag vill ha en smak av hennes marockanska frukost. Efter lite förvirring och ett kort dilemma i mitt huvud bestämde jag mig ändå för att tacka ja. 

 

Salladslök, kumminfrön, vitlök, chilli och tomater fräses i stekpannan. Kläck sedan i ett ägg per person. Låt set stelna. Ha på hackad, färsk persilja. Servera med Sofias hembakta bröd, rostat med mycket smör på. En kopp kaffe. 

 

Vi hängde där i köket medan hon lagade maten och jag funderade lite smått över om jag skulle ta med mig mitt fat och gå upp när det var klart. Kate dukar fram två tallrikar och det visar sig att det bara är jag och hon som ska äta. Vi pratar vidare om allt möjligt. Min engelska suger som alltid när jag pratar med henne. Jag vet inte vad det men jag tappar alla ord och all känsla för gramatik i hennes närhet. 

 

Så sitter vi där med stekpannan mellan oss och äter maroccan brakfast, pratar om mat, planer för dagen och vardagliga saker. Det är kanske en liten grej men jag tycker ändå att sådana stunder höjer livet här till en annan nivå. Eller snarare att det ger livet här en annan plattform. En annan grund. Stabilare och mer självklar.