Så var familjen hemma igen. De anlände till huset natten till igår. Precis som jag kan man säga. Jag var precis hemme från en kväll i Camden och satt på toaletten och borstade tänderna när jag hörde något svagt ljud från undervåningen. När jag sneglade ner för trappan såg jag en armbåde och kunde höra små viskningar så jag förstod att det var dem. 

 

Det är svårt att leva med andra. Jag vet att jag saknat att ha folk runt mig och jag trivs med att veta att jag inte HELT ensam i huset. Speciellt på natten. Det märks dock hur mycket jag anpassar mig och smyger runt dem. Den där kännslan när man inte riktigt har lärt känna varandra än. Det är fortfarande så att jag lever hos familjen och inte med familjen. Jag har trott att känslan av att vara den femte hjulet skulle försvinna. Att vi var fem i bilen. Nu är jag snarare hunden i baksätet. Eller kanske ännu värre, barnstolen. 

 

Inatt kom jag hem vid fem på morgonen. Jag struntade i att borsta tänderna, gick ner till undervåningen för att gå på toaletten och skyndade mig så snabbt och tyst jag kunde för att inte väcka familjen. Dels för deras skull men också för att jag fortfarande skämms för att komma hem vid den tiden. Om det hade stått helt klart i den här konstiga relationen som jag har till dem, att jag är en ungdom som lever i London och som träffar kompisar, dricker öl och har det kul precis som vilken annan 20-åring som helst, då hade det inte varit lika jobbigt att komma hem i gryningen och sova till eftermiddagen. Nu är jag deras anställda som tar hand om deras mest värdefulla i livet, barnen. Det är som att gå hem till din chef mitt i natten en lördag, gå genom ett knarrigt hus och somna i en vrå där. Nästa dag kommer du in i köket när de står och lagar lunch, säger "God morgon" och börjar prata om nästa veckas viktiga konferans. Lite så typ.

 

Meeeen jag ska inte klaga. Jag älskar min dubbelsäng.