Om jag inte bott här nu medan jag läste boken "Äta djur" och inte lagat mat åt hela familjen, hade jag kanske blivit vegetarian vid det här laget. Man kan ju fråga sig vad det är som hindrar mig. Förutom en del av mig själv är det också det att behöva "komma ut" för familjen som vegetarian och att helt plötsligt bli behandlad annorlunda. För det kommer jag bli. Något annat tror jag inte. Kanske inte bli till besvär men ändå ställa till det. Sätta krav utan att ställa dem. Kanske skapa skam, fast jag inte vill.

 

Fast å andra sidan, om jag inte bott här hade livet som vegetarian kanske inte varit lika nära, lika enkelt i mina ögon och inte lika spännande. Jag tänker då matmässigt, så klart. Jag hade aldrig använt zucini innan jag kom hit. Möjligtvis som substitut för gurka i en enstaka sallad. Nu är det min bästa vän. Jag fnyste åt chevré ost och getost. Nu drägglar jag vid tanken på en rödbetssallad med linser och getost. På tal om linser så hade jag aldrig kokat några innan. Färska kryddor var exotiska och dyra varor som tyvärr tynade bort eller dog tack vare min efterhållsamhet med dem. Jag kunde inte komma på en enda sak att använda mynta till förutom att garnera något. 

 

Det är nästan skämmigt hur liten min matkunskap var innan jag kom hit. Troligtvis är den fortfarande relativt fjuttig. Jag vet dock att jag kan dubbelt så mycket om grönsaker än jag gjorde innan. Alltså har jag lagt en väldigt bra grund för att eventuellt leva ett hel-grönt liv. Än så länge är det grönt till kanske 65% och köttet jag äter har jag inte den minsta kontroll över. Jätteräkor hit och kyckling dit. Troligtvis kommer köttet glida ur mitt liv mer och mer med tiden. På ett vis vill jag det, det vore skönt. När suget väl är borta saknar man det inte. Samtidigt vill jag inte missa att äta kött. Just nu ser jag det som att gå miste om upplevelser. Just nu är jag för egoistisk. Kanske blir det ändring på det. 

 

Förlåt för ännu ett sådant här inlägg.