Jag han med julkalendern, raka benen och flytta runt lite på sakerna i väskan. Jag har packat i stort sett allt men väntar nu bara på att lägga ner de sista småsakerna. Rebecca kom hem och vi åkte till Frida och pojkarna. Vi gjorde Tortilla-pizza som blev uppskattad. Barnen lekte lite efter maten och hamnade till slut i soffan i en halvtimme innan jag och Rebecca behövde gå till bussen.

 

Det kom två E3-bussar var av den första var proppfull. Vi gick därför på den andra men fick höra att den bara skulle gå halva vägen. Vi suckade och klev av för att ta den proppade bussen mn ser den stänga dörrarna oc köra iväg. BAJS! tänker vi. Nästa buss ska komma om tiom minuter men vi måste hämta Emma om en kvart. GAH! Vi satsar på att hinna ikapp bussen på High Roaden så vi börjar springa fram längs med bakgatan. Jag är övertygad om att vi kommer missa den. Se den köra förbi oss på den stora vägen och lämna oss utmattade. När vi till slut skyndar ut på "The main road" ser vi bussarna några hundra meter bakom oss. Vi börjar springa igen och när vi närmar oss busshållplatsen passera första E3:an och kör in till kanten. Vi lyckades! Utmattade och med dundrande hjärtan kliver vi på och dimper ner i sätena. Vi kan inte säga något men gör en low High-Five.

 

Turen håller i sig. Emma följer med kompisen Eva hem och ett problem är ur värden (behöver underhålla en person mindre för resten av kvällen). Jag och Rebecca börjar traska hemmår när någon ropar mitt namn. Vi vänder oss om och ser hur Edda (Eva's mamma) vinkar oss till sig. Hon frågar om Rebecca också är ledig och om hon i så fall vill komma och leka med Alex (Eva's storasyster). Japp det vill hon och vipps! Jag är ledig i nästan tre timmar plus att jag slipper laga middag åt dem! Ibland ler livet mot en. Japp. Livet och lyckan för en Au pair.