Min sista "normala" vecka börjar idag. Nästa måndag börjar nämligen Rebecca sitt sommarlov. Hon är ledig i två veckor innan Emma till slut får sitt. Då blir det en vecka med båda tjejerna lediga och sen åker familjen på camping. Det är min sista vecka här. Den ska jag spendera med mamma och pappa, komiskt nog. De kommer hit och ska bo i huset med mig från måndag till torsdag. Åh va jag ser fram emot det.

 

Så åker de tillbaka till Sverige med en hel bunt av mina saker, förhoppningsvis. Familjen kommer tillbaka från campingen och vi har en sista helg ihop. På söndagen kommer Victoria, den tjejen som ska ta över efter mig. Jag har då drygt en dag på mig att visa henne runt, ge henne tips och vara moderlig. Och så åker jag. Lämnar. Tar farväl. Kan blir det ett "vi ses". Förhoppningsvis. 

 

Det är som att familjen och jag vet att det närmar sig slutet. Det spelar lixom inte så stor roll längre och spänningarna har släppt en del. Därför flyter samtalen på bättre vid middagsbordet. Kanske är det sommaren och ljuset som lättar upp. Kanske, eller troligtvis, är det att tiden jag spenderat här, äntligen börjar ge effekt. Hur som hälst blir det bara ännu jobbigare att se slutet. 

 

Idag hade vi en sådan middag. Kate var inte hemma för hon har varit på Isles of Scilly där hon tävlat i ett triathlon. I hennes frånvaro har helgen och början av veckan varit en aning knasig och förvirrad. Nick har fått ta hand om flickorna, vilket jag tror han gjort bra. Det är fåningt att det äns är ett orosmoment... jaja. Dock har jag fått en del underliga frågor från honom och barnen. Jag har blivit bedd att kolla barnens packning för dagen "Just to be sure". Emma frågade mig om vi hade någon hummus när de skulle ha pickning i parken och packade ner lunch. Jag har även fått höra; "Moa, can you help us find the lid for this thing?" "Moa could you help me make cupcakes?". 

 

En del frågor och extra uppgifter har varit smått irriterande. Men herregud, ett lock kan du väll hitta själv och snälla, leta i kylskåpet efter hummusen innan du frågar mig! Andra frågor har bara varit charmerande som när Nick och barnen skulle laga middag på söndagen. Jag skulle inte ha något utan låg ute på en filt i trädgården och läste Harry Potter. Plötsligt sticker Rebecca ut huvudet genom dörren och frågar om jag skulle ha tillagat de färdiga köttbullarna i ugenen eller i en stekpanna. Jag svarar stekpanna. Nick frågar lite senare i vilken ordning jag skulle tillagat köttbullarna och skivade courgettes. Vilket som tar längst tid. Min första tanke är; men lille vännen, stek dem bara. Du ser väll på ytan när de är klara? Jag svarar inte det utan föreslår att han lägger i courgetten efter ett par minuter, köttbullarna är ju ändå relativt tjocka. 

 

Jag har fått smaka på kvinnans roll i det här hushållet. Det är självklart långa vägar ifrån hur Kate har det men det var i alla fall en liten glimt av hennes vardag. Fått svara på enkla frågor om mat, kläder, barnens sysslor och aktiviterer. Jag blev lixom lite mer jämnlik med Nick under den här helgen. Behövdes mer.

 

Idag har jag: köpt ingredienser till cupcakes, hämtat paket på posten, vikt tvätt, tvättat, tömt kattlådan två gånger, tagit ut sopor, städat mitt rum (lite), sprungit 7.5km, ätit brownie (som belöning), förberett middag, förberett bakning, bakat, tagit Emma på pianolektion, tagit Emma till simningen, åkt tillbaka hem för att fixa middagen, ätit mat, diskat. Nu sitter jag här. Inte ens i närheten med Kate dock.