Hejdå-picknick i Regents Park

Igår kväll kom till att bli en av de bästa sommarkvällarna jag haft i London. Allt tack vare människorna jag träffat här och de människor jag redan hade i mitt liv.
 
Pyttan har varit här på besök sedan i onsdags och hon har förvandlat alla dagar till fredagar. Det har blivit sena kvällar med god mat i Fridas kök, shoppingdagar i Covent Garden, finmiddagar på Jamies Italian och det var bara onsdag och torsdag det. 
 
Igår, lördag, åt jag frukost med Frida och Pyttan innan vi åkte till Camden för att äta Londons bästa falafel. Jag bad om mycket sås, en sås vars hemliga ingrediens (eller unika i alla fall) är dill. Så satte vi oss vid den grönblå vattnet och såg på människor, kanalbåtar och annat. En precis lagom förmiddag som fortsatte in i en eftermiddag då vi mest fördrev tiden på ett avslappnat sätt så som vi kan. 
 
Vi köpte picknickmat och vin och åkte till Baker Street där vi väntade in de andra flickorna. Planen för kvällen var att sitta i Regents Park, äta och dricka gott och bara umgås en sista gång innan folk sakta med säkert kommer åka tillbaka till Sverige. Finalen. 
 
Jag, Frida, Clara, Pyttan, Karolina, Sandra, Linnea, Olivia, Cissi, Agnes och ej tjej som heter Camilla satt i en stor cirkel vid vattnet i parken tillsammans med svanar, gäss, jobbare och andra picknick-folk. Vi pratade om livet som varit och livet som skulle fortsätta. Mot slutet av kvällen tog vemodet tag i oss alla. Det började med Linneas, Sandras och Olivias gruppkram som sedan omslöts av Fridas stora famn. De snyftade allihop och tanken slog mig att jag kanske aldrig kommer få tillbaka en sådan här stund med allihop samlade. Jag anslöt mig till kramkalaset och grävde ner mitt antikte i Sandra. Sen slutade inte tårarna.
 
Alla flickorna som jag lärt känna under tiden i London, fick sig en lapp var. Ungefär som de lapparna jag skrev på studenten till alla i min klass. Det blev ännu mer kramar och fina ord föds så lätt ur lite ärlighet. Det finns alltid någon vacker sanning. I allt. Ibland är det bara lite svårt att se det. Jag gjorde mitt bästa för att berätta för mina fina vänner vad som är bäst med just dem, på en liten snedriven, tummad lapp. De gillade det.
 
Parken stängde snart efter tårkalaset och vi gick för att kissa på en pub i närheten. Där efter åkte vi allihop hem till Frida som har ett tomt hus, och fortsatte kvällen ihop. Ingen utgång, bara vänner. Så himla fin lördag. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback