Efter en förmiddag med barnpassande och stress satt jag till slut på tuben mot Brick Lane bredvid Frida och Clara. Frida hade med sig tre nybakade kanelbullar som Sofia bakat för att fika på. Tack vare att jag blev så sen med att lämna Rebecca och Emma, fick vi ta take-away-fika istället vilket passade oss perfekt. 

 

Kissenödiga och smått sena, skyndade vi från Loverpool Street station till Old Trumanbrewery. Det var regn bakom molnen och blöt asfalt. Vi hade precis missat skuren. Våra biljetter gällde från 4pm - 7pm. Afternoon tea-paset. Vi sa att det troligtvis inte gjorde så mycket att vi var några minuter sena. "Det är säkert kö ändå". Och kö var det. 

 

Vid ingången var det en orolig klump människor som förvirrat försökte förstå vart de skulle. Vi var några av dem tills vi blev hänvisade till den kö som sträckte sig bakom klungan. Ett led med människor som fortsatte runt husknuten och vidare ner längs med Brick Lanes stora gata. Det var svårt att ens se slutet då människorna som köade smälte ihop med passerande människor borta i "horisonten". Jag fick ur mig ett flertal häpna och överrumplade skratt medan vi vandrade ner för att hitta slutet, och vår plats. 

 

Vi stod i kön i kanske 45 minuter eftersom tillställningen var försenad. Den byggdes på och snart var vi inte sist utan bara bland den bakre delen av kön. Även om vi fick stå där ett bra tag hade vi roligt. Vi lyssnade på ett tjejgäng framför oss som var som tagna ur en dålig serie samt spejade på Tandtrollets brittiska kopia. När de väl började släppa in folket gick det rysligt fort och snart hade vi varsin "The lonon coffe festival"-tygpåse i handen.

 

Den stora lokalen var uppdelad i två zoner. En som representerade Hide Park och en som skulle föreställa Soho. I Hide park fanns det allt från Starbucks till fancy kaffemaskiner. Vi fick bland annat smaka på en av de bästa koppar kaffe vi någonsin druckit, helt gratis, från en man vid ett av stånden. Det fanns te, halstabletter, sojamjölk, färdig kaffe i påse, frozen yoghurt och massa choklad. Vi hävde bokstavligen i oss av smakproven från Lindt och Black & Green. Mitt i alltihop fanns en bar som serverade kaffedrinkar, dö-goda sådana. Vi satte oss ner ett tag och lyssnade på en tjej från Irland som sjöng på livescenen. 

 

Inne i Soho-området var det lite mer drag, om man säger så. Två runda DJ:s stod mitt i lokalen och spelade dansmusik på hög nivå. Snygga människor stod bakom kaffemaskinerna och serverade smakprov medan de dansade och drack öl. Vi såg på hur tre (troligtvis vana caffe-makare) tävlade om vem som kunde göra den bästa koppen kaffe med en viss presskanna. "Vår" kille, den nervösa, taniga och skakiga, vann sin omgång.

 

Mot slutet av vår tid där inne (när jag egentligen inte alls ville ha mer choklad) fick jag en gratis brownie med hallon i och en kaffe från ett ställe. Vid UNION:s kaffe hängde vi ett bra tag då det var precis vid musiken. Där stod vi och kollade på folk, skrattade, dansade och drack. Vi fick smaka en extrem espresso som var stark, söt och syrlig med en liten smak av björnbär. Fantastisk. Precis som hela den eftermiddagen var. 

 

Med magar och väskor fulla av choklad och huvudet fullt av koffein och socker, var vi redo för en kväll i öst. Vi mötte upp Linnea, Sandra och Agnes på Fika lite längre upp på gatan. Där åt vi mat och drack lite vin, pratade svenska med personalen och myste tills Alice klev in genom dörren och drog med oss till en närliggande pub. 

 

Kvällen fortsatte med att hälsa på Alice kompisar, Hanna och Vivianne, dansa på stället och svara på frågor som vilken som är ens favoritfärg och om spelet kubb finns i England. Blå och vit och njä, troligtvis inte. Vi gick från ställe till ställe, ledda av Alice och hennes vänner. Vi hade aldrig varit ute i det området innan så vi följde lydigt med. 

 

När klockan blev för mycket åkte några hem men och och Clara fortsatte att haka på bar-rundan. Under den kvällen dansade vi framme vid ett par krullhåriga DJs med glasögon, nere vid toaletterna framför två helkroppsspeglar och armdans i den packade klungan på dansgolvet på baren The dolphin. Vid 4-tiden insåg jag och Clara att våra guider troligtvis gått hem så vi bestämde oss för att börja resan mot Chiswick. Det gick förvånansvärt fort och vid lite i fem sa vi hejdå till varandra vid kyrkan.

 

Jag gick hem utan musik i ett gryende Chiswick med dånande fågelsång och londonrävar som följeslagare. Jag lade huvudet på kudden vid 05:30 ungefär och sov till halv tolv. En fruktansvärt lång dag (från 08:30 till 05:30) som gick lika fort som en vardag. Väldigt konstigt.