Min familj är otroligt givmild och urgullig på alla sätt och vis. Ett extremt stort exempel på detta är att de bjöd med mig och Frida på en försenad födelsedagspresent/hejdå-present/tack för allt-present i form av ett besök till Heston Blumenthals pub The Hind Head.

 

Jag och Frida hade vetat om att de ville bjuda oss och skämtat om att de skulle ta oss till The Fat Duck som är Hestons största och galnaste restaurang. Om ni inte vet vad jag talar om bör ni i senna stund klicka upp ett nytt fönster på ett webbläsare och söka på hans namn och hans restauranger. Han är genialisk, matkunnig och galen vilket blir en perfekt kombination. Frida och hennes pappa är helt galna i Heston så när jag avslöjade för henne vart vi skulle blev hon lyrisk.

 

Förra söndagen började då med att vi åkte bil till Bray som ligger ungefär en timme bort från oss. Under bilfärden var jag kartläsare och dommare i Fridas och Emmas tävling i att skapa de bästa skulturerna av kludd. Vi väntade in Kate och Rebecca som kom i bilen bakom oss. Rebecca hade precis varit och tagit hål i öronen. Hon var så stolt och så glad när vi öste komplimanger över henne.

 

Så gick vi en liten promenad i den allt hetare dagen. Promenaden gick runt en konstgjord sjö där folk åkte båt, paddlade ståendes på en bräda och annat vattenbaserat. Vi småpratade lite och försökte arbeta upp aptiten inför den stora lunchen vi skulle ha vid 2.45pm. Vi åkte en bit till för att komma till det verkliga Bray och restaurangen. Det var en komplett idyllisk liten by. Alla invånarna var ute och städade gatorna, rensade ogräs och piffade eftersom det passande nog skulle vara en visning av staden nästa dag. Precis som i Morden i Midsommer. Fantastiskt.

Vi klev in på puben som var som vilken som hälst förutom att servitörerna serverade drycker ur rykande glas och bartendrarna jonglerade med flaskorna när de hade en stund över. Vi blev placerade under ett knarrande tak med breda bjälkar och så var det dags att välja från menyn. Ångesten drog över mig.

 

Så småningom beställde vi och jag och Frida åt precis samma rätter. Till förrätt blev det en smördegstartlett med en musig stuvning av vild svamp på en bädd av svampcrem/puré med syltlök, friterad kapris och dragon. Den var dödligt god och smakade som en hel söndagslunch. Riktigt fyllig och höstig.

 

Till huvudrätt blev det en perfekt tillagad fisk kallad bergskädda på en bädd av vita bönor, sjökorall, vindruvor och champagnesås. Den var utsökt! Precis lagom och förvånandsvört gott med druvorna till fisken. (Denna tog jag inte kort på men min kamera tyvärr... Men jag tog kort med mobilen på alla andra rätterna. De kommer någon dag).

 

Efterrätten var en av de stora höjdarna. Rabarber trifel, alltså en varvad dessert. Sockerkaka i botten, galen rabarber som var rosa, mjuk men hel och något krispig på samma gång, en rabarbergelé och så en vanilj- och saffranskräm med små mandelkex i som gav ett krisp till det hela. På toppen var det limeskal och någon kanderad nöt skulle jag tro. Helt fantastisk. Ni kan ju förstå.