Ren disk på diskbänken, urplockad diskmaskin. Ett torn av äpplen i fruktskålen. Öppnade vinflaskor på bänken. Kranen läcker, en droppe i taget. Hela rummet luktar choklad för i ugnen står åtta små chokladpavlovas och lugnar ner sig. Jag gör aldrig maränger men eftersom Kate bad mig använda upp den sjö av äggvitor som blivit kvar från helgens hemgjorda creme brullé. Det är tyst och stilla. Pixie sover i soffan. Det ser ut som att hon somnade innan hon kom på att lägga ner huvudet.
Jag drömmer om att ha en helg vägg med kokböcker. Att köpa närproducerade grönsaker och laga vegetariska rätter precis som Ottolenghi gör. Bjuda på bufféer och sommardrinkar. Jag vill att mitt kök ska välla över av gröna blad och färska kryddor. Att drömma om detta redan nu är riskfyllt. Det är för långt bort.
När jag ser på mina vänner som tagit steget ut i egen-livet. De som bor i lägenhet eller på något vis inte lever med föräldrar (eller värdfamilj) som kan betala mat-notan, de måste prioritera. Ett exempel var när jag, Frida och Pyttan skulle laga pasta i hennes kök. En väldigt enkel pasta tyckte vi alla med räkor, vitlök, chili och oregano. Då flög det på mig, faktumet att man inte har ett skafferi fyllt med tio års inköp och ihopsamlade ingredienser. Det är dyrt att köpa alla dessa basvaror och tråkigt. Vi insåg till exempel att vi inte hade kryddorna vi behövde. Något som jag alltid tar för givet att man har hemma någonstans i skåpen.
Jag tror det kommer slå mig otroligt hårt när jag tvinags prioritera bort ingredienser, måste leta efter den billigaste varan och helt gå emot mina principer. Jag har SJÄLVKLART all förståelse för att ungdomar och andra gör det. De har i princip inget val och jag dömer ingen. Det är en ond sanning bara.
Bara det att det svider så ofantligt i mig själv när jag plockar ner ett halvfabrikat från hyllan. Det är som att innehållsförteckningen på baksidan fräter i mina händer, skrattar åt mig och pekar. "HA HA! Du är desperat och då behöver du oss! Herr emulgeringsmedel och familjen E-nummer! Nu kommer du krypande. HA!". Det vrider sig i magen på mig.
Tro inte att jag skyller de som köper halvfabrikat. Jag vill inte peka finger. Inte alls! Jag tror att de folk som köper saker som är dåliga för dem och som är en stor lögn rakt upp och ner, vet inte om det. De har ingen aning om var som faktiskt finns i och bakom produkten de lägger i korgen. De kanske vet att det "inte är det bästa kanske" men det räcker inte för att välja bort. Inte när det är så fasansfullt billigt, "å så praktiskt med!". Frågan är bara om de VILL veta.
Detta är tankar som tar mycket plats i min hjärna. Speciellt just nu när jag läser boken "Äta djur" tillsammans med Clara, Linnea och Sandra. Nu har min brand för matfusket börjat fräsa köttproduktionen i kanterna och det luktar ofantligt illa ska ni veta. Just därför drömmer jag om ett grönt kök. Grönt, skönt och vegetariskt så långt det går. Så långt jag vill. Vem vet vad jag kommer vilja när boken är slut. Vem vet.
