Idag, efter mycket velande, ändrade planer och väntande, klev jag och Clara in på Londons egna Transport museum. Vi har tänkt gå dit ett flertal gånger men inte riktigt tagit tag i det. Problemet har nog varit att det kostar 15 pund att gå in. Just i dag struntade jag och Clara i det och gick ändå dit, trots att klockan var mycket och vi troligtvis skulle få stressa igenom allt. När vi köpt vår "biljett" visar det sig att vi får komma tillbaka hur mycket vi vill i ett helt ÅR! Score, tänkte vi. "Nu kan vi låta detta ta allt den tiden det behöver!"

 

Ni förstår, jag och Clara tycker faktiskt om att gå på museum. Faktiskt. Verkligen. Man kan säga att vi älskar det. Vi kan med en gnutta sarkasm och en hel del humor komentera faktan vi läser men egentligen är vi helhjärtat imponerade och fashinerade. Vi taggar varandra och beter oss som storögda barn ihop. Det är helt fantastiskt och så, så intressant.

 

Vår vistelse börjar med mitt livs hiss-färd. Vi kliver in i hiss nummer ett men kliver ur igen eftersom vi inte hittar några nummer. Det ser likadant ut i den andra hissen men vi kommer på att vi bara ska trycka på en knapp med två pilar och att vi kommer komma rätt hur vi än gör. Hissen börjar prata, ni vet som hissar för ibland men till skillnad från vanliga hissar börjar rösten babbla om tid och framtid och konstiga saker. Ljuset blinkar lite smått och ovanför dörren finns en liten elektrisk nummerskylt som först visar 2000 men snabbt börjar räkna neråt till 1900 och sedan 1800. En tidsmaskin. Vi hoppar ur hissen, helt hänförda, en aning förvånade men mest bara hysteriskt skrattande. Tack och lov är det ingen som ser oss. Där och då blev vi kära i stället.

 

I mist en timme gick vi runt på översta våningen och läste i stort sett all fakta som gick att läsa om utvecklingen av Londons båt-, tåg- och busstrafik. Vi fick veta att den första bussen kallades Omnibus vilket kommer från latin och betyder "för alla". Dessa vagnar drogs oftast av tre hästar och det fick plats ca 20 personer. Kanske mer, jag minns inte riktigt.

 

Den första tunneln som byggdes under jord byggdes för att folk lättare skulle kunna ta sig under Themsen. Bygget var ett fiasko med många missöden men efter ungefär 20 år av byggande stod den klar år 1843. 1864 (tror jag) såldes tunneln till East London Railway Company och började användas för tåg den 7 december 1896. Mannen som var först med tanken att införa underjordisk tågtrafik i London var Charles Pearson.

 

Sånt intressant kan man lära sig på museum och det var bara övre våningen. På vägen ut passerade vi massa coola bussar och taxibilar som funnits genom utvecklingen av transportsystemet. "Kolla inte på det" ropade Clara åt mig medan vi försökte sa oss ut, något stressade, för att äta mat innan det var dags att ta den fantastiska tunnelbanan tillbaka till Chiswick. Tack Pearson!